[060301] Björn Elisson Kompani
gästspelar på Pusterviksteatern med dansföreställningarna VOLT och SKEN
28/2 t o m 4/3 2006
VOLT
Dansföreställning av Björn Elisson Kompani
Gästspel på Pusterviksteatern 28/2 2006
Iscensättning, idé och koreografi: Björn Elisson i samarbete med ensemblen
Idé: Johanna Ekström
Musik: Lars Åkerlund
På scen: Ulriqa Fernqvist, Love Källman, Sverre M Heidenberg, Sebastian Lingserius
I samarbete med författaren och konstnären Johanna Ekström har koreografen Björn Elisson skapat två dansföreställningar som är ett slags berättelser.
Volt heter den första. Den är ordlös. Att de tre unga männen i kakibyxor, barfota och med bara överkroppar, är medarbetare i en geografisk expedition ledd av den militäriska unga kvinnan i khakioverall, hon som har så slätkammat hår och ändå är barfota som de – förstår jag inte förrän efteråt, när jag läser om det i programmet.
Vad jag ser är en kvinna som rör sig på golvet och mellan skärmar av glas. Och tre män som iakttar henne och rör sig i takt med varandra eller efter invecklade gemensamma mönster – som kuggarna i en maskin, som ändå består av mänskliga individer. Och allt i mörker och rök eller bländande elektriskt ljus, till tonerna av ljud som är malande plågsamma, som i en fabrik, eller påträngande ohejdbara, som de ljud som alstras i en djungel eller i en människokropp.
Det är suggestivt, förhäxande och obegripligt. Och efter fyrtiofem minuters intensivt tittande känner man sig liksom rengjord inuti. Som om man vistats i ett absolut främmande land där man varken kan fatta eller ta ansvar för något. Och ändå tycker man sig se vissa likheter…
Dansarna är vackra och spännande. Och särskilt tycker jag om att se de tre männens liksom ömsinta hantering av varandras kroppar. Hur de lyfter varandra åt olika håll och skapar gemensamma rörelser, mycket mer demokratiska och oväntade än de som uppstår när en prima ballerina ständigt lyfts mot taket av en förste dansares starka armar.
/Kajsa Öberg Lindsten
Jag är inte speciallist på dans, men på femtiotalet umgicks jag med unga damer som studerade dans för Birgit Åkesson. Det var ”fri dans” och den karaktäriserades av att man hade gjort sig fri från tåspettsskor och trikåer och de fem positionera och resten av det regelsystem som ingår i den klassiska dansen. ”Barfotadans” fick den ofta heta och befann sig lite i skymundan, men har nu dykt upp till och med i eurovisionens danstävlingar.
Med denna ursäktande inledning vågar jag tala om Volt som jag såg på Pustervik. Jag var klart imponerad av dansarnas skicklighet, styrka och vighet, tre slätkammade pojkar den slätkammade flickan, samtidigt som jag sökte komma på koden till deras rörelsespråk. Var kom titeln Volt ifrån? Det slogs inga volter på scenen. Fanns kanske förklaringen i att det handlade om en geografisk upptäcksresa och att det finns ett land i Afrika som heter Övre Volta?
Jag råkade läsa att laddningen i var och en av våra 10.000 trillioner celler är en en tiondels volt, litet och ofarligt för oss, men värre en åskväder i cellens mikroskopiska värld. Kanske är det sådana fakta som har föresvävat koreografen Björn Elisson?
Till upplevelsens styrka bidrog den påträngande musiken, envetet brus från rymden.
/Åke S Pettersson
