[060202] Murarna omkring oss utgör dom fysiska bevisen för vår instängdhet. Murarna är upprättade för att begränsa vår omgivning och förvägra den dess utbrytelse och frihet, främst samordnade med moral, rädsla och ovetskap.
Ögonen färdas upp under sval aftonhimmel, svävar längs himmelvalvet och studerar oändligheten i form av den klara stjärnhimmelen. Stjärnhimmelen utgör det själsliga beviset för oändlighetens närvaro. Vår litenhet i det totala sammanhanget, kring vilket vi är en bråkdel av något så mycket större, viktigare och renare än vi någonsin kommer våga tro, återfinner sej i ett leende över att nuet är fantastiskt, närvarande och befriad från fördomar och moraliska barriärer.
Stjärnhimmelen utgör, likväl som oändlighetens spegel, beviset för att det någonstans omkring oss tar slut, det säger stopp med stjärnorna. Stjärnfallet berikar mina tankar eftersom jag inte längre kan följa fallet med blicken – det fortsätter istället in i mej, inom mej och i min själ. Själen däremot, når inga slut, eftersom själen i sej är befriad från allt vi lyckats uppfinna för att stänga in oss själva.
Eftersom den fysiska världen, trots allt, når sina gränser, sina omedvetna men befintliga murar, är det inom oss själva som den verkliga friheten finns. Den kravlösa och själsliga frigörelsen från moralismens kedjor.
Inombords är vi alla gränslösa, där berikas varje dröm med uppmuntran och ingen tanke ses som omöjlig. Tvärtom är den sortens frihet gränslöst närvarande; den talar till oss, ständigt, uppmuntrar oss till välmående och revolutionära handlingar. Den lyssnar till våra sorger och beklämmanden, viskar älskande till våra själar i drömmarna, inspirerar. Den själsliga friheten är tillgänglig för alla mottagliga. Däremot ligger luckan till mottaglighet ofta i den fysiska världens nejder, hopkedjad och misshandlad.
Stjärnfallet på aftonhimmelen luckrar upp mitt försvar mot frigörelse och rening, får mej att söka efter mina inre dörrar, finna dom och acceptera deras självklara del av mej.
Det är att synliggöra sej inför oändligheten. Oändligheten jag nämner är individen själv.
Individen med dess tillkommande väsen är till grunden en revolutionär och utbrytande skapelse. I själva verket inte i sej en skapelse, då utvecklingens och resans skapelseprocess aldrig upphör. Individens grund lutar sej mot olika pelare, såsom kritiskt tänkande, befriad från fördomar, öppenhet, kärleken till omgivningen omkring, vars fysiska gränser den inte ser. Barndomen känner inte till dom påhittade gränserna, utan faller medvetet och omedvetet in i dom på förhand bestämda rollerna som den förväntas spela, i ett därefter upplagt och uttryckt fritt system.
Vad hindrar då frihetssträvandet och utvecklingen?
Systemen mänskligheten har uppfunnit är påhittade av många anledningar, och ett av dom främsta målen är att hålla individen fången i friheten. Många individer är fria att flyga åt vilket håll den vill, men den är samtidigt och i många fall under hela sin vistelse i denna värld fri i sin egen bur. Systemen som uppfunnits innehåller religiösa opiumdoser för moralens och apatins skull, det som systemen behöver för att passivisera individen i nuet. Dom politiska inslagen är inte främst skapade för den inre struktureringen av individen, utan verkar snarare för dom sociala inskränkningarna. För att upprätthålla individen i en sorts förljugen social trygghet, indelad i klass, tilldelad sitt kön, och sitt värde efter sin hudfärg, i det fria samhället där dom osynliga leden inte känns av. Samtliga individers originalitet ska respekteras, sägs det. Hur kommer det sej då, att dom flesta lämnar den här världen med en känsla av att vara en kopia?
Systemen är våra verkliga kärnfallutsläpp. Dom som förebygger och utför dom politiska besluten, dom som förpestar vår miljö och gratulerar orättvisornas utspridning. Dom som förtrycker och ifrågasätter den självständiga individens rätt till existens.
Eftersom individen till grund och botten är en revolutionär och utbrytande skapelse, spelar det ingen roll hur mycket av den yttre friheten som inskränks. Den inre friheten kan aldrig fråntas individen, varken moralen eller yttre påtryckningar känner till dom själsliga koderna om individen innerst inne känner sej inskränkt och fången, och därför ifrågasätter sin atmosfär. Därför sker revolutionen inifrån, frammanad av ett kritiskt tänkande, stöpt av självklarheten i att våga erkänna sej som självständig, vilket kräver mycket mod och uppbrott ur ett systematiskt tänkande. Friheten kommer inifrån.
Längs systemens brickor skiner religionens leenden starka i våra ansikten; dom självklara förebilderna för supermänniskan som vi uppmanas tro på, utan att uppmuntras att inspireras av. Skenet över brickorna är väldiga strålkastarlampor, snart det enda värmande ljus som faller över mänsklighetens kaos.
Om den yttre världens frihet från sin egen vanskapta födelse ska kunna uppnås, måste ett kritiskt tänkande och ifrågasättande över huvud taget tillåtas av dom härskande instanserna. Något som måste ses som en omöjlighet eftersom dom vacklande systemen skulle falla likt dominobrickor om frihetens vindar skulle blåsa friskt över diktaturlandskapen.
Och medan själens helande läkedom vävs med djupt mediterande trådar i själtrakternas hav, spränger systemen sej själva, inifrån. Varje uppfunnet system äger sina undersåtar till medborgare, och kastar omkring dom i sin brännheta kittel som vore dom värdelösa och enbart ett verktyg. Livet är ingen sjukdom, snarare en gåva, en del av själens resa – vilket systemen ändå i dom flesta fall bryter ner i form av politiska ord, religiösa bikter, mediala verklighetsskildringar. Gemensamt har dom i orden som säger ”nu är det så här, man kan inte få allting här i livet”.
På samtliga plan spränger dom upprättade systemen sej själva inifrån; ekonomiskt, socialt, politiskt. Dom politiska systemen vilar sej mot kortsiktigt tänkande, helt vilsen från förankring i nuet, därför motsäger den sej själv och äventyrar sin existens, vanställd sedan födelsen. Systemen är redan döda; däremot spatserar liken fortfarande omkring och spelar levande, medan majoriteten av dom inspärrade hålls nedtryckta, och den härskande minoriteten, som mår bra på majoritetens bekostnad och styr systemen, upprätthåller murarna med andras svett.
Vilsna och fast i en vardagstristess, där det enda som hörs är tidens vals, söker sej frusna själar till bänkraderna i kyrkohörnen, för att åhöra en välsignad och mer värd gestalt i prästkåpa. Orden gestalten förlöser ska skänka tröst och hopp. Men att uppmuntra sina åhörare till resning och förbättring hör inte till religionernas agenda. Snarare kvarhåller man dom vilsna själarna i en bukt av vilsenhet med dom svårtolkade orden som i slutändan inte pekar någonstans. Religiösa och politiska system kan tyckas frånskilda varandra, men följer tydligt samma mönster, form, agenda, och strävar mot samma mål: att vidhålla individens fångenskap, fången i sin omgivning och långt ifrån sin inre självständighet.
Mänskligheten är kanske mer än den själv vågar erkänna fastbunden kring systemens bojor. Inlindad i tragedier den själv har skrivit, vilket blir reflektioner i individens inre av det den själv inte tycker om och uppskattar hos sej själv. Missmodet gentemot sin egen person och dom i sin närhet blir enorm, och bitterheten uttrycks mot omgivningen. Det liknar en uppblåst ballong där syret börjar sina för dom instängda. Och istället för att hjälpas åt, stjäls syret ifrån varandra. Men så långt har mänskligheten lyckats komma på vägen, att det skulle uppstå ett chockartat tillstånd och en närmast panikslagen situation ifall systemen skulle falla och inte längre finnas kvar.
Vad skulle en hund göra utan sin herre, fastän den sedan barndomen blivit misshandlad och förtryckt av densamme?
Vad skulle mänskligheten göra utan sina indoktrinerade regler vid övergångsställena, där trafikanter och bilister väntar på sina gröna tecken. Det finns många fler exempel som kan statueras för att bevisa individernas litenhet gentemot sin moder Systemet, men poängen med att göra ett exempel är att framhäva vikten och förtroendet mänskligheten känner, med skymmande vördnad, inför sina styrda levnadsmönster. Det är alltså mycket troligt att mänskligheten har kommit så långt, vandrat för många generationer fram, att den trots möjligheten inte skulle välja bort ett liv utan system och moraliska murar.
Det är inte bara kring övergångsställena, vilket kan ses som ett fånigt exempel i bevisningen av mänsklighetens beroende av en högre röst att luta sej tillbaka emot, som mänskligheten känner sej maktlös och utelämnad och gärna undviker stora beslut, eftersom den inte är van att få agera på egen hand.
Mänskligheten har uppfunnit mycket, och många idiotiska saker i omedveten förhoppning att slutligen få förgöra sej själv. Men tiden tycks mej ändå framstå som den värsta uppfinningen mänskligheten någonsin har presenterat. Med tiden anlände den stora rädslan, den för döden, att vi inte var oändliga, att vi var begränsade och därefter började leva i stress och rädsla.
Omkring oss såg vi endast ting och ögon som kunde stjäla av vår tid, eller uppfattades som tidskrävande. Vi blev misstänksamma och misstänkliggjorda, och levde inte längre i en öppen värld, utan slöt oss och stängde in oss, så att vi aldrig någonsin skulle förlora en endaste sekund av vår dyrbara påse med tid.
Vi började söka kryphål att gömma oss i, för att försvara oss emot tiden. Därför uppfanns barndomen, ungdomen, den vördande vuxna mognaden som utgör idealet för den tidsjagande flyktingen. Längst in i tidens hörn, vid avfallscentralen, står ålderdomen och undrar varför det enda som ännu känns och finns kvar är tidens plågande tyngd. Det mesta annat som är beroende av tiden har redan övergett den delen av själen som står beredd inför sitt fantastiska avstamp, inför sin fortsättning.
Dom avlånga ränderna i handflatan är inte livets minnen, utan tidens hån.
Tiden är även nödvändig på många sätt. Främst erbjuder den oss sin bekväma flykt från att leva i nuet. Tiden lyckas få oss att hoppas på en fantastisk morgondag och insveper oss i rädsla för att den tappade gaffeln i golvet ska resultera i en sämre plats i himmelens klassystem. Istället för att leva i nuet lever vi under vår tid, men aldrig tillsammans i dess kärna, utan endast i det osynliga fallet som aldrig dämpar våra hårda hjärtslag, högtryckets tempo.
Då vi söker efter oss själva i vårt inre, i våra tidlösa själsdjup, uppnår vi explosionen av frihet och förenas med alltet och oändligheten.
I oceanerna och havsdjupen hörs ingen tid, syns inte till någonstans. Den känns inte av någonstans. Blickar jag in i dom mötande blickarna i djupen möter jag det stora lugnet – den största faran mot tiden.
Kvar i gränslös frihet är barndomens nu. Den själsligt frigjorda anden, som har känsel i fingrarna och tolkar drömmarna med nyfikenhet eftersom den är en dröm. Lever i ett sorts mellanstadium, i kontakt med dom ”andra världarna”. I barndomens nu sveper allt inifrån ut genom dom själsliga kanalerna och inspirerar omgivningen med sin öppenhet, könlöshet, tidlöshet och gränslöshet.
Barndomens drömmar splittras av ”mognadens” rädslor och utveckling. Mognaden är rädslans försvarstal mot den inre balansens gränslöshet. Dom yttre omständigheterna vill få själens yttre och inre att förslavas under normer, rädslor och fördomar, bakom jättelika murar vaktade av gränser, tabun och konflikter.
Mognadsimperialismen söker upp varje växande individ och hemsöker dennes själ, kropp och psyke, tills den varken vet in eller ut. Vad som tidigare var en oändlig och svävande resa mellan dröm och verklighet blir en fastkedjad gestalt vid en mur, som då och då lättar från marken i sin förtvivlan efter att få söka själv, sin egen sanning, finna sina egna vägar. Men faller därefter till marken igen, att smeka kedjorna med vördnad och intala sej att dom finns där av en anledning, att deras närvaro bara menar väl. Såren den efterlämnar, variga och omöjliga att hela, blir livets uthärdelse; individen lär sej leva med sorgen att aldrig få uppleva den gränslösa friheten.
Den själsliga förlossningen sker inte i samband med den fysiska födelsen, utan kommer senare och på grund av den systematiska indoktrineringen av en dittills öppen och självständig själ med öppet hjärta. Hjärtat och själen, i klartext även den djupare och meditativare kontakten till landskapen inombords, vilken denne tillbeds avsäga sej nyckeln till, eftersom vår omvärld hyser stort förakt gentemot dom som vidhåller denna barnsliga öppenhet. Det rollspel som individen tvingas delta i, är varken rollerna självbestämda eller handlingen i sej självbestämmande. Rollspelen följer alla sina tydliga mallar och rör sej innanför sina tydliga ramar, för att på bästa möjliga sätt leva upp till förväntningarna systemen och samhällena ställer på dom rollbesatta individerna.
I mångt och mycket innebär uppväxt att falla in i ledet. Att växa upp är att leva i rädsla, inte upptäcka farorna omkring sej – utan skapa dom, likt illusioner ur en ond dröm man tog för sanning
I barndomens befrielse görs ingen skillnad mellan kön, klasser och hudfärger. Därför är ”uppvaknelsen” till det verkliga livet så oerhört viktig för dom härskande instanserna för att hindra den fria inställningen ifrån att få fortsätta sin rena resa. Barndomen vandrar mellan nuets frihet till stressens, modernitetens diktatur.
Nuet är vår viktigaste livlina. Framtiden och förkärleken till att leva i en morgondag som ännu inte har grytt är vårt opium, det smärtstillande tänkande vi tar till för att bedöva vår egen sorg över att inte vara lyckliga. Individen tenderar att leva i morgondagen för att slippa ta itu med frigörelsen och samlevnaden med sorger och nedtryckande element i samma stund som känslorna uppstår – återuppstår – att aldrig försvinna.
De facto säger att det är en tidlös oändlighet vi verkar i, könlösa, befriade, fantastiska. Skulle individen glömma bort orosmomenten, i allra högsta grad påhittade för att hämma envars utveckling och välmående, är nuet det enda som skulle finnas kvar, och i nuets kärna även lugnet.
Och det kan tyckas upprepande och uttjatat att ständigt nämna ord som ”sväva”. Men själva svävandet i sej kan bortses ifrån, däremot inte den oförklarliga vandringen mellan dom i ord påhittade gränstrakterna. Att sväva innebär att strunta i gränser, då dom egentligen inte existerar. Uppmaningen till att inse individens vilja att sväva, säger sej lika självklart som fågelns rätt att undslippa sin fångenskap i buren.
Efter sin vunna frihet kan fågeln självklart dö av olika anledningar i det fria, kanske p.g.a. den ovana situationen den vunna friheten innebär. Men det är aldrig, även om det flitigt används av maktliga viljor, en ursäkt nog att tillåta och utöva inhägnader och frihetsberövning. Att dö fri är mer värt än ett helt liv i omedveten fångenskap kring ett köksbord, som i sitt överflöd av inventarier lurar den fångne att tro att materialism är detsamma som frihet.
Frihet är detsamma som frihet.
