[060207] Fidelio, opera av Ludwig van Beethoven på Göteborgsoperan
Medverkande:
Dirigent Andreas Spering
Regi Philipp Himmelmann
Scenografi Elisabeth Pedross
Kostym Petra Bongard
Ljus Davy Cunningham
Leonore / Fidelio Gunnel Bohman
Florestan Jon Ketilsson
Rocco Christof Fischesser
Don Pizarro Mats Persson
Marzelline Ingrid Frøseth
Jaquino Mattias Ermedahl
Don Fernando Krister St. Hill
Det är intressant med föreställningar som man inte blir riktigt klok på! De hakar sig fast och jag funderar länge på mina reaktioner.
Vad gäller Ludwig van Beethovens Fidelio, som hade premiär den 4 februari 2006, 200 år sen urpremiären i Wien och drygt 70 år efter den senaste uppsättningen i Göteborg, kan man ändå inte påstå att det finns någon särskilt intrikat handling och rakt inte något libretto som väcker intresse eller undran. Nej, det är iscensättningen som får mig att grubbla.
Den här operan sällar sig till raden av dramer i den för tvåhundra år sen så populära så kallade räddningsgenren, dvs en person fängslas för sina åsikters skull och räddas av sin maka/make. Tyrannen som fängslat den oskyldige får sitt straff av fursten och alla blir glada. Beethoven ogillade allt fjäsk för överheten och blev djupt besviken på Napoleon, som han tidigare hyllat, när denne själv utropade sig till kejsare. Att temat med samvetsfången som efter flera år i fängelse räddas av sin maka skulle tilltala honom är naturligt.
Leonore, som oroar sig för sin man Florestan i fängelset, förklär sig till man, kallar sig Fidelio och tar jobb hos fångvaktaren Rocco. Roccos dotter Marzelline uppvaktas av portvakten Jaquino men hon förälskar sig i Fidelio. För att närma sig Rocco och därmed fången ger Fidelio tvetydiga svar till Marzelline. Fidelio vill bevisa sin lojalitet mot Rocco genom att hjälpa denne att gräva Florestans grav. Tyrannen Don Pizarro har nämligen bestämt sig för att mörda Florestan innan fängelset inspekteras av ministern. Just när graven är färdig kommer ministern och Pizarro hindras att genomföra sitt dåd.
Alla dessa personer har sina privata dagordningar och tycks leva i världar som vattentätt isolerats från varandra. Florestan vill bli fri men ångrar inte sina revolutionära åsikter. Leonore längtar efter sin man och arbetar för hans frigörelse. Pizarro vill ha hämnd för att Florestan ville avsätta honom. Rocco vill tjäna pengar. Jaquino älskar Marzelline. Marzelline älskar Fidelio. Ministern vill bli hyllad av folket. Samarbetar gör man bara om det gynnar det egna projektet.
Regissören Phlipp Himmelmann har tagit fasta på detta och konstruerat en scen som ser ut som ett dockskåp med tre våningar och framsidan borttagen. Var och en av personerna står i i sitt avgränsade rum utan att ha kontakt med de övriga, inte ens när de talar till varandra. Sång och repliker riktas i stället ut mot salongen. Åskådaren är den ende med överblick. (Dvs i bästa fall — sitter man vid sidorna uppstår ett antal döda vinklar på grund av rummens väggar och där är skeendet fördolt.)
Som symbolisk bild av en total alienation är greppet effektivt för att inte säga övertydligt. För åskådaren blir det rätt skruvat när personer beskriver varandras utseenden (”Så blek du är! Jag känner inte igen dig!”) utan minsta möjlighet att se den de riktar sig till. Dockskåpsgreppet känns som en genial idé grundad på en korrekt analys, men en idé som borde ha fått stanna i planeringsstadiet och mynnat ut i ett alternativt, låt vara mer konventionellt men mer naturligt sätt att gestalta detta inbördes främlingskap.
Så tänker jag ända fram till den näst sista scenen. Mellanväggen öppnas, Leonore finner sin man, bojorna faller, makarna jublar, dock utan den kram vi alla väntar på. Under tiden har tyrannen mutat Rocco och tillsammans stänger de väggarna om det återförenade paret. Åter är de i fängelse, denna gång i äktenskapet, efter att så länge varit skilda åt. I den scenen är dockskåpsgreppet meningsfullt.
Regissören har valt en obestämd nutid åt operan. Handlingen tillåter det självfallet, politiska fångar finns det tyvärr gott om även i dag, den effekt som jag grubblar över handlar om krocken mellan moderna människor och musiken som är så fast förankrad i det tidiga 1800-talet. Både detta grepp och dockskåpsidén ger mig ett slags Brechtsk verfremdungseffekt, dvs jag blir hela tiden påmind om det konstruerade i handlingen och den klena trovärdigheten i personteckningen.
Nå, på operan går man för att njuta av musik och skickliga sångare! Inte sant? Beethoven låter som han brukar göra och det är självklart underbart. Men han var ingen operakompositör och det är nog riktigt som påstås att hans förståelse för sångares villkor var ganska liten. Flera gånger hörs hur besvärliga tonlägena är för dem, och dockskåpsscenografin gör dels att det uppenbart är svårt med kontakten mellan scen och dirigentpult, dels att sångarna, i synnerhet Ingrid Frøseths med sin klara, vackra stämma, har svårt att nå ut över salongen. Med en så orkesterinriktad kompositör som Beethoven bör nog all ansträngning läggas på att underlätta för sångarna, inte ytterligare spä på deras svårigheter. För detta är ett bra gäng med Gunnel Bohman i rollen som den beslutsamma och modiga Leonore, Jon Ketilsson som den obrutne fången, Christof Fischesser som den girige Rocco. Mats Persson sjunger tyrannens roll, Mattias Ermedahl Jaquinos. Utmärkta sångare allesammans, men hallå, ropar jag för mig själv, varför så fjärran, kom närmare, berör mig!
Inget svar.
/Boel Unnerstad
