Israel trampar på folkrätten

[060416] Israel bygger en bortåt 70 svenska mil lång mur/barriär mot palestinierna på Västbanken. Huvuddelen går på palestinskt område. Det beräknas att 93.000 palestinier på det sättet blir instängda i 63 samhällen. FN:s generalförsamling begärde att den internationella domstolen i Haag skulle pröva det rättsliga läget. När domen avkunnades 2004 var dess konkreta innehåll att muren var olaglig och skulle rivas. Israel har inte reagerat. Murbygget fortsätter som om ingenting har hänt.

Israels ambassadör i Sverige Eviatar Manor sa vid Broderskapsrörelsens kongress sommaren 2005, att Israel också har välmeriterade jurister och en domstol i Israel hade godkänt muren med små gränsdragningsjusteringar. Dess juridiska kompetens betvivlar ingen, men en internationell domstol står över en nationell, oavsett domarnas kompetens i juridiska sakfrågor. Ambassadör Manor hävdade att Israels inte behövde ta hänsyn till Haagdomstolens utslag. Som vi skall se är detta ett genomgående drag i Israels politik. De anser sig stå över internationell rätt.

Brotten mot internationell rätt började redan 1948 efter kriget mellan Israel och Arabstaterna. Detta bröt ut sedan man utropat staten Israel i maj 1948. Kriget ledde till 730.000 palestinska flyktingar. FN antog då resolutionen 194 vilken begärde att palestinierna skulle ha rätt att återvända, eller – där detta inte var möjligt – få ekonomisk kompensation. Ca 30.000 palestinier hann återvända innan Israel slog igen dörren. Här börjar det gigantiska flyktingproblemet. Det skulle ytterligare spädas på av flyktingar från kriget 1967 med ett par hundra tusen. Idag räknar man med att det finns över fyra miljoner palestinska flyktingar. Någon ekonomisk kompensation har inte utgått. Som kontrast till detta kan nämnas, att Israel 1950 införde en lag om att varje person av judisk börd har rätt att återvända till Israel – Law of Return. Här har vi ett exempel på det som kallas Double standards, d v s olika bedömning. Det följer konflikten Israel-Palestina genom hela dess historia.

Efter sexdagarsskriget 1967 antog FN:s säkerhetsråd resolution 242, vars innebörd var att Israel skulle dra sig tillbaka till de gränser som gällde före kriget 1967. Den har alltid åberopats när internationella fora har uttalat sig ifråga om ockupationen. Resolutionen innebar att Israel skulle dra sig tillbaka till de gränser som gällde före krigets utbrott den 6 juni 1967. Detta krav upprepades i en ny resolution 338 av säkerhetsrådet efter oktoberkriget 1973. Ockupationen har pågått i snart 40 år!

Östra Jerusalem annekterades av Israel 1980, då hela Jerusalem förklarades som Israels huvudstad – och odelbar. Det internationella samfundet fördömde annekteringen i resolution 478 och drog bort sina ambassader från Jerusalem och placerade dem i Tel Aviv. Så ock Sverige. De ockuperade Golanhöjderna på Syriskt område (1967) annekterades 1981.

Jerusalem med omnejd förklarades 1947 av FN som internationell stad. I detta ingick också Betlehem. Staden Jerusalem skulle ledas i fem år av en ”borgmästare” med ett råd av fem personer från vardera sidan. Därefter skulle en ny prövning ske. Jerusalem var centrum för de tre abrahamitiska religionerna – Judendom, Kristendom och Islam. Den här tanken går längre tillbaka i tiden. Redan engelsmännen ville under sitt mandat 1920-1946 ge Jerusalem en särskild status. Israel har inte brytt sig. Vid olika fredsförhandlingar har tanken att det kommande Palestina skall ha Östra Jerusalem som huvudstad vunnit bärkraft.

Ockupationen fortgår men det sker vissa justeringar. Utrymningen av Gazaremsan, där de judiska bosättningarna upphörde och ca 7.000 bosättare fick utrymma området. Samtidigt beräknas antalet bosättare på Västbanken öka med ca 30.000 bosättare. Den nya israeliska regeringen lovar att utrymma ytterligare några bosättningar på Västbanken, osäkert vilka. Samtidigt ämnar Israel att dra upp en gräns mot palestinierna utefter muren och lägger alltså därigenom beslag på ockuperad mark, säkerligen som annexion.

Detta innebär att en kommande palestinsk stat begränsas till vad som närmast kan kallas bantustans. Västbanken skärs av så gott som helt vid Jerusalemsområdet, vilket kommer att innebära – och redan innebär – att det tar timmar för palestinierna att komma från Ramallah i norr till Betlehem i söder, en sträcka på ungefär ett par mil som längst. De israeliska vägarna är utmärkta men vägspärrar på båda sidor om Jerusalem hindrar genomfarten. Och de mindre vägarna genom bergen är svåra att ta sig fram på. Går man längre upp i norr är också Västbanken så gott som avskuren på mitten genom bosättningar, som Israel kommer att behålla om de får sin vilja fram. Liknande landområden utgör också intrång i området söder om Jerusalem. En tänkt palestinsk stat blir splittrad.

Allt oftare förekommer i den internationella debatten kravet på att den Palestinska staten skall vara livskraftig (viable). Vad som än kan sägas om det område som israelerna uppenbarligen tänker återlämna till palestinierna, så inte är det livskraftigt.

Sammantaget har palestiniernas territorium minskat från de ca 45 procent som FN tilldelade dem vid sin delningsplan 1947 till idag kanske ca 15 procent. Den största minskningen skedde efter kriget 1948 – från 45 procent till 22 procent. Vid Osloöverenskommelsen kom godtog palestinierna detta mindre område och, säger de, vi gjorde här vår stora kompromiss.

Staten Israels historia sträcker sig ända från 1897 då judarna vid en konferens i Basel beslöt sig att bilda en judisk stat. Det var under kolonialtiden i Europa och judarna ansåg att det hade hittat ett område utan folk, vilket naturligtvis var fel. Deras tes var: ”Ett folk utan land till ett land utan folk.”

Bit för bit och under stort motstånd från urbefolkningen i Palestina byggde man sedan ut judiska bosättningar. Dessa bildade enklaver och när tiden ansågs mogen utropade man staten Israel 1948. Under tiden pågick strider. Palestina var, som tidigare nämnts, mandatområde mellan världskrigen. 1936 förekom ett stort palestinskt uppror och Storbritannien föreslog den första delningsplanen 1937, en tvåstatslösning. Judarna skulle få ett mindre område utefter Medelhavet norr om Tel Aviv. Om man tar detta område som utgångspunkt för vår redogörelse har Israel tillskansat sig ett mycket större område. Palestinierna har alltefter fått maka på sig. Det är deras öde. För judarnas del var emellertid det tänkta området från början betydligt större än så.

Den Fjärde Genèvekonventionen från 1949 ställer vissa bestämda krav på ockupanten: Först och främst att ockupationen snarast skall upphöra. Vilket inte skett. Så länge den varar får inte infrastrukturen ändras, vilket bl a de otaliga bosättningarna bryter mot, liksom de s k By pass roads, som binder samman bosättningarna och på vilka palestinierna inte får färdas. Egendom får inte exproprieras, vilket sker i stor utsträckning. Dit hör också Israels hegemoni över vattenreserverna, företrädesvis på palestinskt område. Osv.

Israel bryter också mot internationellt erkända resolutioner av FN:s säkerhetsråd och om de Mänskliga rättigheterna. Palestinier sätts i fängelse utan dom och rannsakan. Det sker vidare kollektiva bestraffningar, främst genom husdemoleringar. Utomrättsliga avrättningar företas genom bombningar, där förutom det tilltänka offret även oskyldiga civila dödas i stort antal, inklusive barn och ungdomar. Man kan här tala om statsterrorism.

Det ingår också i internationell rätt att ett ockuperat folk har rätt att försvara sig. Palestinierna är militär oerhört underlägsna. I palestiniernas krav på en palestinsk stat ingår också att de inte skall ha någon försvarsmakt. Israelerna däremot har en av världens starkaste militärmakter, som även innesluter kärnvapen, också det mot internationella avtal. De har inte heller undertecknat ickespridningsavtalet när det gäller kärnvapen. Allt talar för att de har över 200 stridsspetsar. Däremot får inte Iran ha kärnkraft för civilt bruk, eftersom det anses att de i förlängningen kan komma att tillverka kärnvapen. Återigen den dubbla bedömningen. Israels kärnvapenarsenal är naturligtvis lika farlig som andra länders. Vi borde ha en kärnvapensfris zon i Mellanöstern!

Detta är också till slut en fråga om Israels säkerhet.

Judarnas intentioner var i slutet på 1800-talet att skapa en stat för att nå säkerhet från pogromer och annan förföljelse. De fick sin stat men de fick inte sin säkerhet. De är mer utsatta för bråd död i Israel än någon annanstans i världen. Den sympati i världen som de hade efter Andra världskriget håller också på att urholkas. Man undrar hur de resonerar? Militär styrka och USA:s oreserverade uppslutning kan inte i längden skydda ett folk, som är så utsatt. I längden är det endast fredens gränser som ger skydd. Men Israel trycks offra allt detta för ytterligare territorium på palestiniernas bekostnad.

Därför är det nödvändigt att fredsprocessen återupptas. Det finns åtskilliga förslag att utgå ifrån. Men så länge Israel vägar att förhandla förblir läget ohållbart. Under tiden kan Israel utvidga sitt territorium – och det är det som kanske är meningen. Som det ser ut idag går vi mot en allt större konfrontation. Världssamfundet måste se till att parterna hejdar sig medan tid är. Israel har som den starkare parten det största ansvaret.

▪ Evert Svensson

Evert Svensson har tidigare suttit i riksdagen för socialdemkraterna och var en av de första opinionsbildare som drev palestiniernas sak. Under åren 1968-86 var han förbundsordförande i Broderskapsrörelsen.

Han skrev boken Vägen till Palestina 2002. Läs recensionen i Alba nr 2/2003.

Taggar
Dela den här artikeln: