Världens uteliggare bankar på dörren

[051020] Under senare år har en mycket kraftig ökning skett av antalet människor som tvingats lämna, inte bara sin jord och sin hemtrakt, utan också sitt hemland, sedan själva grunden för deras försörjning, resursbasen, förrötts. Så kraftig har ökningen varit att vi funnit för gott att ge dem en särskild benämning, ekologiska flyktingar, ett begrepp som vi främst förknippar med de regelbundet återkommande svältepisoderna på Afrikas Horn och i Sahelområdet.

Antalet människor som flytt av sådana skäl beräknas uppgå till 10 miljoner människor i världen; en siffra som bara anger en storleksordning, eftersom den endast innefattar människor som korsat en statsgräns i sin flykt undan svälten. Den migration som av samma eller liknande skäl ständigt sker från land till stad i Syd, liksom migrationen mellan regioner inom ett land, är inte inräknad.

Torka anges ofta som den utlösande orsaken till svält- och flyktingkatastroferna på Afrikas Horn och i Sahel. Dessa områden är sedan urminnes tider regelbundet utsatta för återkommande torkperioder, och forskningens uppgift har varit att söka svar på varför dessa resulterar i värre svältkatastrofer och flyktingströmmar idag än historiskt. Överbetning bland nomadiserande boskapsskötare har förklarats genom att bristen på mark har fått jordbrukarsamhällen att inkräkta på nomadernas traditionella områden. En ödesdiger koncentration av boskap har därvid skett kring befintliga vattenhål och torra år överskrids markens bärkraft med katastrof som följd.

Nationalstatsgränsernas bristande överensstämmelse med nomadernas traditionella områden får samma effekt. Bristen på jordbruksmark har i sin tur förklarats genom ökat befolkningstryck och behovet av kommersiell odling av s.k. cash-crops i syfte att få exportinkomster. Dessa odlingar ökar i takt med att handelsvillkoren försämras och skuldbördan ökar.

Torkkatastroferna är bara toppen på det isberg som vattenbristen i stora delar av Afrika och Sydasien utgör. Det område som i Afrika brukar benämnas ”hungerhalvmånen”, och som sträcker sig från Sahel ner till Östafrika, sammanfaller med det område som klimatologiskt ger en nederbörd som endast ringa överskrider den årliga avdunstningen i regionen. Den tillgängliga vattenmängden är alltså marginell, och återkommande torkperioder är regel. Vattenbrist som en barriär för utvecklingssträvanden väntas drabba allt fler stater, särskilt i Afrika, i takt med att befolkningsutvecklingen ökar trycket på redan marginella vattenresurser.

I många av de områden där migrationen ökar, t.ex. Östafrika, anges befolkningsökningen i sig som en orsak. Den driver på migrationen genom att öka trycket på resursbasen (jord och tillgängligt vatten) och skapar konflikter mellan olika försörjningssätt, t.ex. jordbrukare och nomader. Konkurrensen om resursbasen leder till utarmning av jorden, fattigdom, svält och migration under svåra år.

Landbrist är en orsak till sådan jordförstöring, genom att fattiga och jordlösa människor tvingas söka sin ukomst av jordbruk på marginella och erosionskänsliga jordar, i regnskogar eller på bergssluttningar. Orsakerna till landbristen varierar; en stor gemensam faktor är ojämlik fördelning av jorden. I stora delar av Central- och Latinamerika är majoriteten av jordbruksmark (och nästan all den goda jorden) i händerna på en liten klass av jordägare, som till yttermera visso ofta endast brukar den extensivt, till boskapsskötsel eller exportgrödor. Samma ägarstruktur återfinns i t.ex. den forna kolonin Zimbabwe. I andra länder, som Java, är landbristen en direkt följd av befolkningsökningen, medan i Bangladesh en kombination av de två orsakerna anses ligga bakom.

Brasiliens regnskogsområden har blivit sinnebilden för avskogning. Dit har under drygt ett decennium pågått en migration av ett övertaligt stadsproletariat, som med löften om gratis jord eller med tvång förmåtts flytta från de överbefolkade industristäderna vid kusten till regnskogsområden i det inre av Amazonas. Avskogningen har antingen redan ägt rum som ett led i kommersiell exploatering av skogen, eller så uppmanas nybyggarna helt sonika att bränna av den. Följden blir att de näringsfattiga och lätteroderade lateritjordarna läggs öppna för uttorkning och erosion. Jorden kan sällan brukas mer än ett par år. Det ursprungliga stadsproletariatet förvandlas nu till ett lätt byte för exploatörer inom gruvnäringen. Lejda mördare ser till att varje försök att fly tillbaka till staden slutar med döden; livegenskapen är idag i praktiken återinförd inom stora delar av Amazonas nybyggarområden.

I Indonesien tvångsförflyttas människor på liknande sätt från det idag överbefolkade Java till de andra öarna i Indonesien. Dessa har emellertid inte alls samma rika vulkaniska jordar som Java; de lätteroderade regnskogsjordarna förmår bara ge avkastning ett par år, varefter de tvångsförflyttade flyr illegalt tillbaka till Java, lämnande efter sig avverkade och uttorkade regnskogar.

Behovet av virke till brännved, byggnadsmaterial och för försäljning har i stora delar av Indien och Afrika lett till avskogning och lagt jorden öppen för erosion och uttorkning. I takt med att jordens bärkraft minskar tvingas människorna flytta, i första hand till städerna. Där det kulturella mönstret så påbjuder är det männen, och i första hand de unga männen, som genomför flykten från land still stad. Det är inte enbart en flykt från fattigdomen, utan också till det moderna; staden blir en tillflyktsort, möjlig att uppnå för just männen i kraft av den maktposition de besitter i en patriarkal kultur. Hela bördan att försörja den kvarvarande delen av familjen läggs därmed på kvinnan; en uppgift hon har att lösa på de utarmade jordar, som just var orsaken till männens flykt till staden.

Bakom denna fattigdomens feminisering, som idag utgör ett globalt fenomen, ligger ett komplicerat förhållande mellan fattigdom, resursbasens utarmning och migration. En typisk fattigdomsspiral från Afrikas landsbygd börjar med moderniseringsprocessen där det traditionella försörjningssättet sätts under stress. Allmänningarna, varifrån byns befolkning tidigare fyllt sitt behov av brännved, virke och bete, privatiseras. Privatiseringsprocessen som helhet leder till ökad ojämlikhet och marginalisering för de sämst ställda. Behovet av kontanter i en varumarknad leder till migration; männen flyttar till städerna för att söka utkomst i industrin. Detta leder till arbetskraftsunderskott i det egna jordbruket, som nu sköts av kvinnorna, vars tid helt går åt till basal överlevnad och inte lämnar något utrymme åt jordförbättrande arbete.

Lönerna i städerna är låga till följd av arbetskraftsöverskott, varför männen varken kan skicka hem så mycket pengar, eller själva komma hem ofta. Arbetskraftsunderskottet för kvinnorna i jordbruket blir därmed ännu större, och de tvingas söka lönearbete, odla cash-crops eller framställa produkter som öl eller träkol för avsalu för att få kontanter. Paradoxalt kan trädplantering på den egna jordbruksmarken vara en överlevnadsstrategi, inte för den egna brännvedsförsörjningen utan för försäljning. I takt med att processen fortskrider ökar trycket på den egna jordlotten; med tiden sätter jordförstöring in och produktiviteten går ned.

Det väntar stora flyktingströmmar under detta århundrade som en följd av de globala förändringsprocesser, vilka hittills huvudsakligen är en följd av den industriella processens i Nord metod för resursutnyttjande, främst dess fossilbränsleanvändning, men som kommer att förvärras i takt med att Syds ambitioner att genomgå samma utveckling ökar. Följderna av de klimatförändringar växthuseffekten väntas ge upphov till är ytterst svårberäkneliga. Vegetationszonernas förflyttning kan medföra att Nordamerikas kornbodar, som idag står för tre fjärdedelar av den globala livsmedelsexporten och bidrar till över etthundra staters försörjning, förlorar sin produktivitet. Oavsett att nya områden möjligen får bättre klimatologiska förutsättningar för jordbruk, kommer själva storskaligheten i förändringsprocessen att orsaka svåra störningar i den globala livsmedelsförsörjningen.

Den förväntade havshöjningen, även den en följd av växthuseffekten och klimatförändringarna, kommer sannolikt att i praktiken utplåna öriken som Maldiverna och lägga strategiska jordbruksområden som Nildeltat och Gangesdeltat (däribland en tredjedel av Bangladesh) under havet. Samtidigt väntas sannolikheten för våldsamma stormar och oväder att öka. Var och en av dessa processer väntas ge flyktingströmmar av en storleksordning som hittills varit okänd.

En annan typ av kritik riktar in sig på det biståndsberoende mottagarländerna hamnar i, genom att biståndssektorn i det mottagande landet kommer att utgöra en tillväxtsektor och därför tenderar att dra till sig allt fler intressenter. Den byråkrati som utvecklas kring biståndsadministrationen i mottagarlandet kväver alla tendenser till äkta utveckling.

Biståndsverksamheten från de flesta givarländer har under trycket av sådan kritik ständigt förändrats, och—med växlande framgång—sökt angripa de onda spiralerna genom koncentration på olika nyckelområden, alltifrån befolkningskontroll och skogsplantering, till riktade insatser åt de fattigaste, respektive kvinnor. Oavsett dess brister och eventuella framgångar, kvarstår dock frågan om vårt förhållningssätt till biståndet som sådant.

Det moraliska ansvaret för att sörja för sina invånares totala säkerhet åligger alltid nationalstaten. De stater på Afrikas Horn, varifrån flyktingströmmarna kommit, utgör i detta avseende avskräckande exempel. Lejonparten av den etiopiska budgeten gick även under pågående hungersnöder till stärkande av den redan överdimensionerade militärapparaten. I Somalia har staten efter årtionden av stamkonflikter helt brutit samman och lämnat fältet fritt för inbördes stridande, mycket väl beväpnade klaner. När staten inte förmår uppfylla ens de grundläggande krav som kan ställas på den förlorar den sin legitimitet och fältet lämnas öppet för omstörtande rörelser. ”Förtryck föder motstånd” heter det; en sanning vars konsekvenser förtjänar att uvecklas

För det andra väcker det en demokratisk fråga, som förtjänar uppmärksamhet: I alla dessa ”rättfärdiga” krig är det huvudsakligen hos unga män den obändiga viljan att göra motstånd genom att gå ut och slå ihjäl varandra fötts. Vad vet vi egentligen om inställningen till krigen hos majoriteten av befolkningen; de hemmavarande kvinnorna, barnen och äldre?

Det är visserligen, som de historiska vetenskaperna lär oss, futilt att spekulera i vad som kunde blivit; men frågan tränger sig ändå på om vad Afghanistans eller Vietnams folk kunde ha uppnått om motståndet kanaliserats i andra riktningar än krig: Hade Afghanistans situation idag varit avsevärt annorlunda än raden av tidigare Sovjetrepubliker, vars självständighet i majoriteten av fallen ägt rum utan större blodspillan?

En miljon människor försöker varje år illegalt korsa gränsen mellan Mexico och USA. En tredjedel av dem lyckas, och uppnår ställningen som illegal arbetskraft i världens mest högkonsumerande land. Vid färjelägena i Tunis och Alger köar människor för att få samma chans i Italien eller Frankrike. En rännil av denna människoström tar sig igenom passpolisen på Arlanda eller i Ystad och återfinns i flyktingförläggningarna runt om i Sverige. Världens uteliggare bankar på dörren för att bli insläppta.

▪ Leif Ohlsson

Leif Ohlsson
är forskare på institutionen för Freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet. Han gör det elektroniska nyhetsbrevet Omvärldsbilder för Världskulturmuseet, www.omvarldsbilder.se

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: