Hedvig!

[050908] Jag läste Hedvig! (Natur och kultur) av Frida Nilsson för sexåriga, snart sjuåriga, Selma. Och det passar bra, för precis som Hedvig har Selma precis börjat ettan. För henne blev Hedvig! en nästan bitvis rafflande historia, när Hedvig helt oavsiktligt försätter sig i en massa knepiga situationer, som ofta slutar bra, men inte alltid.

Detta är verkligen berättelsens behållning och stora poäng – den beskriver en ganska vanlig tjej, med en helt normal portion självständighet, humor och påhittighet. Det är inga uppseendeväckande Emil-bus hon hittar på, men liksom Emil skulle hon kunna säga att hyss, det är inget man tänker ut, de bara blir. Hedvig är en flicka som har fötterna stadigt förankrad i en skönt trygg vardagslunk i ett alldeles vanligt Sverige. Hennes hyss blir därefter. Visst skrattar man åt ”hyssen”, men framför allt går det att känna igen sig i Hedvig och allt som händer henne under hennes första skolår.

När hon råkar ställa till det för sig, som hon gör allt som oftast, så blirdet spännande och lite hemskt, tills det hela reder ut sig på ett eller annat sätt. Ibland slutar allt i solsken. Andra gånger blir det inte bra, men det kan gå det med, när man som Hedvig har en snäll mamma och pappa i bakgrunden, som utan några större åthävor alltid står på sin dotters sida.

Det jag gillar med den här boken är att den är en vardagsskildring, som visar att i ett barns liv så leder vardagen ibland till stor dramatik, även om de vuxna inte alltid ser dramatiken. Och ibland går det riktigt snett – och hur förklarar man att man inget illa menat, när man är liten och lite rädd och för ledsen för att få ur sig något vettigt? Ja, faktiskt inte ens kan hitta några bra ursäkter. Som när Hedvig och kompisen Linda låser in en klasskamrat i ett förråd. De lekte häst och klasskamraten skulle in i stallet, för hon var en busig häst. Men hur förklara det när magistern är rasande eftersom Hedvig och Linda tyvärr råkar glömma bort hästen därinne i förrådet? Eller vad gör man när man av tanklöshet plockat alla grannens lupiner till mamma och grannen ringer hem och är arg? Hedvig slänger blommorna på komposten och plockar maskrosor i stället. För hon är rätt så okuvlig, den där Hedvig, och det är härligt.

Jag gillar också att de vuxna är lagom löst tecknade och lagom realistiska och nyanserade och att Frida Nilsson, trots bokens något episodiska upplägg, lyckas väva en någorlunda helgjuten historia. Selma och jag fick många goda skratt. Det är bra att det finns tjejer som Hedvig att läsa om för tjejer som Selma.

Anne-Charlotte Horgby

▪ Anne-Charlotte Horgby
Dela den här artikeln: