Perfekt uppbyggd våldshandling

[060221] Drömfakulteten är en fiktiv historia om Valerie Jean Solanas, författaren till SCUM Manifesto (som Stridsberg översatt till svenska) men kanske mest känd för att ha skjutit Andy Warhol. Den fria fantasin över Valeries liv ger Stridsberg utrymme för egna bilder av ”den intellektuella horan” – bilder som målas i både svart och rosa, i himlens alla färger, med lukter, skit och sjukdom.

Hela historien bäddas in i det skira rosa – Valerie som far fram genom Amerika i tunna klänningar – vilket skapar en spännande kontrast till det mer tyngre innehållet och de många orden för den misär Valerie många gånger befinner sig, under sin barndom i öknen – med en pappa som förgriper sig sexuellt på henne medan hon räknar tygblommor på hammocken – vidare till det psykiatriska sjukhus hon vårdas på efter att ha skjutit Andy Warhol, till de knarkarkvarter och horhotell där hon tillbringar de sista åren i sitt liv. Ord för diverse olika odörer, som den ”elektriska fittlukten” hos mamma Dorothy i öknen, ord för Valeries kärlek till väninnan och älskarinnan Cosmogirl, med fraser som I love you och tillmälen som baby ständigt återkommande, ord för den ilska Valerie hyser gentemot de som inte förstår henne och framförallt de som inte vill förstå henne – under rättegången och på sjukhuset.

Överhuvudtaget är det just orden som bär boken igenom. Med dialoger mellan Valerie och hennes mamma, mellan Valerie och Cosmogirl, mellan Berättaren och Valerie, närmar man sig som läsare Valerie men kommer ändå inte riktigt nära, på grund av just dialogformen, vilket i sig bygger upp föreställningen om att Valeries liv, och framförallt hennes inre liv, inte låter sig fångas så lätt; hela boken kan sägas vara mer av ett utforskande av en persons liv, från barndom och ökenliv, via universitetsstudier och författardrömmar till prostitution, knark och sjukdom.

Liksom i Stridsbergs debut, Happy Sally, känns boken till en början en aning fragmentarisk, med tidshoppen och de många olika perspektiven – från dialogerna mellan Valerie och de som omger henne, till de olika alfabet som Stridsberg plockar in – ett slags misslyckandets alfabet, i sex olika versioner, och de många miljöbeskrivningarna från olika platser. Men under det fragmentariska anar man en perfekt uppbyggd roman och det som till en början ter sig rörigt och svårgreppbart klarnar allt eftersom. Stridsberg har onekligen en fantastisk känsla för att bygga upp en historia med texten – orden – i centrum. Det är bitvis rått och nästintill makabert, det är snuskigt och rätt på, men samtidigt vackert, subtilt och mycket drömmande.

Om att närma sig en verklig person och utifrån de få fakta som finns skriva en rent fiktiv historia om den här personens liv säger Stridsberg själv att ”det är en våldshandling men samtidigt något som man måste göra för att ifrågasätta berättandet”. Och det är just ifrågasättandet av själva berättandet och berättandets makt något man funderar mycket över efter att ha läst Drömfakulteten, som ger en bild av Valerie Solanas som känns så sann att man måste påminna sig själv om att det är fiktiv (något som många kritiker glömt bort i sina hyllningar av Valerie, som om hon var den personen hon beskrivs som i boken, vilket hon alltså inte var). Med den makten har man som författare ett stort ansvar att axla, något som Stridsberg enligt min mening klarar av bra vad det gäller hennes eget förhållningssätt både till Valerie Solanas som verklig respektive fiktiv person. Men även läsaren ges ett visst ansvar, vad det gäller tolkningen av boken och berättandet. Ett ansvar inte helt lätt att förhålla sig till, men väl så spännande och intressant. Drömfakulteten är en bok som ställer frågor utan klara svar, som levererar ett sätt att se på Valeries liv – men det sättet är levande, fångande, ja helt enkelt lysande.

▪ Rebecca Liedman

BokomslagSara Stridsberg
Drömfakulteten
Albert Bonniers Förlag 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: