Provocerande utspel om självstyret i Finland

[050908] En eller två folkvalda och beskattande kommunala nivåer? När frågan ställs i Norden har frågeställaren vanligtvis en implicit utgångspunkt: Om någon av de existerande nivåerna ska stryka på foten är det den regionala som är mindre nödvändig. Finland står i den nordiska debatten som ett exempel på att en ennivåstruktur, där bara primärkommunerna har beskattningsrätt och folkvalda organ, kan klara av uppgifter som sjukvård, gymnasieutbildning och regional utvecklingspolitik. Det finns en regional nivå, men den byggs upp underifrån.

När den här krönikan skrivs skakas det kommunala Finland av ett radikalt förslag till strukturreform. Ennivåstrukturen skulle bestå – men precis tvärtom! Rätten att ta ut skatt och huvudansvaret för serviceproduktionen skulle flyttas över på 20 regionkommuner. De nuvarande primärkommunerna skulle finnas kvar, men de skulle vara ekonomiskt beroende av de nya regionkommunerna: Lokalförvaltning uppifrån och ner, istället för regionalförvaltning nerifrån och upp.

Mannen bakom förslaget heter Jukka Peltomäki. Han är chef för regeringens kommun- och servicestrukturprojekt, som tillsattes i våras med uppgift att se över ramarna för hur den offentliga servicen produceras. Förslaget har formulerats för att skapa debatt och bottnar inte i några systematiska utredningar om hur det skulle fungera i praktiken. Diskussionsöppningen är hur som helst mycket extraordinär i ett finländskt sammanhang. Den bryter mot mycket av det som uppfattats vara självklart, överenskommet och oantastligt i förvaltningspolitiken.

Den regering som tillsatte kommun- och servicestrukturprojektet består av socialdemokraterna, centern och svenska folkpartiet. Den klassiska koalitionen är överens om många av de frågor som är viktiga för finländarna. Förvaltningspolitiken är emellertid ett område där socialdemokraterna och centern alltid stått långt ifrån varandra. Centern har talat för små kommuner och landskapssjälvstyrelse, socialdemokraterna för större kommuner, ennivåstrukturer och starkare statlig styrning. Att partierna är oeniga beror dels på ideologi, dels på maktpolitik. Centern och socialdemokraterna har sitt största understöd i helt olika miljöer och gynnas eller drabbas mycket olika om strukturerna förändras.

Oenigheten har satt sin prägel på den förvaltning som finns idag. Finländska förvaltningsreformer är näst bästa lösningar som innehåller ingredienser som tillfredsställer hela det politiska fältet: Indirekta regionala strukturer istället för självstyrande landskap. Serviceutbyggnad genom kommunal samverkan istället för kommunsammanslagningar.

Allt tydde på att den kommun- och servicestrukturreform som nu är på gång skulle följa traditionen av kompromisser och näst bästa lösningar. Av de princippapper som presenterades i maj 2005 kunde en luttrad förvaltningsanalytiker dra slutsatsen att det här kommer än en gång att sluta med typiska finländska förslag; stimulans av frivilliga kommunsammanslagningar och skärpta krav på kommunal samverkan.

En vecka i augusti ställde allting på sin spets. Måndagen den 22 augusti presenterade kommunernas intresseorganisation Finlands Kommunförbund ett ställningstagande där man frångick sin klassiska ståndpunkt att kommunsammanslagningar ska ske frivilligt. Förbundet flaggar för större kommuner med minst 20-30.000 invånare eller för kommunblock av ungefär samma storlek. Bådadera kunde åstadkommas med milt tvång från statens sida. Torsdagen den 25 augusti 2005 kom så Peltomäki med sitt radikala förslag om att ta bort beskattningsrätten från primärkommunerna och överföra den på 20 regionkommuner.

Hur kommer det att gå? Om det går som det brukar gå är en kvalificerad gissning att den radikala modellen med 20 regionkommuner gör det lättare att nå acceptans för kommunsammanslagningar på bred front. Resultatet skulle kanske bli 80-100 kommuner mot 416 idag och den regionala nivån skulle fortsatt byggas upp underifrån på klassiskt finländskt maner. Men osvuret är bäst. Den senaste veckan har så pass många tabun i den finländska förvaltningsdiskussionen raserats att vad som helst kan hända.

▪ Siv Sandberg

Siv Sandberg

Siv Sandberg är regionalforskare vid Åbo Akademi.

Taggar
Dela den här artikeln: