Ebbe Carlsson går igen

[070706] Alla som var någorlunda vuxna vid den tiden minns säkert vad de gjorde den morgonen för mer än tjugo år sedan då nyheten om att Olof Palme blivit skjuten spreds över landet. Själv befann jag mig några kvarter från mordplatsen på Sveavägen, hemma hos svärmor på Birkagatan. Liksom många, många andra gick jag upp till Sveavägen på förmiddagen, och såg leden av förstämda människor tätna kring kravallstaketen, innanför vilka poliser lite tafatt vankade omkring och tog emot blommor som de lade på trottoaren vid den stora blodfläcken utanför Dekorima.

Stämningen var underlig, människorna rörde sig långsamt, en påtaglig känsla av chock och skrämsel närmast vibrerade i den klara, kalla vinterluften. Tyvärr skulle det snart visa sig att de som mest borde ha kontrollerat sin förfäran och handlat rationellt och målmedvetet inte alls klarade av detta. Polisledningen schabblade redan på natten direkt efter mordet bort möjligheterna att spärra av innerstan och kontrollera alla som försökte ta sig därifrån. Landets politiska ledning visade sig helt sakna initiativkraft och hade inga klara bilder av vad som kunde förväntas av den i ett krisläge (märkligt nog kunde en likartad vilsenhet uppvisas vid tsunamikatastrofen långt senare, som om ingenting lärts och inga erfarenheter dragits av den usla beredskapen vid Palmemordet).

När jag dagen efter mordet tog tåget från Stockholm till Göteborg fanns ingen som helst kontroll av resande eller andra tecken på förstärkt vaksamhet vid Stockholms central. Väl i Göteborg fick jag veta att Göteborgs-Tidningen, där jag då var kulturfrilans, hade sökt mig intensivt dagen innan för att få en snabb artikel om Palmes internationella betydelse. Det är inte så länge sedan, men att mobiltelefonin skulle bli en allmän kommunikationsform var fortfarande helt oanat.

Nu hände en rad egendomliga ting. Från Dalarna kom den semestrande länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér, sättande och utnämnde sig själv till chef för mordutredningen. Detta var inget han hade någon som helst rätt att göra, och det som borde ha inträffat var att rikspolischefen ingrep, avlägsnade Holmér och inrättade en spaningsgrupp med medverkan framför allt från rikskriminalens rutinerade mordutredare. När inte detta skedde borde landets exekutiva ledning, alltså den tillförordnade statsministern, se till att rikspolischefen skötte sina åligganden. När varken rikspolischefen eller statsministern ingrep kunde Holmér ösa på. Och som alla vet hade han redan låst sig vid en teori om vilka som var skyldiga till mordet, den kurdiska organisationen PKK.

Varifrån kom denna teori, vem övertygade Holmér om att det bara kunde finnas ett svar på frågan om var den skyldige kunde finnas? Helt säkert lär vi aldrig får reda på detta, men, visar Anders Isaksson i sin bok Ebbe Mannen som blev en affär, det mesta tyder på att det var Holmérs gode vän bokförläggaren Ebbe Carlsson som övertygade honom om att PKK mördade Olof Palme och att således inga andra spår behövde beaktas, långt mindre utredas.

Ebbe Carlsson föddes i Göteborg 1947 och avled i Stockholm på hösten 1992. Dödsorsaken var aids. Mot slutet av sin bok försöker Anders Isaksson fånga in personligheten Ebbe: Han var ”socialt begåvad, charmig, humoristisk, drastisk, homosexuell, trolös, elak, ironisk, dominant, vänfast, kärlekstörstande, beslutsam, pratsam och manipulativ.” Anders Isaksson är en rutinerad politisk journalist och har bland annat skrivit boken om ”den politiska adeln”, alltså de vänkretsar och släkter som enligt honom etablerat sig som ett nytt frälse, som åtnjuter och ger varandra ekonomiska, politiska och sociala fördelar som gör dem i princip oåtkomliga för såväl demokratiskt motiverade förändringar som för att deras levnadsvillkor nämnvärt skulle påverkas av vilken förtjänst och duglighet de besitter.

Från denna Isakssonska utsiktspunkt är det givetvis inte märkvärdigt att en manipulativ streber lyckas klättra in i maktens närhet, men ändå får man intrycket att han i Ebbe Carlsson ser något alldeles särskilt när det gäller att genom att vara intelligent, slängd i käften och driven av extrem längtan till makt och inflytande ta sig fram till samhällets mest centrala instanser.

Som statssekreterare hos ministrarna Carl Lidbom och Lennart Geijer fick Ebbe Carlsson god användning för sin förmåga att i snabba vändningar ändra mediebilden av ett skeende. Geijeraffärens upprinnelse var att en kvinna, Doris Hopp, avslöjades som ”bordellmamma”, hon drev en verksamhet där ett antal kvinnor antingen tog emot kunder i lägenheter i centrala Stockholm eller besökte dem hemma. Doris Hopp lämnade ut namnen på ett antal föregivna kunder, bland andra centerpartiets dåvarande ledare Thorbjörn Fälldin, justitieministern Lennart Geijer och den folkpartistiska riksdagskvinnan Cecilia Nettelbrandt, som skulle ha betalat Hoppsjälv för lesbiskt sex. Vid den här tiden var det inte brottsligt att köpa sex, så några brottsutredningar mot de utpekade politikerna kunde inte komma ifråga. Men så visade det sig att det fanns minderåriga flickor bland Hopps prostituerade, och att betala minderåriga flickor för sex var brottsligt. Den utpekade var Geijer, och Ebbe Carlsson, som hade byggt upp ett stort och tätt kontaktnät inom polisen jobbade intensivt för att tvätta bort misstankarna från justitieministern. Något åtal blev det inte, men Olof Palme gjorde klart att någon ministerpost efter det förestående valet 1976 kunde Geijer inte räkna med.

Efter valet, som borgarna vann, blev Ebbe Carlsson chefredaktör för Västgötademokraten i Borås, vilket han med all säkerhet upplevde som en förvisning. Han erbjöds att vikariera för Anders Ferm, som skulle arbeta för FN under en period, som förlagschef för det av socialdemokratin ägda förlaget Tiden, varifrån han så småningom värvades till BonnierFakta, där han var anställd vid tiden för Palmemordet. Han var god vän med Carl Lidbom, som nu var ambassadör i Paris, och dagen före mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 hade han rest till Paris för att den 2 mars delta i firandet av Lidboms sextioårsdag.

Enligt Ebbe Carlssons egna uppgifter blev han strax före resan uppringd av chefen för säkerhetspolisen, Sven-Åke Hjälmroth, som bad honom slinka in i någon boklåda och köpa en bok om den ryska säkerhetstjänsten, KGB, som nyligen kommit ut i Frankrike. Vid detta samtal skulle Hjälmroth ha yttrat sig om PKK, och berättat för Ebbe Carlsson att det vid den telefonavlyssning som Säpo bedrev mot organisationen framkommit att man planerade ett bröllop, vilket, sade Hjälmroth till Carlsson, ”som du vet betyder mord, men vi vet inte på vem.” Detta är Ebbe Carlssons version. Hjälmroth däremot, förnekar kategoriskt att samtalet med Carlsson alls ägt rum.

Vad ska man tro? Anders Isaksson tror mer på Hjälmroth än på Carlsson, men menar att Carlsson troligen haft andra kontakter inom Säpo, som försett honom med uppgifterna om innehållet i de avlyssnade samtalen mellan PKK-medlemmar. I sin tur gav han uppgifterna vidare till Hans Holmér, som tände direkt och genast uteslöt alla andra teorier om tänkbara gärningsmän. PKK:s motiv, så som Ebbe Carlsson senare skulle beskriva dem för justitieminister Anna-Greta Leijon oh ännu senare i utfrågningar i konstitutionsutskottet, skulle vara att Olof Palme förhindrat att Iran fått köpa robotvapen rån Bofors, Iran skulle då anlitat PKK för att utföra mordet. Det fanns också i sammanhanget uppgifter om att tjänstlediga svenska officerare utbildat folk i Iran i robotvapnets användning. Denna uppgift är intressant, därför att den var lätt kontrollerbar. Det fanns ingenting som tydde på att sådan utbildning ägt rum.

När Hans Holmérs enkelspåriga utredning slutgiltigt havererat fortsatte Ebbe Carlsson på egen hand men med hjälp från polisen, framför allt genom rikspolischefen Nils-Erik Åhmanssons förmedling, att driva PKK-spåret vidare. Detta kom att utmynna i den ”affär” som gjorde Ebbe Carlsson till Ebbe med svenska folket. Han skrev ett introduktionsbrev, som Anna-Greta Leijon undertecknade, där hon intygade att Carlsson agerade ”on my behalf” och ”on my authority”. Med det skrev hon också under sin politiska dödsdom.

Ebbe Carlsson köpte in avlyssningsutrustning i syfte att bugga PKK:s lokaler, men hans polisiäre livvakt och hjälpreda, Ulf Karlsson, fastnade i tullen med bilen fullastad med sådan utrustning. Då sprack alltihop, Expressen grävde fram introduktionsbrevet som visade att Anna-Greta Leijon gjort sig skyldig till grundlagsstridigt ministerstyre och de dråpliga bataljerna i konstitutionsutskottet mellan Lidbom och Anders Björck fick Sverige att framstå som en bananrepublik i omvärldens ögon.

Ebbe Carlsson vidhöll i konstitutionsutskottet att PKK-spåret var det enda som kunde leda fram till Palmemordets lösning. Han hade fått sitt aidsbesked, men kunde fortfarande vara aktiv i den offentlighet där han hudflängdes obarmhärtigt. Det finns dock ett skuldförhållande som fortfarande inte är reglerat, det handlar om vilka försummelser och vilken oskicklighet som regeringen Ingvar Carlsson gjorde sig skyldig till när den inte höll sig kall och såg till att utredningen av mordet på Olof Palme bedrevs på ett polisiärt och konstitutionellt regelrätt sätt. Isaksson skriver:

Som Ingvar Carlsson, i efterklokhetens klara ljus, konstaterade, hade Holmér blivit årtiondets svensk om han fått fast mördaren, men nu ”blev han i stället symbolen för ett av polisens största misslyckanden i Sveriges moderna historia”. Ett av polisens största misslyckanden? Det ännu olösta mordet på Olof Palme är inte bara det allra största misslyckandet alla kategorier utan också något vida värre än så, ett fiasko för vilket Ingvar Carlsson själv bär det yttersta men ännu outredda ansvaret.

Offentlighetens ljus följde Ebbe Carlssons ända in på dödsbädden. Han lät sig intervjuas av Expressen, och tidningen fick publicera hans testamente. Han kommenterade detta så här: ”Det enda av värde i testamentet är det arvode som Expressen betalar för att publicera det.” Kul kille, Ebbe.

▪ Christian Swalander

bokomslag
Anders Isaksson
Ebbe – Mannen som blev en affär
Bonnier Fakta 2007

Taggar
Dela den här artikeln: