Hysterikon

[051013] Av Ingrid Lausund
Premiär på Scenskolan i Göteborg/Artisten 6 oktober 2005
Översättning: Britta Amft
Regi/Bearbetning: Martha Vestin
Assisterande regi: Lars Henning
Scenografi/Kostym: Ger Olde Monnikhof
Ljus/Teknik: Lars-Åke Carlsson
Mask: Gunnar Lundgren
Musik arr./Ljudbearbetning: Lars Mellfors
På scen: Rebecka Cardoso, Ola Hedén, Lars Mellfors, Nadja iran, Nicolas Silfverskiöld, Rikard Södersten, Johanna Thor, Johan Örjefelt
Spelas t o m 1/11

Det här är en av slutproduktionerna för 2006 års avgångsklass vid Scenskolan i Göteborg. Och min första reaktion efter denna helaftonsföreställning (nästan tre timmar inklusive paus) är: Grattis! – både till pjäsval och framförande.

Det var roligt nästan hela tiden. Underhållning istället för uppvisning. Bra tempo, skojig scenografi och gott humör. I en satir med svarta stråk, och vissa små sega, sentimentala bitar.

Vad handlar då denna tyska pjäs om? Svar: Om livet som konsumtion. Tillvaron är en enda stor supermarket, där pjäsens typifierade figurer cirklar runt mellan hyllorna, sökande efter ketchup, kärlek, mordvapen eller ett meningsfyllt liv. Allt de råkar finna dras prompt från deras konton. Av en smilande affärsföreståndare vid en motordriven disk. För ingenting är gratis – utom hundbajs i påse, som delas ut till varje kund som är för dum för att säga nej.

Alla möten är korta och ofullkomliga. För den sanna lyckan och tillfredsställelsen finns bara i de privata och ensamma fantasier som man någon kort stund får chans att försjunka i, i skydd av någon frysdisk. När två drömmar råkar snudda vid varandra uppstår attraktion, och kanske också något mer, som liknar kärlek. Åtminstone en liten stund, innan egocentrismens och ängslans iskåpa återigen sänker sig över var och en.

När jag tänker efter är det nog en ganska sorgsen pjäs, egentligen. Att den blir humoristisk beror väl på att den spelar på schabloner som man kan känna igen, eller till och med identifiera sig med: Där är den sökande, kärlekstörstande studentflickan, den gamle ensamme pensionärsgubben, det bortskämda och olyckliga överklassparet, den olyckliga horan i frysdisken, den käcke grannen som demonstrerar sin lycka, den hysteriska medelålderskärringen med sin missriktade empati, och så några överkänsliga psykopattyper, blygisar och ensamvargar. Tillslut den fullkomliga blådåren – som smyger omkring i affären, i sin alldeles egna inre scenografi av jättestora, aggressiva fobier.

Allesammans gestaltas energiskt och entusiastiskt, i en rad små fristående sketcher på olika håll i butiken. Efter paus kommer också några lite längre berättelser, med ett mer känslosamt innehåll. Till exempel den som handlar om barndomens helgonbilder. Och den om drömmen om en åldrad kärlek i frysdisken. Och berättelsen om mannen vars hela liv var ett misstag.

Två figurer som jag särskilt minns är Nadja Mirmirans Guccikvinna – hon som höjer sig över livets fasor på skyhöga klackar, och vars smärta bara visar sig som en ryckning i näsvingen. Och så Johanna Thors frysdiskshora – som för en kort sekund tinas upp av hoppet om en varaktig ömhet.

Hysterikon spelas fram till 1 november. Och för att göra det ännu mer spännande kör man med två olika versioner. Vi såg version nummer 2. I version nummer 1 medverkar samma skådespelare, men i andra roller.

/Kajsa Öberg Lindsten

Måste utopier vara dystopier? Världen går framåt med stormsteg om man får tro förståsigpåarna, ändå målar vi med mörka färger när vi ska beskriva framtiden. Blir vi inte lyckligare av framsteg? Eller innebär framstegen att vi bara önskar oss mer och mer av tillvaron nu, på samma gång som framstegen berövar oss den tröst som ett lyckorike efter detta skulle innebära?

Tanken slår mig när jag ser Hysterikon som behandlar konsumtionssamhället enligt Marx teorier om reifikationen, förtingligandet, att allt har gjorts till saker som kan köpas och säljas: lojalitet och kärlek likaväl som arbetskraft och potatis. Elak invändare skulle kunna säja att det här har Marx hittat på för att få verkligheten att stämma med sin teori. Världen är mer komplicerad än en stor speceriaffär.

Nåväl, filosofin åsido. Det var en lyckad uppvisning på Artisten och utan att tvista med Kajsa tyckte jag bäst om Rebecka Cardoso som sprudlade av energi med ett brett register av känslouttryck. Lars Mellfors var karismatisk som kassör 2 i den av Ger Olde Monikhoff designande bilen. Dessutom tyckte jag det var roligt att Martha Vestin är tillbaka i stans teaterliv.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: