[060202] Vår mest extrema surrealist, poeten Stefan Hammarén slår åter till, nu slutförs hans romantrilogi med På burklös mark, efter Med en burk soppa och Konservöppnare bok. Det är fråga om romaner inte ämnade för någon vanlig läsning.
Liksom de två föregående böckerna i serien slipper läsaren hälften av den svenska grammatiken, slipper den röda tråden, slipper det mesta av struktur, skenbart i varje fall. I den aktuella boken slipper man även interpunktionen, finns väl ironiskt ett par kommatecken på något enstaka ställe, frånsett att de dyker upp mot slutet.
Det är ett bottenlöst träsk man hamnar på, en text utan nämnvärda fästen. Allt vill bestå av olika detaljer, ungefär lika viktiga allesammans, matas på ständigt och lika intensivt. Efter hand som man läser, lär man sig notera en samhörighet mellan dessa små element, och märker hur de skiftar, kommer igen, hamnar i nya språkliga fåror, andra formationer, kombineras med flera detaljer. Bl.a. olja, tvålar, plåster, vax, fjäll, sand är viktiga.
Avgörande är inte heller för ens läsning hur mångfalden av olika detaljar kan tänkas ge en slutlig betydelse, lämna en bestämd lösning på dramat, vad som skulle ge pusslet sin korrekta bild. Antagligen finns inte ens en sådan, utan det är processer under läsningen som är det utmanande, roande och originella. Själva huvudbryet ger poäng.
Troligen handlar det även mycket om att finna melodien i Hammaréns romanspråk, den finns ju onekligen, dess adaption är nog ett första kriterium för uppskattning av hela verket. Sedan kommer detaljerna som fas två, och läser man texten riktigt fan noga, märker man att ytan är helt annan än vad där egentligen sägs under. Läser man den ånyo och mer uppmärksammad, riktigt spänner ögonen, leker med t.ex. hur kommatecken kunde ligga, då framträder idel budskap, rentav handlingar. Den tillsynes rätt meningslösa texten öppnar sig undan för undan, om än långtifrån helt.
På burklös mark är till skillnad från de två andra i trilogin mer samlad i sitt språk, mer konsekvent, verkar mer enträget skriven. Helt klart att Hammarén vill mera med den här boken. Den skiljer sig också kraftigt i språk och upplägg från de tidigare romanerna.
Tonen vill stundom bli en mässande sådan. Notera dock att det går att läsa texten i olika språkliga volymer och tonarter, tackvare språkets totala komplexitet och den rika mångfalden av lånord och förvrängningar hos Hammarén. Hans språk är övergött, delvis som läsaren då själv kan ställa in sin mottagare, ta språkljudet väldigt skiftande, kanske höra en mässa, eller koppla bort den, avläsa fragment istället.
Det intressanta därom, att boken är i valda delar layoutmässigt en bibelpastisch, inte helt utan orsak som boken utformats just så. Alla vet hur en bibel ser ut, och utvändigt liknar Hammaréns bok en sådan, inte alltför svårt heller att notera Hammaréns enträgna mässa, men handlar om läsning ur en frivol bibel. Det är nog en främmande, obskyr predikant som intar stolen, en litterär tro som lärs ut, förkunnas. Kanske en litterär satansbibel nog. Det är dock bara en möjlig teori här.
