Tankar om exilen

[060320] Edward Said är en av det sena 1900- talets viktigaste tänkare, alla kategorier. En banbrytande förnyare som öppnat mina ögon och vidgat mitt tänkande. Hur viktig kan man läsa i en tidigare artikel här på Alba. Nu har Björn Linell sammanställt, Hans O Sjöström översatt och Mikael Löfgren introducerat ett antal av hans viktigaste essäer och tidskriftsartiklar. Allting borde med etta vara frid och fröjd och jag överlycklig. Men när jag sätter mig och läser dessa texter blir allting mycket mer komplicerat och jag mer tveksam.

Min största invändning är att det faktiskt är ganska så tråkig läsning. Aldrig, aldrig någonsin är det ointressant men så här staplat på rad blir det tydligt att Said främst är professor i litteratur. Jag som inte är litteraturvetare av vare sig profession eller utbildning finner många av essäerna tankeväckande och intressanta – men jag förstår inte helt och hållet kontexten. Jag förförs och mitt liv blir verkligen berikat av de essäer som handlar om böcker och verk jag har läst. Men när så inte är fallet blir det tydligt att det är en litteraturvetare som skriver för andra litteraturvetare. Nu erkänner jag att min beläsenhet inte sträcker sig över alla de verk och fält Said spänner över. Men det är just här som jag finner mitt största problem med denna Said- volym. Jag vill ha en Said bok att sätta i händerna på varje riksdagsledamot, anställd på migrationsverket eller för den delen kommunalpolitiker. Jag vill säga:

– Tag och läs. Detta är den politiskt mest relevanta boken för ditt arbete under år 2006. Om du på något sätt ska kunna förstå världen och kunna genomföra dina arbetsuppgifter på ett någorlunda kompetent och humant sätt är detta ditt viktigaste verktyg.

Men det är det inte. I handen skulle de få en visserligen alldeles lysande samling essäer om litteratur, kultur och politik. Men det är inte där problemet ligger. Politiskt jade jag önskat att denna bok hade kunnat utmana dumheten i och blivit motvikten till Samuel Huntington’s tanke om Civilisationernas kamp (som nyss kommit på svenska). Men nu ska jag sluta önska mig en annan bok utan verkligen skriva om: Tankar om exil.

Någonting som slår mig när jag har tagit mig igenom bokens samtliga essäer är att de är oväntat daterade. Vid fler än ett tillfälle förstår jag att texten kommenterar och är ett rykande hett inlägg i en debatt jag inte vet så mycket om. Måltavlan är för mig inte synlig utan texten drabbas av att ha skrivits på en plats vid ett specifikt tillfälle. Detta blir extra tydligt när man jämför de essäer som till formen är kritik av en nyutkommen bok med de essäer som är skrivna utan att tid och rum är explicit närvarande.

Det är även för mig lustigt att se att en kritiker av rang som Said har svårare för att ge positiv än negativ kritik. De författarskap han gillar, t ex Hobsbawm, blir aldrig lika ”bra” texter som de gånger Said blir riktigt arg, t ex när han skriver om V S Naipaul. Han är lite för artig och börjar med lite väl varma handdukar och blir till och från nästan slipprigt adjektivdroppande.

Men för att ta essän om Hobsbawm som exempel ytterligare en gång så visar den texten även hur skickligt avslöjande och skoningslös Said är. Han lyckas få Hobsbawm att förlora den största delen av sin trovärdighet i de stycken han skriver om muslimer och den arabiska världen. I essäer som denna framkommer det vad en postkolonial läsning kan göra och hur revolutionerande den är.

Men hur bra är denna essäsamling? Ja, nog bland det bästa du kommer att kunna läsa i denna genre under 2006. För att jämföra med en annan bok med ett liknande syfte av en närbesläktad författare så tänker jag på Salman Rushdies samlade krönikor som gavs ut för något år sedan. De problem som jag nämner som symptom hos Said är hos Rushdie akuta sjukdomar som borde behandlas på en intensivvårdsavdelning.

Som man kanske förstår hade jag ofantligt stora förväntningar på denna bok. De var kanske till och med så stora att de överskuggade det faktiska innehållet. Jag hade till och med bestämt mig för vilken typ av Said- bok jag hade önskat mig och tyckte att världen behövde på svenska just nu. Nu finns det en annan bok som jag kommer att läsa, tänka på och återkomma till. Redan nu har främst essäerna ”Kritik och exil”, ”Tankar om exil”, ”Djungelvrål” och ”Om förlorade strider” vunnit mitt hjärta. Inte för att de på något sätt är så mycket bättre än de andra texterna i denna bok – de har bara lyckats med att fånga mig där jag är just nu.

▪ Olav Unsgaard

Bokomslag
Edward Said
Från exilen
Ordfront 2006

Olav Unsgaard
är lärare på Globalverkstan i Göteborg. Han sitter också med i redaktionerna för tidskrifterna Ord&Bild samt Fronesis. Har precis kommit med texten: Kan ett globalt civilsamhälle förändra världen i Håkan A Bengtsson (red) I Rörelse – en bok om folkrörelserna och demokratin, Premiss förlag.

Taggar
Dela den här artikeln: