100 000 Sskattefritt

[051010] Elmira Arkan, Jonathan Lehtonen, Miljana Rakuljic Feldt, Enver Ramirez och Greta Sifter.
Premiär 29 september 2005 på Angereds Teater
Regi och bearbetning och kostym Öllegård Goulos
Texthandledare och dramaturg Mattias Andersson
Scenografi Christian Figved
Ljus Åsa Holtz Svensson
Dramatisk rådgivning Lena Fridell
I rollerna:
Elmira Arkan, Kave Foladi, Tobias Jacobsson, Carina M Johansson, Sofia Pekkari, Ove Wolf.

100.000 skattefritt kan inte ha varit första priset i Angereds Teaters pjästävling för unga som utlystes 2003. Skattefria priser vinner man bara i tävlingar som inte kräver arbete, bara tur. Närmare hundra svar fick man på sin appell och fem av dem har man satt samman till den här texten, ett mycket lyckat kollage

Äran ska väl också tillkomma Mattias Andersson som inte precis är någon nybörjare som dramatiker och som har varit handledare och dramaturg och självklart Öllegård Goulos som har bearbetat och regisserat föreställningen.

Skådespelarna imponerar med sin tonträffning. Nu är de förvisso på hemmaplan. De olika manuskripten skildrar livet i förorten, den alldeles speciella förorten Angered med sin höga andel av invandrare. Det är slående hur de unga författarna försöker avdramatisera just detta i kontrast mot vad som de upplever som förljugenhet och romantisering i de gängse skildringarna, främst i tv. En längtan efter normalisering känns i texterna.

När man ändå avslutar med vackra ord av Olof Palme om solidaritet kan man uppleva det som en pliktskyldig honnör med vänstra handen, samtidigt som man måste erkänna att det finns en poäng i detta att just inga förväntningar på det området har infriats på de tjugo år som har gått sedan Palme mördades.

Kave Foladi är den som spelar mest teater, stort utspel, stora gester i rollen som invandrarpappan som känns igen från filmerna. Han gör det med mycket humor. Roliga är också scenerna mellan de två systrarna Elmira Arkan och Sofia Pekkari. Sofia medverkar också som knarkare tillsammans med Ove Wolf i soffan mitt emellan de båda interiörerna i den fyndiga scenografin av Christian Figved. Scenen när Ove Wolf dör av sitt knark spelas ömsint och vackert. Förhärdade tuffingar i den unga publiken hördes snyfta.

Säkert gick detta hem hos de unga i salongen, och även en äldre herre lyfter på kepsen. Dessutom kan han inte låta bli att undra över vilka skatter som döljer sig i de 95 ospelade bidragen till Angereds Teaters pjästävling?

Åke S Pettersson

Den nya pjäsen på Angereds Teater är ett collage. Regissören Öllegård Goulos har klippt och klistrat ihop fem olika berättelser av fem unga författare. Tillsammans skall de ge en bild av ”Det nya Sverige”.

Det nya Sverige som Angereds Teater fått i speciellt uppdrag att syssla med handlar om mångkulturella storstadsförorter där en stor andel av befolkningen består av ungdomar och barn. Det är ett hedervärt och intressant uppdrag. Idén är tydligen att folket i förorten skall ha sin egen teater, med pjäser som speglar deras egna liv. Men tänk om Det nya Sverige i själva verket är något som angår oss alla?? (Det borde det väl göra?).

Pjäsens fem berättelser om livet i invandrarförorten berättas parallellt, och vävs samman av skämt, som handlar om schablonuppfattningarna om livet i de invandrartäta förorterna, och om teatern som utlyser en tävling om nya häftiga texter om Det nya Sverige. Det är kanske befriande. Men det är också störande – som om pjäsen försökte gardera sig för kritik genom att inte ta sig själv på allvar. Och det hjälper inte. För berättelserna som den består av är på allvar, men HAR faktiskt också alldeles tydligt vissa schablonartade eller förutsägbara ingredienser: Där är invandrarfamiljen, med sin hjälplöst auktoritativa pappa, sin slitna mamma och sina kluvna barn. Där är de övergivna förortsflickorna med sina alltför stora drömmar, och där är de naiva svenskarna, med sin uppblåsta självuppfattning, sin feghet och sin smygrasism.

Men kanske är det själva verkligheten som är sådan? Och om det är den man vill skildra, så får man väl stå ut med att den kan framstå som förutsägbar. För det man kan glädja sig åt i denna föreställning är ändå skådespelarnas insatser. De är övertygande. De når fram. De berättar bra tillsammans – om hur det kan vara att försöka leva i Det nya Sverige. De kunde gott få gästspela på Stadsteatern vid Götaplatsen!!

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: