[050908] Denna dag, den 29 augusti 2005, demonstrerar en liten grupp människor i Brunnsparken i Göteborg. De har spänt upp en banderoll med texten Communist Youth Organization, och av flygblad de delar ut framgår att demonstrationen riktar sig mot det politiska, religiösa och sexuella förtrycket i Iran. Från en burkig musikanläggning ackompanjeras demonstrationen av toner, och inuti mitt huvud nynnar jag med: ”…speaking words of wisdom, let it be…”. Beatles förstås, och jag tror inte det är möjligt att förstå hur kommunism, sexuell frigörelse och musik som förutsätter en superkapitalistisk musikindustri kan föras samman i en manifestation mot förtryck på det här sättet utan att förhålla sig till vad sextiotalets polyfoni av musik, politik, religion och livsstilsförändringar betytt för det samhälle och den kultur som vi lever i nu.
I sin tjocka bok om det skickelsedigra året 1968 skriver Mark Kurlansky lite i förbifarten om musikalen Hair. Han konstaterar att den har stor publik och på något sätt uttrycker attityder som är vitt spridda, men han tycks inte riktigt haja varför, det händer ju egentligen ingenting i Hair, menar han. Här någonstans kan man som läsare känna att det är något som inte håller i Kurlanskys framställning, han var tjugo år gammal 1968, och man kunde väl förvänta sig att han skulle visa någon insikt, från erfarenhet eller research, som kunde förmedla en del av det engagemang, den glädje och upprorsanda, som fanns i musikalen och i hela det flöde av sociala rörelser som den drev fram på.
I våras utkom Ulf Bjerelds och Marie Demkers I vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag. De tar också upp exemplet Hair, men pekar på hur den uppmanar till ohörsamhet mot staten genom att propagera för att man ska bränna inkallelseordern, främst förstås som protest mot Vietnamkriget, men för huvudpersonen, Charles Hooper Bukowski, finns en annan anledning, han vill vara tillsammans med tjejen han förälskat sig i. Och det här är ju viktigt om man vill förstå 1968, plikten mot kärleken är viktigare än plikten mot staten – och till plikten mot staten hör också skyldigheten att tjäna kapitalet, som givetvis finns i samma båt som staten.
Kurlanskys bok har fått mycket uppmärksamhet och ett blandat mottagande. Utan vidare kan man väl konstatera att idén att försöka säga något väsentligt om detta mytiska år är jättebra, alla som var med kan ju tänkas vilja förstå mer om vad som faktiskt hände, medan de mer senfödda möjligen kan vara intresserade av om mytologiseringen är motiverad eller mer nostalgisk-patetisk. Kurlansky har förut visat att han har känsla för ämnen, han har skrivit om salt och om torsk, råvaror med både politisk och ekonomiskhistorisk betydelse.
Men det är skillnad på att låta historia utspelas kring en vara och att förklara vad som händer vid en tidpunkt. Tiden har inte samma gestalt som en vara, ett år är ingenting i sig, det är lätt att tala i myt i stället för i sak. Och risken är att om man talar i sak så blir alltför mycket oförklarat även om det kommer med i redogörelsen. Samtidigt kan det förstås betraktas som en förtjänst att tala i sak, att lägga sig vinn om historieskrivardygden att berätta om hur det egentligen var.
Kurlansky har den ambitionen och det blir i huvudsak de politiska händelserna som skildras. Tjeckoslovakiens uppror mot Sovjet ägnas stort utrymme, vilket förstås är rimligt, det knöts ju oerhörda förhoppningar till Pragvåren och att den skulle kunna leda till frigörelse från den förbenade sovjetiska imperialismens dominans över östra Europa. Vad Kurlansky inte lyckas fånga upp är hur Pragvåren blir ett uttryck för det som Bjereld och Demker pekar ut som det mest utmärkande för sextiotalsrörelserna, det antiauktoritära draget och den utbredda (och möjligen mycket naiva) förhoppningen om att humanistiska tänkesätt och sekulära kärleksbudskap skulle kunna påverka rigida maktsystem.
Pragvåren är den händelse utan direkt amerikansk anknytning som får mest utrymme i boken, där amerikansk politik i Vietnamkrigets skugga dominerar. Det är presidentvalsår, och bland demokraterna står striden om nomineringen mellan Eugene McCarthy och Robert Kennedy. I dag framstår det som närmast ofattbart att två personer med så utpräglat humanistiska och välfärdsradikala politiska mål kunnat komma i fråga för presidentämbetet. Hör här:
Vi kommer inte att finna vare sig nationella mål eller personlig tillfredsställelse i att endast driva på den ekonomiska utvecklingen för att i all oändlighet samla på oss jordiska ägodelar. Vi kan inte mäta stämningen i landet genom att se till New York-börsens medelindex. Bruttonationalprodukten omfattar även föroreningen av luften och ambulanserna för att transportera bort slaktoffren från motorvägarna. Dit räknas också speciallåsen till våra dörrar och fängelserna mot dem som forcerar dem. Bruttonationalprodukten omfattar förstörelsen av Redwoodskogarna och Lake Superiors död. Den ökar när man tillverkar napalm och missiler och kärnstridsspetsar. I den ingår att sända tv-program som förhärligar våld för att kunna sälja varor till våra barn.
Så uttryckte sig Robert Kennedy i sin kampanj för att vinna det demokratiska partiets nominering. Han mördades senare under året, och jag hade gärna sett att Kurlansky hade försökt sig på någon mer ingående analys av det politiska våldets utveckling och betydelse i USA under detta år, då också Martin Luther King mördades, vilket också får utrymme i boken, men på ett sätt som känns ofullständigt, det talas mer om Kings övervikt och sexuella aptit än om hans ställning och betydelse som religiös och politisk ledare Sådana här brister hos boken beror på att Kurlansky uppenbarligen inte bedrivit någon självständig forskning med ett avgränsat och tydligt perspektiv. Man får en känsla av att det är tillgången på lättillgängliga källor som avgör vad som kommer med och hur det presenteras. Det betyder bl.a att ledargestalten under Pragvåren, Alexander Dubcek, blir föremål för en biografisk skildring som känns väldigt onödig. Andra kritiker har också påpekat att samtida press, framför allt New York Times, har fått stå för en alltför stor del av källmaterialet till boken.
Självklart är det så att den personliga erinringen har betydelse för den spontana värderingen av en bok som denna. Det är ju alltid ett problem när det skrivs historia nära nutid, det sitter en massa människor med facit i minnet, och när de kollar så är det förstås mycket som inte alls känns rätt. För min del är det omöjligt att tänka på sextiotalet utan att ha med draget kring musiken och allt den kom att betyda för identitetsutveckling och upplevelse av vad som är viktigt i livet. Det är naturligtvis alldeles åt helsike utifrån en mer objektiv ståndpunkt, men i mitt minne är utgivningen av Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band en händelse som berörde mig mer då än det mesta som hände inom politik och ekonomi.
Kurlansky missar helt den sociala sprängkraften kring musiken, han missar miljörörelsen och kvinnorörelsen. Han behandlar den antirastistiska rörelsen i USA, både den politiskt och den religiöst förankrade, både våldsförespråkare och ickevåldsföreträdare. Men han missar den explosion av våld som rörelsen drog på sig från statens våldsapparat. Hur många av de svarta pantrarna som misshandlades, torterades och mördades är outrett. Under de stora demonstrationerna mot rasism och mot Vietnamkriget utvecklades också polisiära repressiva metoder, något som fortsatt under decennierna som gått. I dag kan demonstrationer förvisas till avlägsna platser där de åsikter som uttrycks och uttrycken som sådana inte stör dem demonstrationerna riktas mot. I Göteborg 2001 kunde polisen förbereda lokaler för massarresteringar och tillgripa besinningslöst våld mot demonstranter, t.ex gatstenskastning (vart tog de tv-bilderna vägen?) och beskjutning med skarpa vapen.
År 1968 var författaren Sven Delblanc gästprofessor vid Berkeley. I Åsnebrygga skriver han om sin tid vid universitetet, känt både för sin höga akademiska status och vid den här tiden för studentupplopp i protest mot Vietnamkriget, mot rasism och mot vad man uppfattade som patriarkala och mossiga former för styrning av studierna. Delblanc skildrar våldet, blodet, skriken och batongerna. Polisens systematiska brutalitet och kompromisslösa våldsanvändning gör professor Delblanc både skärrad och förbannad. Förbi tårgasmolnen men med hosta och rinnande ögon leder han sin lilla skara svenskstudenter bort från campus. Det är närvaro. Något jag saknar i Kurlanskys bok.
