[051005] Av Rikard Bergqvist
Inspirerad av Meilhacs och Halévys Carmen
Musik Georges Bizet
Arrangemang Jan Radesjö
Regi Rikard Bergqvist
Scenografi och kostym Tomas Sjöstedt
Koreografi Roger Lybeck
Kharmen Anna-Maria Hallgarn
Josef Karl Dyall
Mikaela Mirja Burlin
Emilio Svensson/ Sundin Robin Stegmar
Mona Marie Delleskog
Mercy Martyna Lisowska
Frida Lisette Pagler
Dagge Anders Wängdahl
Remmy Michael Jansson
Anna Anna Werner
Miguel Miguel-Angel Fernandez
Kapellmästare Rickard Åström
Ner från himlen sänker sig tre damer iförda långa kjolar som de snart tappar och i sin mera moderna kortkjolade gestalt sätter de igång och rockar, hängande i sina osynliga linor, en hälsning skulle jag gissa från Trollflöjten. När de försvinner upp till scenvinden fylls bilden av fabriksarbeterskor som kommenderas av bryska poliser som drar ner blixtlåset i gylfen: På knä och sug!
Anslaget anger tonen i resten av föreställningen. Kharmen är operan Carmen i vulgärversion. Det ursäktas i programbladet med att dr Brown och dr Fischer gjort en studie vars slutsats är att ”förälskelse ser mer ut som ett fysiskt begär än en känsla” (på 2000 bilder av 17 försökspersoner), som om kärlek av det traditionella slaget skulle ha blivit omodernt och allt nu skulle vara pang på rödbetan. ”Jag vill ha dig i mig; jag är kär”, sjunger Kharmen till sin älskare Josef, innan de intar den i modern dans så aktuella positionen sex.
Och visst har nutiden klätt av oss såväl våra illusioner som våra kläder men ändå kokar Bizets musik och Kharmen av just känslor, intensiva känslor av liv och av död. Anna-Maria Hallgarn är en härlig Kharmen: mörk, sensuell, aggressiv, vacker, rak och säker. Karl Dyall kommer trots sin stora rutin inte riktigt till sin rätt i rollen som Josef (Don José) kanske beroende på att Mikaela – Mirja Burlin – som representerar den äkta kärleken hamnade i skuggan av den vilt utlevande. Då var Robin Stegmar mer uttrycksfull i sina båda roller som polisen Sundin och fotbollsspelaren Emilio Svensson. (Toreadoren hade blivit fotbollsproffs.)
Bizets musik med sina ”spanska” rytmer passar sig i det stora hela bra att spelas i nutida stuk av ett litet gäng med moderna instrument och det fanns utmärkta scener i föreställningen fyllda med smittsam dansglädje. Martyna Lisowska och Lisette Pagler sekunderade förträffligt Hallgran vid dessa tillfällen. Även pojkarna, Anders Wängdahl och Michael Jansson var sevärda.
Varför blir det ändå inte den succé som det förefaller vara bäddat för? Bedrar vi inte oss själva när vi tror att vi kan bli fria från känslor? Berodde det möjligtvis på att Rikard Bergqvist inte löpt linan ut och slängde rimmen i versen som måste göra texten ännu mindre aktuell för en ung människa av i dag? Nu är det som man fortfarande står kvar med ena benet i 1800-talet.
Vilken repertoarnöd tvingar Stadsteatern spela denna Carmen/Kharmen som inte känns särskilt angelägen? På Folkteatern spelar man Processen som musikal, på Stora Teatern framförs en musikal med bibliskt motiv och dessutom har vi Operan nere vid Lilla Bommen; behöver vi verkligen fyra musikteatrar i Göteborg? Stadsteaterns uppgift borde vara att gestalta talteater.
/Åke S Pettersson
