Sårskorpor

[051017] Av Maria Blom
Unga Folkteatern, premiär 2005-10-15 på lilla scenen.
Regi Anna Ostrowski
Koreografi Anna Westberg
Musik Oscar Danielsson och Per Fenger-Krog
Scenografi Ellen Oseng
Kostym Agnes Langert
I rollerna: Åsa Knide, Lasse Persson, Jerry Segerberg, Lovisa Westerblom, Anna Hjertén Grahm, Ylva Ringqvist, Hanna Ullerstam, Kusaii Vestin, Marcus Liljecrona, Cecilia Domstad, Stefan Andersson.

Sårskorpor är något så omodernt som ett försvar för tvåsamheten i denna genusvetenskapens, den nya teologins, tid. Det skrämmer inte ungdomarna i Unga Folkteaterns ensemble som med hull och hår kastat sig över uppgiften att göra kött av Maria Bloms ord. Jag förmodar att det rör sig om en av hennes tidigare pjäser, kanske också äldre än Kvadd som spelades i Angered för fem år sedan.

Maria Blom har haft stor framgång med Masdjävlar som hon skrev för Dalateatern och som sedan spelades in som film och blev en succé. Om jag inte missminner mig har hon gått igenom regilinjen på Teaterhögskolan i Stockholm och står stadigt med båda fötterna i teatern och det märks i den här lilla, ganska söta pjäsen där alla får varandra i slutet. Den enda som blir utan är hon som inte vill ha en djupare relation, bara ett ligg, a one night stand, och då är hon väl nöjd med sin singelroll.

”Entusiasm” är ordet för att beskriva Unga Folkteaterns agerande i pjäsen. Några spelar över så att det ryker, men andra är förbluffande bra som Lovisa Westerblom som aerobic-tjej och Åsa Knide som ängeln som säljer varm korv i början av föreställningen men allteftersom den tinar upp övergår till glass. Och så ska inte marsvinet förglömmas!

/Åke S Pettersson

Det låter nästan roligare än vad det är. För alltsammans blir lite rörigt. Det är så många snabba klipp mellan livsberättelserna att ingen av dem hinner få något djup. Men kanske är det inte heller meningen. För kanske är pjäsen snarare ett slags pedagogisk feel-good-underhållning, som handlar om att vänskap och respekt för vars och ens egenart – såväl den egna som andras – är viktigare än framgång, skönhet och status.

I föreställningens bästa stunder finns där en värme och en sårbarhet hos rollfigurerna som är gripande. Till exempel i den scen där popstjärnan upptäcker att han är förälskad i den ensamma och konstiga flickan i våningen ovanpå, som tror att hon är fulast i världen.

Det enda som jag tycker riktigt illa om är framställningen av husets två äldre kvinnor. Måste kvinnor som är femtio plus absolut gestaltas som hopplöst gnällande och skällande ömhetstörstande monster i gräsliga kläder??

(Men tänk om vi faktiskt ÄR sådana! Eller handlar det kanske om en nödvändig modersfrigörelse?)

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: