Kritikakuten besöker Stockholm

[060405] JOHN GABRIEL BORKMAN
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Spelas på Dramaten i Stockholm våren 2006
Regi: Hilda Hellwig
Scenografi : Jan Lundberg
Kostym: Ann-Margret Fyregård
Medverkande: Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Jon Karlsson, Agneta Ekmanner, Elin Klinga, Magnus Ehrner, Suzanna Dilber, Hulda Lind Johannísdottir m,fl.

Jag såg den här sällan spelade pjäsen när jag i slutet av 1940-talet var på studieresa till Stockholm. Det var på Dramaten den gången också och i rollerna uppträdde bland andra Lars Hansson, Tora Teje, Anna Lindahl, Anders Henriksson och Kenne Fant. Jag var djupt imponerad och kan fortfarande se Anders Henriksson komma haltande över scenen efter att ha blivit påkörd av släden som hans dotter färdas i på sin resa mot södern och framtiden.

Jag vet att det är orättvist att jämföra teaterföreställningar. Jag begär inte att Magnus Ehrner ska ha samma karisma som Anders Henriksson. Dessutom får den moderne Foldal inte halta över gårdsplanen utan in i vardagsrummet. Av någon anledning hade man flyttat den scenen från fjärde till tredje akten.

Ibsen räknas ”eftertryckligen till världsdramatikens största namn” skrivs det i programmet men inte förty förbättrar man honom med egna idéer. Man har lagt till ett par unga flickor (systrarna Rentheim i en tidigare inkarnation?) och Borkman och hans svägerska gör en ”fröken Julie”: försvinner förtroligt ut från scenen en liten stund i andra akten för att återvända under ordnande av kläderna (Borkman knäpper knapparna i sin uniformsartade kavaj) och under de två sista akterna har Borkman en flaska i handen och förefaller något påverkad av dess innehåll, uppträdanden som det inte finns underlag för i Ibsen text.

Regissören har förtydligat, moderniserat och lagt tillrätta. Därigenom skriver hon publiken väl mycket på näsan. Marie Göranzons och Agneta Ekmanners kläder är magnifika i sin tunga prakt och när Elin Klinga som livsglädjens representant erövrar den unge Erhart är hon klädd i glänsande färggrant kortkort, en twistkaramell bland lakritskonfekten.

Om man trots alla nymodigheter i Hilda Hellwigs uppsättning ändå som upprest göteborgare kände sig som en besökare på ett teatermuseum bidrog därtill den snart hundraåriga interiören med de tre raderna och den vackert blåa ridån tillsammans med en publik där samtliga föreföll vara plus femtio. Det är man inte bortskämd med i Göteborg.

Självfallet kändes det spännande att återse John Gabriel Borkman på samma teater, fast inte lika imponerande. Då tänker jag inte så mycket på skådespelarprestationerna, som nu som då är näst intill fläckfria.

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson