Hur skall Sverige styras?

[060202] Hur skall Sverige styras? Hur många beslutsnivåer skall vi ha? Hur skall balansen se ut mellan stat och kommun? Utvecklas vårt land bättre med fler kommuner eller är lösningen färre kommuner? Skall vi rensa i den regionala röran och skapa geografiskt och befolkningsmässigt stora regioner? Eller skall staten ta ett större ansvar för den generella välfärden? Behövs verkligen 552 statliga myndigheter, som dessutom tycks bli fler och fler? Kräver EU-medlemskapet och globaliseringen en ny beslutsstruktur? Hur skall alla äldre kunna få vård i framtiden med den befolkningsutveckling vi kan se framöver?

Hur skall Sverige styras? Hur många beslutsnivåer skall vi ha? Hur skall balansen se ut mellan stat och kommun? Utvecklas vårt land bättre med fler kommuner eller är lösningen färre kommuner? Skall vi rensa i den regionala röran och skapa geografiskt och befolkningsmässigt stora regioner? Eller skall staten ta ett större ansvar för den generella välfärden? Behövs verkligen 552 statliga myndigheter, som dessutom tycks bli fler och fler? Kräver EU-medlemskapet och globaliseringen en ny beslutsstruktur? Hur skall alla äldre kunna få vård i framtiden med den befolkningsutveckling vi kan se framöver?

Ja, frågorna har varit många under de tre år som Ansvarskommittén analyserat och studerat dagens svenska ansvarsförhållanden. En mängd bakgrundsdokument skall nu bli basen för – som jag hoppas – flera skarpa förslag. Om ett år skall vi vara klara i den utredning, som av regeringen presenterades som den viktigaste sedan Axel Oxenstiernas tid.

På många håll i Europa sker nu en översyn av politiska ansvarsförhållanden och offentliga strukturer. Trenden är inte entydig, även om centrum tycks ha stärkt sin position i kölvattnet av EU och globalisering. Både Norge och Danmark bär syn för sägen. Dock skall sägas att den nya norska regeringen förbereder en omfattande regionalreform. Också i Finland pågår en intensiv debatt, där frågan om kommunstorlek tycks ha påverkat väljarna i presidentvalet.

Under hösten har Ansvarskommittén presenterat en rad analyser som bl a berört sjukvårdens utveckling och behovet av en tydligare struktur på den regionala nivån. Störst medialt intresse har diskussionerna kring geografin fått.

Det är uppenbart att det finns frågor som inte behöver lösas på central nivå, men samtidigt är den lokala nivån alltför trång för att vara effektiv och samtidigt ekonomiskt, miljömässigt hållbar. Den förre LO-utredaren Jan Edling menar i en uppmärksammad rapport att starkare regioner är en outnyttjad möjlighet i vårt land för ökad tillväxt.

I decennier är vi flera som talat om färre och kraftfullare regioner. Själv har jag livligt stött de pågående regionförsöken i Västra Götaland och Skåne och var jag mycket aktiv i den process som mynnade ut i ett enat Skåne. Är erfarenheterna från försöken av det slag att vi nu skall gå vidare i hela landet?

Geografin är känslig, det vet vi.
Är det sjukvården som skall styra den geografiska indelningen, som ju hittills varit fallet med landstingen. Eller är det andra regionala utvecklingsfrågor som bör vara styrande hur vårt land skall organiseras? Därtill gör en alltmer pressad ekonomi att det blir allt svårare för kommuner och landsting/regioner att upprätthålla samma kvalitet inom viktiga välfärdsområden.

Jag tror att regionaliseringen har kommit för att stanna. Sverige behöver en tydlig politisk nivå för de regionala utvecklingsfrågorna, bl a utvecklingen inom EU visar detta.
Landstingen har i sin nuvarande form spelat ut sin roll och är för små. Många av dem verkar dessutom inte klara sina grundläggande uppgifter på ett rimligt sätt.

Men att tala om ett federalt Sverige är att gå för långt. Frågan är om inte Sverige kunde styras enligt olika modeller, precis som i Spanien? Ett steg bort från enhetsstaten. Det som på statsvetarspråk kallas asymmetriskt styre.

Om hallänningarna inte vill tillhöra vare sig Västra Götaland eller Skåne, så tycker inte jag att de skall tvingas till detta. Sverige ser olika ut och behöver inte styras identiskt lika.

Ett annat känsligt område handlar om likvärdigheten och om var går gränsen för det kommunala självstyret. Var går ramarna för en jämlik och rättvis välfärd?
Hur långt är det rimligt att gå för att hela Sverige skall få likvärdig service och omsorg, t ex vad gäller förlossningsvård eller kirurgi? Eller äldreomsorg, barnomsorg och skola? Har man alltid rätt att kräva samma service oavsett var man bor? Inom en och samma kommun eller över hela landet.

Rapporterna om de geografiska skillnaderna i cancervården gör många upprörda. Här tror jag att alltfler inser att det krävs en tydligare statlig samordning. Det kan inte vara rimligt att väntetiderna inom vården är så olika över vårt land.

Den dåliga tillgängligheten inom primärvården är början på många ilskna samtal. Här måste också väsentliga förbättringar till. Om inte vardagssjukvården klaras av, riskerar vi få ett skatteuppror! Här behövs husläkaren, precis som i Danmark och i Norge. Om det är ordet ”husläkare” som upprör, kan vi säkert hitta ett mer neutralt uttryck för patientens möjlighet till en fast läkarkontakt.

I höstas kunde vi läsa om en 91-årig dam i Malmö som inte varit utomhus på två år och inte fått duscha på en hel månad. Det är inte första gången vi möter uppenbara brister i det kommunala ansvaret för våra gamla.
En tänkbar väg är att fastställa en viss miniminivå inom välfärdssektorn kopplad med en statlig finansiering i botten samt en tydligare rättighetslagstiftning för dem som behöver extra stöd av samhället. Men då krävs statlig finansiering fullt ut.

Handikappreformen från mitten av 90-talet har gjort det möjligt för många funktionshindrade att få ett värdigare liv. Nu pågår ett osmakligt skjutsande mellan kommunerna av såväl ansvar som ekonomi för denna lilla grupp människor med ett stort behov av vård och omsorg. Här måste staten gripa in, eftersom det kommunala självstyret inte fungerar och i stället minskar vissa medborgares frihet.

För mig som liberal är tron på alternativ och mångfald grundläggande. En övergripande styrning måste finnas, men lagar som hindrar och stoppar vårdutveckling kan aldrig vara modellen. Det finns en marknad också inom sjukvården. Precis som administrativa gränser måste rivas, måste också systemen anpassas till människors egna val och vår ökande rörlighet, också över nationsgränser.

Den globala konkurrensen sätter den svenska modellen under stark press. Vårt land genomgick en enorm omvandling kring förra sekelskiftet, som kulminerade i efterkrigstidens välfärdsuppbyggande. Den tiden kommer aldrig åter. Men med flit, förkovran och fyndighet kan vi reda ut en hel del.

▪ Olle Schmidt

Olle Schmidt
Olle Schmidt
är folkpartist, har suttit i Europaparlamentet och ingår i Ansvarskommitten som ser över hur Sverige ska styras framöver

Taggar
Dela den här artikeln: