RAKET I RÖVEN

[060324] (Ett peaterexterimient i en akt)
Premiär på Teater Aktör 4/3 2006 (spelas t o m 25/3)
Idé: Magnús J. Gudmundsson
Text: Purrkur Pillnikk/ Einar Örn
Regi: Johan Forsman
Scenografi: Timja Femling
Ljus: Johanna Larsson
I rollen: Magnús J. Gudmundsson

Teater Aktör har den rätta alternativkänslan: en trång entré och en trappa rakt ner i underjorden. Där håller just nu Magnús J. Gudmundsson till med sin knappt entimmeslånga enmansföreställning Raket i röven.

Ännu en kompromisslös galning på scen: i stil med den vilde Conny Hoberg, som vi såg på teater Pugilist i förra veckan. Men de texter Gudmundsson framför har inte alls samma aggressiva (och ibland publikfriande) flyt. I själva verket åstadkommer han ett ganska svårsmält ”peaterexterimient”. Texterna kommer från det isländska punkbandet Purrkur Pillnikk som var verksamma under drygt ett år i början av 1980-talet. De skapar bilden av en osäker, förvirrad, desperat och självdestruktiv exhibitionist. Med för lång skjorta, för kort kavaj och oknäppt gylf skuttar han runt på scen. Bland en massa skräp – galgar, papperskassar, stegar och en näshårsborttagarmaskin – som är hans ”ägodelar ”.

Första halvtimmen domineras av osäkra skratt – från scenen alltså. För publiken, som förväntat sig något roligt, blir allt allvarligare. De fniss som mötte den oknäpptes första krumsprång har alldeles försvunnit. Och när den obehagliga mannen tillslut försvinner ut genom dörren blir det alldeles tyst en lång stund, innan vi fattar att föreställningen verkligen är slut och vågar börja applådera.

Uppriktigt sagt så var det en väldigt långtråkig föreställning. Men ändå intressant: för inget av det som man kunde ha förväntat sig hände. Och det är kanske det som skall känneteckna ett verkligt experiment. Om galningen på scenen liknade något i verkligheten så var det en sådan där stackars galning på spårvagnen som har lite för brinnande ögon för att vara en vanlig, go alkisgubbe, och som därför ingen vill sitta bredvid eller prata med eller se i ögonen. Man intalar sig att han nog i själva verket är hur snäll och harmlös som helst. Fast han SKULLE kanske kunna bli farlig…

/Kajsa Öberg Lindsten

Det var med stora förväntningar som jag bänkade mig för att se Magnús J Gudmundssons föreställning Raket i röven. Det är fyra år sedan han senast stod på scenen och även om saknad kanske är ett för stort ord, så har jag dock undrat över vart han har tagit vägen. Hans kombattant från förr Conny Hoberg har i alla fall varit synlig då och då, häromdagen på teater Pugilist.

Jag blev betänksam efter att ha sett Raket i röven på Teater Aktör. Fast jag borde ha begripit bättre. ”Det räcker med att visa honom instrumenten”, säjer påven till inkvisitorn som ska förhöra Galilei i Brechts pjäs. Gudmundsson är inne på samma tanke, en idé som inte heller är obekant på Teater Aktör där man söker sig mot konkret, icke-föreställande teater.

Han kliver skrattande omkring på scenen med en svart kubb neddragen till öronen. Han klättrar uppför en stege och rasar utför den. Sina texter har han hämtat från det isländska bandet Purrkur Pillnikk.

”Bitte nicht berühren!“ skriver han på baksidan av programmet. Jag blev inte berörd, jag lovar! Jag tvingas också att gubblikt erkänna att det var bättre förr, att jag saknar den Magnús J Gudmundsson jag såg i Hästen, Amadeus, Maratondansen och Natten är dagens mor för att bara nämna de uppsättningar som jag kommer ihåg på raken.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson