Järn

[051017] Av Rona Munro
Premiär på Studion 2005-10-14
I samarbete mellan Götaplatsens scener och Backa teatern
Översättning Christer Dahl
Regi Victoria Brattström
Scenografi och kostym Lili Riksén
Ljus Peter Moa
Musik Linda Kallerdahl
I rollerna Maria Hedborg, Nina Zanjani, Alma Pöysti och Eivin Dahlgren.

För tjugofem år sedan såg jag Maria Hedborg i tvserien Babels Hus och drabbades av hennes mjuka skönhet. Därför är det nästan kusligt att se henne som Fay i pjäsen Järn där hon spelar en morddömd livstidsfånge, hård, fängelseblek med bitterhetslinjer i mungiporna. Det är en prestation utöver det vanliga, fylld av nyanser i spelet mot de tre runt henne: dottern Jesie, Nina Zanjani, fångvaktarna Sheila, Alma Pöysti och George, Eivin Dahlgren.

Dottern kommer till fängelset för att besöka sin mor för första gången på femton år. Nina Zanjani, praktikant från Teaterhögskolan i Stockholm, spelar rollen stramt, i sober dräkt med vit blus, en ung, intelligent välutbildad kvinna, som gör klassresan. Hennes pappa, den man som mamman har mördat, var elektriker. Återseendet blir trevande och det förvånar inte, särskilt som det i reglerna för besöket finns ett förbud för de båda att röra varandra. Möjligheten att överbrygga främlingskänslan med en rejäl kram saknas.

Dottern Jesie är nyfiken på sin barndom. Hon har inga minnen kvar. Hur såg hennes pappa ut, vill hon veta. Mamma försöker leda henne längs de gamla gatorna, runt i huset där hon växte upp och så småningom ser flickan sin far ligga bakfull och nerspydd på kökssoffan. Men vad hade han gjort mot sin hustru för att hon skulle ta hans liv? Mamman vägrar att tala om saken.

Dottern ger inte tappt. Hon läser rättegångsreferat i gamla tidningar, hon besöker pensionerade advokater, hon vill söka resning i rättegången, men mamman slår ifrån sig. Hos dottern liksom oss åskådare sprids en förvåning? Vad har Fay att förlora på en ny rättegång?

Alma Pöysti, praktikant från Teaterhögskolan i Helsingfors, spelar Sheila, en ung kvinnlig fångvaktare som har lärt känna Fay, kommit att stå nära henne och blivit sviken. Nu träder dottern in i mammans liv och intar den plats som Sheila hade och det kommer inte som någon överraskning att hon också ska bli sviken.

Eivin Dahlgren, George, är en äldre fångvaktare som varnar Jesie för att göra moderns öde till något centralt i sitt liv. Han råder henne att sluta med besöken. Det är roligt att se Eivin Dahlgren spela en riktig roll, göra något mer än dessa krumelurer som ofta fallit på hans lott. Den värme och enkelhet som han utstrålar är en av föreställningens behållningar.

Spelet på alla händer är värt alla vackra liljor som bars in under applådtacket. De båda praktikanterna imponerade. Att de inte redan är flygfärdiga skulle man inte ha trott om man inte hade läst det i programmet.

Ett begåvat inslag var musiken som komponerats och exekverades av Lindha Kallerdahl. Hon sjöng den a capella, och den nakna kvinnorösten som ljöd bland fängelsets skrammel av järn och galler bidrog till känslan av övergivenhet och utsatthet, hopplöshet och resignation.

Victoria Brattström har regisserat och det måste vara en fröjd att arbeta med en sådan här rik och bra text, särskilt för den som själv är skådespelare och lärt sig vikten av nyanser och detaljer. Järn är en skådespelarnas pjäs, där regissören gör klokt i att hålla sin påhittighet i strama tyglar.

Nu finns det två uppsättningar på Studion som man bara inte ska missa: Lasermannen och från och med i fredags också Järn!

/Åke S Pettersson

Järn är en prisbelönt brittisk pjäs från 2002, skriven av den skotska författarinnan Rona Munro. Och denna uppsättning är något av det bästa, mest engagerande och aktuella jag sett på Stadsteaterns Studio.

Ett samtidsdrama som handlar om skuld, precis som Lasermannen, men ett snäpp bättre.

Kanske för att alla de fyra personerna på scenen framställs som levande, mångdimensionella, motsägelsefyllda människor. Och för att alla skådespelarna – två rutinerade och två scenskolelever – spelar fruktansvärt bra, och nära varandra.

Två uniformerade fångvaktare släpper in oss i teatersalongen. Den ena är en ung kvinna med spända käkmuskler och energisk gång. Den andre är en kutig äldre man som stegar fram som en sorgsen kamel.

Vi befinner oss i ett kvinnofängelse. Framför den stängda dörren mot friheten är besöksrummet, möblerat med två stolar och ett bord. Där bredvid är en fängelsecell . På sängen sitter en hopsjunken kvinna i grå kläder. Hon har suttit där i femton år – livstidsdömd, för att ha mördat sin man. Ingen besöker henne, och de enda hon pratar med är egentligen fångvaktarna.

Men plötsligt får hon besök av sin dotter. En tjugofemårig kvinna som inte träffat sin mamma på femton år. Hon kommer för att få hjälp att minnas sina första tio år – barndomen och de bägge föräldrar som suddats ut ur hennes liv.

Så får vi följa ett antal spända möten mellan mor och dotter. Bevakade och kommenterade av de båda erfarna fångvaktarna.

Dottern söker förtvivlat efter en mor som hon skulle kunna ha anledning att älska. Och modern försöker förtvivlat utmåla ett försvunnet paradis – där hon och dottern kan låtsas att de har något gemensamt, och liknar varandra.

Det är en fruktansvärd historia, som handlar om en skuld som är så stor att ingen kan orka bära den. Och allra minst inför ögonen på sitt barn. Det handlar nog om brottspsykologi. ”Här är ju alla oskyldiga!” utropar den kvinnliga fångvaktaren ironiskt och bittert.

Men pjäsen är också allmängiltigare än så.

För den beskriver en kärlek som är verklig. Men som hela tiden strandar på att det är så omöjligt att förstå den andres innersta drivkrafter. Ständigt misstar man sig. Ständigt bedrar man sig själv, och låter sig bli bedragen. För att ens egna drömmar och behov är så högljudda och påträngande att de gör en både blind och döv.

Se denhär pjäsen!! Maria Hedborg gör en fantastisk rolltolkning som den skuldtyngda, kärleksfulla och lögnaktiga modern. Och Nina Zanjani, som spelar dottern, har brinnande kontakt med henne hela vägen, och är spröd, stark och desperat på ett alldeles övertygande vis. Första akten gråter jag hela tiden av rörelse. Men andra akten visar det sig att allt är så komplicerat att man inte kan gråta. För det går inte längre att bestämma vad det är som är rörande (eller bevekande) och vad som är iskallt och oåterkalleligt sant.

Eivin Dahlgren har fått en roll som är honom värdig. Han är inte bara en lustig krumelur. Han klarar också av att spela rollen av en god människa på ett övertygande sätt. Kan det finnas något svårare?? (god, och löjlig, och inte det bittersta löjlig. Utan bara god och klok)

Alma Pöysti, som spelar den kvinnliga fångvaktaren, är också mycket bra. Hon framställer en ung kvinna som ännu inte blivit riktigt så hård och cynisk som hon själv vill tro. Och hela kvartetten spelar tätt tillsammans. Ett ensemblespel på högsta nivå.

Och tillslut, jag höll på att glömma – runt dem svävar en gudomligt ljus sång – som en ängel genom helvetet. Det är Lindha Kallerdahl som sjunger.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: