Stort verk om en unik artist

[071010] Långa konserter på uppåt fyra timmar, långa låtar på mellan fem och tolv minuter, och långa romaner som sällan understiger femhundra sidor.
Är Ulf Lundell känd för.
Nu är Måns Ivarsson känd för att ha skrivit en biografi på 966 sidor om honom.

Men då är inte bildsidorna medräknade. Och inte heller namnregistren.
Som ni förstår är detta ett mastodontverk och ett hästjobb att utföra.
Men Måns Ivarsson, sedan sena 70-talet nöjes- och rockskribent på Expressen, klarar det med den äran. Han erkänner i första raden att han tycker Ulf Lundell är sin generations största svenska artist. Han såg honom uppträda första gången 1976, började skriva om honom professionellt året efter och har intervjuat honom otaliga gånger sedan 1978.

Det har bara skrivits en bok om Ulf Lundell tidigare (Jens Peterson, Full fart genom evigheten, 1983) och när en journalistkollega på DN föreslog Ivarsson att ta sig an uppdraget under Ulf Lundells spelningar på Tyrol hösten 2005 började tanken att gro och researchjobbet inleddes.
Efter att ha format ”ett första skelett” som han skriver, mejlade han Lundell i mars året efter och Uffe gav klartecken, men skrev att han inte ville auktorisera biografin.
Vilket Måns Ivarsson tyckte var bra, för sådana biografier blir bara inställsamma och för tjusiga.

En mängd medarbetare som musiker, producenter, förläggare och vänner har intervjuats. Dock har författaren undvikit att besvära släkt, ex-fruar och flickvänner.
Och det känns väldigt skönt. Att slippa det sentimentalt närgångna.

Biografin är uppdelad i tre böcker. Den första behandlar tiden 1949-82. Ulf Gerhard Lundell föddes den 20 november 1949 på Södersjukhuset i Stockholm. Han är andra barnet – har en två år äldre syster – i äktenskapet mellan Gerhard Lundell och Ingrid Lindström. Familjen bor i en tvåa på Söder i Stockholm. Pappan är smidesarbetare och mamman arbetar som sömmerska men blir hemmafru när barnen kommer.
Ulfs far hade växt upp som statarunge i Uppland, vilket han aldrig skulle glömma.
”Se honom framför dig i keps och röd folka, Han var den utomordentligaste socialdemokraten.” som Ulf säger (Volym I, s.39.)
Modern Ingrid var dotter till en ölutkörare och hennes mamma satt i kassan på Konsum. Ulf tyckte mycket om sin mormor och saknade henne sedan hon dött när han var i sjuårsåldern.

Föräldrarna handlade på Konsum, sparade kvitton som man då fick återbäring på (jag minns det själv från tidigt 60-tal) och 1958 hade fadern byggt dem ett litet hus av sommartorpet ute på Värmdölandet och Ulf tillbringar resten av sin uppväxt där.

Det låg något i luften i det tidiga 60-talet. Ulf gillade Cliff Richard och hans systers pojkvän lärde honom de första ackorden på en gitarr han fått. Sedan kom Beatles, Bob Dylan och långt hår och allt det andra med hippies och flower-power sommaren 1967. Vilket var ett betydelsefullt år för Ulf Lundell – som han många gånger skrivit om i sånger och böcker.
Men en orsak till vad som hände den sommaren kan nog spåras i att han kuggades i realexamen året före. Han hade klarat muntan och stod med resten av klassen och fotograferades när några lärare kommer ut och pekar: ”Du där, ska inte vara med!”

Händelsen födde ett starkt hat och djupt hämndbegär mot skola och lärare.
Men å andra sidan: han hade nog aldrig blivit nån bra ingenjör, som hans pappa ville.

Ulf försökte gå om året efter men det ville sig inte riktigt. Så det blev till att börja jobba istället – inte gå runt och grubbla utan göra rätt för sig och betala hemma.
Nu började ”hans universitet i livet” som han beskrivit det själv.
Från springpojksjobbet på företaget som sålde sjukvårdsartiklar till bland annat sjukhusvaktmästarjobb, vaktmästare på Stockholms stadshus och Posten i flera omgångar under de kommande fem åren ungefär. Ofta korta påhugg och däremellan perioder utan pengar då pantbanken fick ta emot gitarrer, bandspelare och skrivmaskiner. Och så festa, ut på krogen eller billigt vin hemma i en omodern lägenhet.

Men, sommaren sextisju ja…det var då allt började. Med peace, love and understanding, Cream, Beatles, All you need is love och polarna, brasset, ölet, brudarna, tripperna…
Ja, det skulle ta allt för lång tid att beskriva allt som finns att läsa om det magiska – ibland tragiska; snedtrippen på LSD som slutade på sjukhuset – med dessa år.
Med sina föräldrar kom han allt sämre överens. Speciellt med pappan. Han får hyra ett rum i ett höghus hemma hos en tjej i Reimersholme, hans första egna hem. Hans far grät när han lämnade honom i dörren. Han ska själv förstå tårarna den dag hans egna barn flyttar hemifrån. Bruden han hyrde av, som jobbade på nätterna, kom hem på mornarna när han skulle till jobbet på sjukhuset. Ofta hade hon sällskap av påtända polare som tagit tripper. Inledningen på debutromanen Jack kommer för mej när jag läser detta.

Nåväl. För att göra en lång historia lite mindre lång. Han skrev dikter, noveller, sånger till gitarr. Flyttade så småningom in i en stuga vid Vitabergsparken på Söder. Skickade inspelningstejper till två progressiva skivbolag – som refuserade honom – men Uffe Neidemar spelade in en av hans låtar liksom Pugh Rogefeldt. Dikterna och novellerna publicerades i stencilerade utgåvor, bland annat av ”Rotebergsraggarn” Stefan Daagarson i Bollnäs. Hos Wahlström & Widstrands förlag blev han dock uppmärksammad och fick vara med i antologier som lovande författare.
Hagaparkens fest och allt annat som hände däremellan finns beskrivet liksom kollektivhuset i trakterna av Norrköping ihop med kompisar av samma sort – men så, till slut: i januari 1975 får han napp!

EMI, det stora internationella skivbolaget med Beatles på en speciell etikett, vill spela in Ulf Lundell och hans egna låtar. Tillfrågad av Måns Ivarsson varför han tror EMI nappade svarar han krasst att han tror bolaget hade ett hål att fylla, då den svenska proggmusiken var inne och han själv var för otydlig för den, så var han perfekt för EMI som ”nästan” progressiv.
Otroligt nervös får han nästan släpas till inspelningarna av polarna Joakim Strömholm och Mona Ohlsson den 2 april 1975 som var första dagen i studion. LP:n ”Vargmåne” släpptes i september och recenserades korsvis med Bruce Springsteens ”Born to run” av Mats Olsson i Expressen
Ja, resten är historia, som det brukar heta.

Men ni kan vara säkra på att ni får storyn i dessa volymer.
Första delen behandlar också såklart debutboken Jack 1976. Och mötet med första hustrun bara en kort tid innan och hur han ”fick moln under fötterna” när DN hade satt ”70-talets generationsroman?” (obs: frågetecknet) som rubrik på recensionen i början av april.
Men aldrig hade han väl kunnat tro att en bok som trycktes i 2000 ex skulle sälja i 200 000 ex. Detsamma gäller nog mycket annat. Förvisso hade han skrivit på Jack under fem års tid – fast i och för sig – om man ska tro gamla polare och även en före detta flickvän, som själv skrivit om det i bok, så hade han en obändig tro på att han skulle slå igenom och bli berömd under de strävsamma åren i början av 70-talet. Vilket han också skrivit om i egna dikter från den tiden.

I första delen finns även LP:n ”Kär och Galen” med. Och hysterin kring låten Öppna landskap, då han utnämndes till Sveriges nya nationalskald.

Måns Ivarsson lyckas, tycker jag, hålla en balanserande distans till Ulf Lundell och hans fantastiska karriär. Han har mestadels konfererat med honom via oräkneliga mejl som Lundell svarat på. Sedan har han gått igenom sina egna artiklar genom åren och även läst mängder av annat skrivet om Ulf Lundell. Egna konsertrecensioner och långa intervjuer får vi ta del av igen. Men samtliga Lundells vid detta lag runt 40 album (LP hette det förr) recenseras på nytt med dagens perspektiv fast i relation till den tid de kom. Detsamma gäller böckerna; romanerna och diktsamlingarna. I slutet av varje recension har Måns Ivarsson listat hur mycket sex, sprit och knark som finns i snitt i varje bok. Liksom att vi får nördfakta, ställda i relation till författaren- och poetens eget liv och annat i hans omgivning.

Den hårda kampen mot alkoholen finns också med. Flera medmusikanter vittnar om hur nära Lundell var att tappa greppet fullständigt. Skilsmässorna och de unga flickvännerna finns beskrivet – men utan sensationsmakeri eller kletigt murvlande, vilket särskilt hedrar en kvällstidningsjournalist!

I den andra volymen behandlas åren 1983-92 – då alkoholismen höll på att döda honom. Och i tredje volymen, 1992-2007 – som inleddes med att han fick vårdnaden om sina tre barn från första äktenskapet.
Turnéskandalerna och ”fittstimsbråket” avhandlas också, det senare väldigt utförligt. Liksom ensamvargen Lundell. ”Han umgås inte med nån” säger Mats Ronander och jag avundas inte kändisskapet och berömmelsen vid den tanken, trots att han är ekonomiskt oberoende och kan resa när, vart och hur han vill.

Såg någonstans att en reporter hade frågat Måns Ivarsson varför han mest beskrivit istället för att analysera mera – och han svarade att det var för att han tyckte det saknades en ordentligt beskrivande biografi om Ulf Lundells liv.

Men jag anser att det finns tillräckligt med analys – i alla fall av Ulf Lundells verk och produktioner.
Om jag ska komma med lite kritik, så är det att jag inte alltid håller med Måns Ivarsson om vilka låtar som är de bästa på plattorna.
Och så en sak till: Det kommer nog aldrig mer att komma fram en autodidakt amatör i svenskt musik- och författarliv igen, på det sätt som Lundell lyckades göra för drygt trettio år sedan.
Inte så konstigt då kanske – att han är svår att få grepp om som människa. För det lyckas inte heller Måns Ivarsson helt och hållet få.
Men det kanske inte var meningen.

▪ Leif Wilehag

boxomslag till Lundellbiografin
Måns Ivarsson
Vill du ha din frihet får du ta den (Volym I, II &III)
Ordupplaget 2007


Del 1


Del 2


Del 3

Taggar
Dela den här artikeln: