In a dark and northern country

[050901] 
IN A DARK AND NORTHERN PLACE
Manus och regi: Mattias Andersson
Urpremiär på BACKATEATERN 27 augusti 2005
Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen
Ljus: Peter Moa
Mask: Hanna Elwe
I rollerna: Mats Blomgren, Ylva Gallon, Åsa-Lena Hjelm, Gunilla Johansson, Joel Kinnaman, Kjell Wilhelmsen
Musiker: Stefan Abelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Mats Nahlin, Krister Nylander, Jonas Redig/ Stefan Kirchhoff
Från 11 år

Här har vi återigen en känsligt spelad barn och -ungdomspjäs som allra mest handlar om de vuxnas olyckor och snedslagna förhoppningar!

Linda är 13 och bor med sin ensamma arbetslösa mamma i en avfolkningsby i övre Norrland. Hon drömmer redan om att dra till ett häftigare ställe där livet inte stannat upp. Hennes låtsasvärld är en amerikansk film, och när hon släpper loss strömmar filmrepliker ur hennes mun.

Vid en absurd festlighet på det vintriga torget, där snöflingorna dalar över en uppstoppad isbjörn, samlas alla ortens invånare för att delta i en talangjakt och höra en töntig kommunpolitiker tala. Samt underhållas av ett överårigt rockband – ett gäng killar med grånande hästsvansar som spelar 70-talscovers.

Här möter Linda den tolvårige Markus, en kille som kommit för att hälsa på sin pappa, som är lika ensam, arbetslös och uppgiven som Lindas mamma Monika.

Ylva Gallon och Joel Kinnaman spelar de båda barnen, med den kalvaktigt blyga slängighet som hör genren och den tidiga puberteten till.

Mats Blomgren spelar Leif, den blyge, näst intill stumme pappan, som känner sig så värdelös att han inte orkar träffa folk. Han är nog den person som griper mig mest. När hans förstelnade sorg för några sekunder brister och han släpper fram ett längtansfullt engagemang, då är det mycket rörande. Åtminstone om man är vuxen.

Så har vi byns outsider: den avdankade sångerskan Yvette, som varit ute i stora världen men kommit hem till byn igen, efter att ha blivit ratade av Bert (”Den Riktige Bert, alltså!”) Hon är en häftig, bitter tjej med solglasögon, cigg och jacka av teddyvarg. Proffsigt gestaltad av Gunilla Johansson.

Åsa-Lena Hjelm gör Lindas mamma Monika, en för tidigt åldrad tant som försöker fylla hela sin tillvaro med att vara Mamma. Hon vill så väl men har svårt att förstå sig på sin lilla dotter som plötsligt blivit en obstinat och ilsken tonåring.

Och så har vi den outsägligt töntige kommunpolitikern, som till råga på allt talar riktigt go göteborgska. Kjell Wilhelmsen spelar honom.

Det finns mycket som är positivt i denna föreställning: Ett antytt budskap, som handlar om medmänsklighet och tolerans. Mysiga musiker. Skådespelare, som alla gör varsin typ med bravur. En värme som sprids från scen till salong.

Och så finns det en sak till som jag verkligen gillar : modet att låta tystnaden tala ibland. Just den tystnad som finns mellan människorna i denna nyskrivna pjäs.

Det enda som är synd att själva berättelsen är så tunn och snopet förutsägbar. Liksom färdigtuggad:

Ondskan är Mac Donalds. Norrlänningar är stumma loosers. Politiker är lustiga halvidioter. Och barnen är just så där obestämt ”speciella” men ändå vanliga, som de bör vara för att vara med i en barnpjäs med hedervärda avsikter.

Jag undrar bara: Vad är meningen med pjäsen? Vad vill man berätta för barnen – om Sverige, världen och livet???

När man nu har ett gäng duktiga skådespelare till sitt förfogande borde de väl få chans att berätta en riktig historia, som handlar om något väsentligt.

Att låta hela pjäsen utmynna i en trött undran om livet verkligen har någon mening känns verkligen ansträngt. Och medelålders.

Kajsa Öberg Lindsten

Snön ligger i drivor, endast en enslig isbjörn bryter monotonin, stjärnorna gnistra och glimma. Vi befinner oss på en mörk och nordlig plats som den flickan Linda – Ylva Gallon – berättar om i sin dagbok fast hon skriver på engelska för att inte hennes mamma Monica– Åsa Lena Hjelm – ska kunna läsa den.

I detta tråkighetens landskap ska något roligt hända. Det ska bli talangjakt i samband med invigningen av ett nytt matställe i det annars övergivna shopingcentret. Linda och hennes mamma som friställts när fabriken lades ner går dit, liksom också Markus – Joel Kinnaman – och hans far Leif – Mats Blomgren – även han arbetslös sedan fabriken försvann. Dessutom sångerskan Yvette – Gunilla Johansson – som fått sin karriär avbruten.

Ett band infinner sig för att förgylla och ackompanjera. De kallar sig Flummig filmjölk (av utseendet att döma kunde de lika gärna ha hetat Utan rakblad). Tävlingen leds av kommunalfullmäktiges ordförande Leif – Kjell Wilhelmsen. Det är klent med lusten att uppträda. Yvette vinner. Då visar det sig att matstället ska öppnas i en annan by, tio mil därifrån och första priset består av att när vinnaren har köpt fyra hamburgare får hon den femte gratis. Men byn föräras i alla fall en staty: Ronald McDonald i färgglad plast.

Så går alla hem till varandra: Monica till Benny, Linda till Markus och Leif och Yvette ska få följa med bandet och sjunga på nästa gig.

Premiärpubliken som bestod av goda vänner applåderade entusiastiskt, men man kan undra hur de barn som pjäsen är avsedd att uppföras för, kommer att känna sig efter denna ärliga och väl spelade demonstration av hopplösheten i glesbygden? Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland svenska ungdomar. Inte lär man förbättra statistiken med en sån här feel-bad-pjäs.

Eller kanske gör man det? Som de sanna optimisterna brukar säja: Nu kan det bara bli bättre. The bottom is nådd.

Åke S. Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: