[060404] Orättvisor som hör samman med kön och etnicitet har vi blivit allt bättre på att se i litteraturen, men hur är det med klassperspektivet? En sak som är säker är i alla fall att efter att ha läst Susanna Alakoskis debutroman Svinalängorna går det inte att blunda för klasskillnaderna, varken för hur de såg ut på 70-talet eller för hur de ser ut idag.
Det nybyggda bostadsområdet i Ystad, som för huvudpersonen Leena och hennes familj står för höjden av lyx, med en lägenhet på tre rum och kök, badrum och parkettgolv, är för andra Ystadbor inget annat än ett slumområde, därav namnet Svinalängorna. Under 60- och 70-talen, då romanen utspelar sig, fylls området med låginkomsttagare och arbetslösa; alkoholmissbruket är utbrett så till den grad att fyllefester och därpå följande slagsmål blivit till en del av vardagen, så även för Leena, vars föräldrar är periodare. Är alkoholmissbruket en konsekvens av fattigdomen eller förhåller det sig tvärtom? Kanske är de så tätt sammanlänkade att det inte går att särskilja vad som är konsekvensen av vad. Oavsett hur det förhåller sig så innebär fylleperioderna tomma kylskåp och brist på dygnsrytm och rutiner. Den fina bilden av hur bra allt skulle kunna vara i den fina lägenheten ersätts av en annan, där barnen är utelämnade åt sig själva då varken sociala eller skolan verkar vilja se vad det är som försiggår. Men de har i alla fall varandra, barnen. Leena har sina två bästa vänner, Riita och Åse, och med dem delar hon problemen med alkoholiserade föräldrar och en otrygg tillvaro, liksom de delar drömmarna om en annan tillvaro.
Det är genom Leenas perspektiv tillvaron skildras, historien spelas upp sedd ur ett barns ögon, ett barn som tvingas mogna till ett vuxenansvar alltför fort. I början av romanen är Leena inte mer än sex-sju år gammal, vid romanens slut har hon hunnit börja högstadiet. Under de här åren lever hon med rädslan för hur det ska gå för hennes föräldrar, med en far som super och slåss och en mor som super hon med, får ta emot de slag som delas ut och till slut är så utled på tillvaron att hon bara vill dö. De vita veckorna tänds hoppet i Leena, då vankas det nybakt bröd och varm choklad, men så kommer det alltid en ny suparperiod och med tiden lär sig Leena att känna igen varje signal, varenda litet tecken på att det är dags igen. Men hon lär sig mycket annat också, i skolan stormtrivs hon och i simklubben blir hon snabbt en stjärna – kanske är det detta som håller henne flytande, som stärker henne mitt i allt det nedbrytande och betungande.
