[051201] Är friheten ett ord, en uppfinning, liksom systemen, moralen och teorierna är det? Frihet kan vara och innebära många saker; det är ett ord efter en upplevelse. Frihet kan vara olika saker, det står klart, och borde heller inte motsägas för att hindra en diskussion som kan leda någonstans på vägen. Min klara ståndpunkt är att frihet innebär att inte vara fången eller instängd. Självständigheten och friheten i sej, i form av individuella beslut, resulterar i olika vägskäl och livsöden, kanske rentav till en återinskränkning och återgång till fångenskap i någon form. Men i frihetens ruta står självständigheten med vinden i ryggen, fri att blicka ut över klipporna, i vilken riktning som helst, att sväva, vandra, simma eller vara.
Är individen rädd för frihet? Ställningstagandet i den frågan rör sej kanske inte kring abstrakta svarsalternativ, utan lutar sej kanske snarare till dom känsloreflexer som uppstår vid tanken av att stå naken, självständig och fri på den oändliga jorden. Länge, kanske alltför länge, har vi levt med våra system för att våga leva utan dom, vilket gör oss alla lika ansvariga för dess existens. Dom oskrivna lagarna, reglerna, leden, är allas och ingens uppfinningar. Därför är det en högst berättigad fråga som individen själv bör ställa sej, i frågan om vad som är värt att ge upp för friheten, och vad frihet för individen – inte för systemen – faktiskt innebär.
Beror frihetens utseende även på externa faktorer och förutsättningar? Visst gör den det, och det säger sej självt då livet till mångt och mycket formar sej efter externa skal och former.
Frihet är ett privilegium, en statussymbol som kan visa sej i ett leende, i en dämpad promenad, i en manschettknapp, i en vinkällare. Friheten kan röra sej fritt på vindloften ovan pyramidtopparna där vindarna blåser fria och friska. Den friheten är uppnådd efter olika tillvägagångssätt; kanske i och med ett arv, kanske i och med en idé, kanske i och med lögner och inskränkandet av andras frihet.
I en borgerlig demokrati är kapitalet makten, och makten är den tydligaste definitionen av frihet, något som den sortens demokratis invånare uppmuntras att sträva emot och acceptera. Den individ som i en borgerlig demokrati är fri, har på något sätt köpt sin frihet. Individen har köpt friheten med sitt kapital, eller ärvt sin frihet och därmed även övertagit sitt kapital. Visst säger våra uppslagsverk och styrande röster oss underliggande medborgare att ”samtliga individer lever i frihet och äger sin egen självständighet”. Det är sannerligen en mycket listig och medveten lögn; då friheten endast står till förfogande för dom som har råd att beblanda sej i dess frihetliga sällskap. För hur fritt och rörligt man än påstår att den borgerliga demokratins värld är, kan inte vem som helst nå fram till podierna och mikrofonerna och göra sej hörd, uttrycka sej, utveckla sej med dom sätt den själv anser bäst lämpade. För att nå ända längst fram, till friheten och till sej själv, till det som kallas självständighet, krävs makt. Det krävs kapital för att uppnå en maktställning, och maktställningarna är dom som placerar ut kriterierna längs samhällenas slagfält för individernas rätt eller icke-rätt till frihet. Individerna står obekväma i ett väntrum, på en tröskel intill den riktiga världen och väntar på att bli stämplade som antagna eller refuserade.
Vad som står klart är att den borgerliga demokratins – ”den moderna världens” – syn på frihet är en definition, en vinkling som lutar åt den ”lycklige” individens situation, beskyddande den styrande makten – friheten – hur den än har uppnått denna frihet.
Frihet är idag detsamma som makt, resurser och kapital. Friheten i den borgerliga demokratin är ämnad åt den som äger makt, och makten är något som individen ifråga mycket väl kan ha köpt, med sitt kapital. Ekonomisk frihet definieras ofta i vår tillvaro som det främsta och idealiserade beviset på framgång och lycka, den kanske mest skinande statussymbolen i samhällshjärtat. En slags frihet som ofta utvecklar sej i rädslans och fördomarnas spegelbild, där misstänksamheten och rädslan inför att förlora denna frihet – makt – tar överhanden och stänger in denna frihet i ett pyramidliknande imperium, till vars gräddtopp bara invalda – utvalda – individer inbjuds och äger tillträde till.
På så vis ärvs friheten av nästkommande generationer, och fortsätter sitt frihetsutövande – maktutövande, dels för att upprätthålla den egna friheten – maktställningen, och dels för att försöka expandera friheten – maktutövandet – till sina kringvandrande omgivningar, under masken, eller illusionen, att just den friheten är den ideala friheten, det primära målet för samtliga individer att sträva efter i sin rättvisa fångenskapsdemokrati.
Den makten som samhället lägger i individens medfödda levnadsvillkor anspelar på samhällets syn och hån gentemot litenheten i den mer utsatta individens tillvaro. Den svage, fattige, begränsade individen bemöts av dom fascistiska idealuppställningarnas hån och refuseras vid systemtrösklarnas mattor utan förklaring, men antyder att världen dess värre är skapad för dom som äger konsten att överleva.
Individerna i den sortens ”frihet” som just exemplifierats strävar efter frihet och självständighet efter dom kriterier som samhället har bestämt och uppställt för dom. Mer eller mindre tvingas individerna acceptera samhällets ”verklighet” och utseende, och dom orättvisor som därmed tillkommer, och tar dom för självklara motspelare. Egenvärdet och självständigheten blir aldrig det primära för individen, som ständigt tvingas kämpa för att hålla ett nedtryckt huvud ovanför vattenytan, där piskande vågor ständigt passerar i djupa strömmar, för att dränka den som inte besitter förmågan att vattentrampa med friska och uthärdade fötter.
Frihet är makt över sej själv, över sin egen självständighet.
Med dessa utgångspunkter kan man väl hävda att dom individer som äger sin egen frihet även kan uträtta externa förändringar som främjar andra individers självständighet och frihet? Alldeles riktigt, det borde dom göra.
Den ansträngda verkligheten gömde sej för sej själv i samma andetag den uppstod. I den mån är det inte mer än rätt att hävda att allting motsäger varandra, sej självt. Existensen går i själva verket ut på att försvara sej mot sej själv. Och det viktigaste blir att skydda sej emot ifrågasättandet, vilket är oundvikligt då andetagen ständigt ersätts av tomrummet och stillheten.
Andningen ifrågasätter andningen, och istället för svar kommer ännu ett andetag, följt av ett annat och därefter ännu ett, och fortsätter så. Uteblir svaren eller existerar dom inte överhuvudtaget?
Många framhäver själva ifrågasättandet som det primära. Men när svaren ständigt uteblir bör ett annat tillvägagångssätt framföras; t.ex. handlingskraftens jordskred. Inspirerar den inte, så tystas den åtminstone inte ner.
Individen är född i frihet, det är konstaterat; i frihetens diktatur, och därmed även dömd till frihet. Dömd på så sätt att den framträder som individens självklara och mest givande gestaltningsform. Frihetens diktatur är kompromisslös mot orättvisor och infiltrationer som motverkar individens varande i nuet, som kidnappar det öppna tänkandet och försätter det i vilsenhet.
Det finns många kategorier som friheten kan tänkas sväva under. Själv väljer jag tre olika sorters frihet att statuera som exempel, som i fungerande samarbete gör individen till en uppkäftig motståndare till etablissemanget.
Den yttre friheten inskränks på väldigt tydliga och förkastliga sätt. Det palestinska folket inhägnas i skrivande stund bakom en grå mur, som i omvärldens härskande ögon är det största tecknet på fred och liberal demokrati. Yttre frihet innebär inte endast känslan att undslippa dom iskalla bojorna kring handlederna, utan även landskapen omkring, befriade från oroande och moralsänkande element, såsom murar, infiltratöriska moment, restauranger för vita män. Den yttre friheten är svårbedömlig och bedömds bäst, som i många andra avseenden, av betraktaren själv. Den yttre friheten är den enklaste friheten att frånta en individ, men bör av samma anledning även vara möjlig att ta tillbaka när den väl har inskränkts.
Sammanlänkad med den yttre friheten är befrielsen från omvärldens manipulativa och destruktiva inverkan, vilken när sej på upprätthållandet av en fångenskap inom den systematiska friheten. I buren behövs många orosmoment och distraherande element för att få individen att helt förlora sej själv, ge sej hän åt skyltade livsstilar i ett vimmel av kommersialism och ytliga verklighetsflykter, som inte på några sätt när den redan sargade och från alla fronter attackerade individen, utan håller den nere i ett träsk av självplågande, egenhat och ständigt strävande efter att accepteras av uppsatta systemideal. Ägandet blir det primära, tingen blir bevisen på individens värde, vilket innebär att ägandet äger individen, som står handfallen och rättslös i sin egen tillvaro. Sökandet efter frihet blir detsamma som att leta efter en ledig ruta i kommersialismens schackbrädor.
I det moderna samhällets bild av lycka, säger individen fastklämd i kassakön i trånga varuhus där lycka ofta köps under reaveckor: ”Det här är det sista jag behöver för att känna lycka.” Våra tillfälliga lyckoinjektioner stillar våra sorger och längtan efter fulländning, men gör så bara för en kort stund, tills nästa lyckoinjektion måste intas, följd av ytterligare injektioner, likt ett beroende där vi tror oss ta hem ytterligare en del av oss själva, som vi förlorat och som svävar ute i vilsenhet utan hem.
Omvärlden ter sej betraktande, dömande och ifrågasättande, och friheten i individen, som en handelsvara i en slaktande kommers, blir smal, slingrande och svåråtkomlig – en tilltäppt ljusspringa i fångenskapen under det självplågande beteendets fallande mörker. Den sitter fast i idealtes diktatur, en fånge under kommersialismen. Föraktet och fördomar blomstrar och vinner oräkneliga segrar i en rundgång till samhälle, liknande hysteri, där allting försöker ske i ljusets hastighet. I det förbisvinnande vimlet föraktar individen inte bara sej själv och sina ”tillkortakommanden”, utan blickar på sin nästa, sökande efter samma ”mänsklighet”, vilken den återspeglar i sej själv och resultatet infrias i en onödig men ofrånkomlig konkurrens om den inre och yttre världens acceptans. Individens självbestämmande förtas, men påstås ändå existera i listiga konstellationer av själsutsugande system där det fortsätter att uppvisa ett brett utbud för alla sorters individer och dess unikheter, och individen försätts i medveten vilsenhet, bestulen på sin tro på sitt egenvärde och förmågan att påverka sej själv, sitt sökande och sin omgivning.
Det är tydligen alltid något greppbart som iklär och gestaltar våra sorger och lyckokänslor. Den tunna linjen mellan lycka och sorg, i förenandet av dom känslorna, dom mest givande känslorna, vandrar självuppskattningen.
I den inre friheten sjunger insikten om sitt egenvärde högre än allting annat. I den inre frihetens lägenheter bor självtilliten, närvaron och glädjen tillsammans. Men att beskriva någons inre frihet är inte enkelt, och jag avstår ifrån att göra det, men bör i alla fall framhålla mina egna tolkningar om vad en sådan sorts frihet innefattar och bygger på; nämligen en öppenhet och eget fritt tänkande, vilket inte har fångats in av utomstående element i hopp om att styra dom inre världarnas utsvävanden och göranden. Öppenheten är detsamma som att vara öppen och ifrågasättande av sin omgivning, den inom sej själv och den utom, den utblottade, uppvisande. Samma faktorer som inskränker den yttre friheten och försvaret mot destruktiva element, vilket naturligtvis är en tolkningsfråga för individen själv, arbetar även med nedbrytningen av den inre frihetens försvarsmurar av sin egen frihet och självbestämmande. Målet är naturligtvis att lyckas dämpa individens tankar och inre att ifrågasätta sej själv, sin omgivning och dom orättvisor den tycker sej finna i sökandet efter att stärkas och med utvecklingens konst, medvetet och omedvetet, söka inspirera sin inre och yttre omgivning till förändring, fulländning, till nuvarande. Den villkorslösa kärleken är därför även den ett hot, då den i sin villkorslöshet har uppnått ett stadium befriad från hat och fördomar, vilka är dom pelare som systemens grunder lägger sej ovanpå. Utan hatet och fördomarna går det inte att frånta individen dess självständighet för att placera den ”i säkerhet”, med andra ord i burens frihet.
Beskåda därför katten, självständig och en egoist som dessutom inte inspireras av någon annan än sej själv, kort sagt en filosof som inte avgudar någon annans ord än sina egna. Men i katten finns även en öppenhet, självklart beroende på vad katten själv tycker sej kunna få ut av sin öppenhet; möjligtvis kost, sällskap, kärlek eller andra bestyr som kommer kattens välbefinnande och utveckling till godo. Men latheten hindrar inte katten ifrån att ta natten i besittning, att kasta sej ut i världen för att söka utvecklingens stigar, för att senare dyka in i sej själv, tillsammans med den fantastiska kontakt som katten äger till dom andra världarna, vars portar för människans ögon är osynliga. Kattens största styrka är dess accepterande av sin tillvaro i nuet.
