[060319] Av Simon Stephens
Översättning: Klas Östergren
Sverigepremiär på Göteborgs Stadsteater Studion 17/3 2006
Regi:Olof Lindqvist
Scenografi och kostym: Charlotta Nylund
Ljus: Mikael Seidemo
Musik: Madonna
Dramaturg: Nadja Gabay
Mask och peruk: Gunnar Lundgren och Marina Ritvall
I rollerna: Mia Höglund-Melin, Ralph Carlsson, Marie Delleskog, Lasse Pierrou, Pär Luttropp och Peter Melin
Bort från Stockport är en ny pjäs av en ung, framgångsrik brittisk dramatiker. Den handlar om hur det är att växa upp under påvra förhållanden i en håla utan framtidsutsikter, i närheten av Manchester.
Scenografin består av ett stiliserat hus och en uppsättning trädgårdsstolar av plast, billigaste sorten.
Första scenen: natt på parkeringsplatsen framför huset. I en bil (= fyra stolar) sitter en rökande, veckotidningsläsande morsa med sina två ungar – en beskäftig tös i tioårsålder och hennes gnälligt hyperaktiva, lätt debila lillebror i kortbyxor. Familjefadern har låst dem ute. Pojken somnar, flickan försöker förgäves nå fram till sin mor: för att få kontakt och sympati.
I nästa scen har mamman redan stuckit, barnen är ensamma med sin opålitlige, försupne far och vi förstår att det är flickan som är pjäsens huvudperson. Hon är en smart och framåt flicka som tidigt tappat förtroendet för de vuxna och tagit över deras ansvar för sin jobbige lillebror. Det är hennes utveckling vi kommer att få följa. Den handlar om kampen för att bryta sig loss från ett ursprung som man ändå alltid kommer att bära med sig.
Det som förvånar med denhär uppsättningen är att den är så absolut icke-nyskapande. Den är bara ett stycke anspråkslös och välspelad teater-realism med många goda skådespelarinsatser. Mia Höglund-Melin som spelar huvudpersonen Racheal är alldeles fantastiskt bra. Hon gestaltar en tuff och känslig Pippi Långstrump-hjältinna som utvecklas till en kämpande ung kvinna som hjältemodigt bär med sig sina barndomstrauman, utan att beklaga sig eller be om hjälp.
Runt henne finns ett gäng småstadstyper: kriminella barn, försupna karlar och perversa gubbar. Och en känslomässigt avstängd senildement mormor som grusar en sista förhoppning om trygghet.
Det är roligt att se på. Men samtidigt blir det konstigt: för alla dessa figurer suddar med sin smårolighet bort tragiken i dramat om en utsatt och ensam flicka.
Föreställningen liknar mest ett slags uddlöst välment ungdomsunderhållning – som går ut på att publiken skall känna igen sig lite lagom mycket, utan att behöva bli upprörd eller rädd. Den känns sällsynt malplacerad på Stadsteaterns Studio, inför en publik som domineras av kulturintresserade femtio-plusare.
/Kajsa Öberg Lindsten
Man blir lite fundersam när man läser i programmet att Simon Stevens skulle vara husdramatiker på Royal Court-teatern i London, den teater som har blivit hemvist för nyare dramatik av typen Shopping and fucking av Mark Ravenhill, Stitching av Anthony Nielsen, Befrielse av Sarah Kane o.a. Man sitter och undrar hur långe det ska dröja innan de ska börja ta av sig kläderna? När ska brodern tvinga systern att suga av sig?
Men man upptäcker snart att sådana förväntningar får man lägga i skrinet. Bort från Stockport är en realistisk pjäs om ett inte särskilt ovanligt människoöde: en flicka som kämpar sig till självständigheten som är detsamma som ”Bort från Stockport”. Hon har en påver bakgrund med en alkoholiserad far och en mor som tröttnar på familjen och sticker. Efter en kort kärlekshistoria med den snälle pojken gifter flickan sig med den mera äventyrlige och det äktenskapet spricker snart. Då finns inte längre den snälle att tillgå. Nu har hon uttömt sina möjligheter i Stockport och hennes bror uppmanar henne att lämna hålan. Det finns en hel värld som väntar därute.
Det är som synes inte bara en realistisk pjäs utan även en optimistisk, och sånt kan få varningsklockorna att börja ringa inom den som ofta frekventerar teatrarna. Men lägger man band på sin misstänksamhet ska man finna att det är en underhållande föreställning som Olof Lindqvist satt i scen.
Den utspelar sig i enkla, öppna bilder i friteatermiljö signerade Charlotta Nylund som också svarar för kostymerna och då rimligtvis även för alla olika skor som Mia Höglund-Melin använder för att visa att nu byter hon av miljö och tid. Hon har den genomgående rollen som dottern och hon spelar den utomordentligt skickligt, växer, mognar och utvecklas. Hon markerar med små medel utvecklingen från liten flicka till en vuxen kvinna på gränsen till uppbrott.
Ralph Carlsson har en liten roll som hennes lillebror, som vi ser från början i kortbyxor och sedan ständigt dyker upp i samtalen, men inte förekommer in person förrän i slutscenen där han med mjuk strävhet bäddar för systerns steg ut i världen.
Pär Luttrop övertygar som den snälla pojken och Lasse Pierrou spelar med bravur den misstänksamme äkta mannen medan Marie Delleskog och Peter Melin kompletterar i olika mindre roller.
Det sjunger inte om den här föreställningen, kanske beroende på att man inte spänner bågen tillräckligt hårt och det är naturligtvis på grund av pjäsen.
/Åke S Pettersson
