Nya mönster i konflikten?

[060416] I västmedia talas sedan länge om de dåliga fredsförutsättningarna i den israelisk-palestinska konflikten. Palestiniernas president, Mahmoud Abbas, har visserligen deklarerat palestiniernas vilja till förhandlingar. Samtidigt betraktar Israel, USA och EU den palestinska Hamas regeringen som en terroristorganisation. Israels premiärminister Ehud Olmert talar om behov av att separera israeler och palestinier från varandra samt ge palestinierna sin efterlängtade stat. Frågan man ställer sig är om det verkligen finns några förutsättningar till fred?

Den israelisk-palestinska konflikten tycks stå inför en ny situation där risken för upptrappning av konflikten är stor. Trots alla bakslag under de senaste åren så är omvärlden överens om att lösningen ligger i en tvåstatsmodell, dvs. en israelisk och en palestinsk statsbildning i det historiska Palestina. FNs generalförsamling föreslog en tvåstatslösning redan 1947. FNs säkerhetsråd förordar en tvåstatslösning sedan 2001. År 2002 erbjöd Arabförbundet en fullständig fred med Israel i utbyte mot en palestinsk statsbildning i Västbanken och Gaza remsan. Ändå återkommer frågan i konflikten huruvida den framtida möjligheten till fred nu faktiskt har kommit. De antagonistiska positionerna mellan israeler och palestinier, ytterst symboliserade i motsättningarna mellan den numera avlidne palestinske presidenten och nationalsymbolen Yassir Arafat och den hårdföre fd israeliske premiärministern Ariel Sharon, har den senaste tiden förbytts till försiktiga förhoppningar om nya fredssamtal. I följande analys skall just denna fråga utredas med utgångspunkt i de politiska förändringar som seglat upp under de senaste månaderna.

Israel och den palestinska myndigheten i de självstyrande områdena på Västbanken och Gaza remsan har under årets första del genomfört demokratiska val. Den 25 januari valde palestinierna sina representanter till det palestinska parlamentet (PLC) inom den palestinska myndigheten (PA). Valresultatet kom att överraska tom självaste segrarna, islamistiska Hamas, som vann en överväldigande seger mot främst Fatah som har kontrollerat PA sedan det etablerades 1994. Hamas fick 46 procent av rösterna men 74 platser av 132 (56 procent) i PLC pga. valsystemets utformning. Den 28 mars vann det nyetablerade partiet Kadima det israeliska valet. I Israel har inget parti lyckats med att få egen majoritet i parlamentet. Trots förväntningar om en ännu större framgång så betraktas Kadimas erövrade 28 platser utav 120 i Knesset som en framgång. Kadima skapades så sent som i höstas av den numera hjärndöde fd premiärministern Ariel Sharon. När han lämnade högerpartiet Likud sågs detta som en djärv manöver inom israelisk politik. Likud fick också betala ett högt pris och blev bara femte största parti i Knesset med sina 11 platser från att tidigare varit det största partiet (38 platser).

Med dessa nya aktörer vid respektive myndigheter inställer sig en rad frågor som rör parternas position i konflikten, demokrati inställningen samt hur de ämnar relatera sig själva i förhållande till omvärlden.

I och med att ett nytt parti som Kadima har etablerats infinner sig förväntningar men också frågor om varför israelisk politik behövde ett nytt parti. Varför kunde inte de historiskt dominerande partierna, dvs. högerns Likud och vänsterns Labour (ha-Avoda), vinna tillräckligt väljarstöd? Fenomenet Kadima är i och för sig inte ett helt unikt fenomen i israelisk politik. Ofta har partimedlemmar lämnat “moderpartiet” när olika sakfrågor skapat för stora spänningar och bildat nya mindre partier. Kadima består huvudsakligen av “avhoppade” Likud- och Labourmedlemmar. Att Ariel Sharon, som tidigare var en av Likuds grundare, liksom Shimon Peres, en av Labours grundare, satsar på detta nya parti upplevs av israelerna som ett tecken på att en ny politisk mittfåra, med en ny fredsvilja, vuxit fram och förhoppningen är att Israel därmed ska få en säkrare tillvaro med sina grannar. Samtidigt oroas israelerna för att Hamas vunnit det palestinska valet.

På den palestinska sidan upplevs Hamas valseger som en historisk händelse där det sekulära Fatah, som varit en av huvudrörelserna inom PLO, tvingas inta en bakgrunds-roll i palestinsk politik. Palestinier tror att Hamas är de som bäst kan förverkliga palestiniernas nationella rättigheter och etablera en palestinsk islamsk och demokratisk stat. Fatah upplevdes som ett icke demokratiskt korrupt styre. PA nyttjades för egen vinning och palestiniernas behov kom därmed i skymundan.

Kopplingen mellan islam och demokrati är för palestinier en självklarhet. Över 90 procent av väljarna är religiösa eller mycket religiösa och de allra flesta är muslimer. Ungefär 75 procent (beroende på vilken vetenskaplig mätning och tidpunkt vi talar om) av palestinierna har en demokratisk grundsyn och förväntar sig att Hamas bättre kommer att demokratisera den palestinska myndigheten än vad Fatah lyckades med. Även i tidigare undersökningar visar det sig att potentiella Hamasväljare har demokratiska värderingar. Hamas har också visat sig lyhörda för opinionsvängningar hos palestinierna i frågor som rör demokrati och även den stora frågan om kampen mot Israels ockupation av Västbanken och Gazaremsan. PAs förhandlingar med Israel sågs med stor skepsis och palestinier upplevde att PA inte var tillräckligt hårda i förhandlingarna.

Sharons ensidiga tillbakadragande från de av Israel till 40 procent ockuperade delarna av Gazaremsan under sommaren 2005 sågs av många palestinier som ett resultat av att Israel tvingades till reträtt pga. Hamas militanta linje. Palestinska självmordsbombningar mot civila i Israel hade under de värsta åren under det senaste palestinska upproret mot ockupationen, den sk. al-Aqsa intifadan, ett starkt stöd bland palestinierna samtidigt som de också förordade förhandlingar. Likaledes har palestinierna stött den vapenvila som Hamas har hållit sedan 2005.

Paradoxen med att stödja både väpnad och politisk kamp ligger i linje med den allmänna palestinska uppfattningen om att ockupationen rättmätigt, dvs. i enlighet med internationell lag, får bekämpas med alla tillgängliga medel. Hamas har visserligen uttalade mål om att islamisera det palestinska samhället men palestinier bedömmer det som mindre sannolikt att Hamas kommer att prioritera fullständigt separering av män och kvinnor i skolor, sjukhus m.m. eller att skapa nya regler för hur man får klä sig i enlighet med islam m.m. Mycket pga. att palestinier redan tycker att samhället är korrekt organiserat i förhållande till islam. Hamas kommer istället att prioritera de frågor man redan engagerat sig i på gräsrotsnivå, dvs skapa bättre socio-ekonomiska förutsättningar för de sämst ställda, skapa sociala skyddsnätverk vid sidan av konflikten med Israel.

Israelerna å sin sida upplevde att Sharon kunde vara mannen som skulle föra Israel till en fred utan alltför stora territoriella förluster, dvs. slippa lämna större delar av kontrollen över Västbanken till palestinierna. Alltfler hade accepterat tanken vad Sharon kallade “smärtsamma eftergifter”, dvs. ge upp tanken på en integration av Västbanken med Israel, och istället ge vissa delar av dessa områden till palestinierna. Hans plötsliga frånfälle pga. kraftiga hjärnblödningar har inte hindrat att hans efterträdare och nya parti kommer att spela en roll i israelisk politik. Valets segerherre och Sharons efterträdare Ehud Olmert, tidigare Jerusalems borgmästare och numera Israels premiärminister, har redan deklarerat Israels framtida planer i vilka det antyds att delar av Västbanken skall förbli under israelisk kontroll.

I ett TV uttalande några veckor före valet sade Olmert att bygget av muren, dvs. den barriär som byggs mellan Israel och Västbanken och som skall avskilja palestinska områden från staten Israel skall intensifieras. Muren blir en de facto gräns och denna nya gränslinje skär av dryga 10 procent av Västbanken (dvs. 10 procent som ligger väster om muren kan komma att annekteras med Israel). Olmert nämnde också att Israel måste ha kvar en militär närvaro i framförallt den norra delen av den sk. Jordandalen. Den ligger alldeles intill gränsen till Jordanien och säkerhetszonen skall främst tjäna som en slags buffert mot eventuella framtida angrepp från jordanskt territorium. Tre omnämnda bosättningar (Ariel, Ma’ale Adumim och Gush Etzion) öster om muren skall finnas kvar och knytas samman med Israel. Ungefär 70 000 bosättare skulle avvecklas utav de redan ca. 250-300 000 bosättare som finns på Västbanken (exklusive de 200-300 000 som bor i östra Jerusalem). Om än outtalat av Olmert så inser man vid en närmare granskning av hans uttalande att kanske endast 45 procent av Västbanken kommer att hamna under palestinsk kontroll. Dessutom skärs norra och södra delen av Västbanken itu via den israeliska korridor som går mellan Jerusalem och Jordandalen.

Det är inte svårt att räkna ut vad Hamas anser om den israeliska strategin. Palestinierna anser att de har kompromissat om en två-statslösning. Större delen av det historiska Palestina har redan hamnat i andras händer och det återstår dryga 20 procent att förhandla om. Således upplever palestinierna att de inte är beredda att begära mindre än kontroll över i stort sett hela Västbanken och Gaza remsan inklusive östra Jerusalem som huvudstad. Hamas politiska mål talar om etablerandet av en islamsk palestinsk stat i hela Palestina, inklusive dagens Israel.

Israel har deklarerat att de vill ha en förhandlingslösning men om det inte finns en seriös partner att förhandla med kommer Israel ensidigt att förverkliga sin plan. Hamas anses av Israel vara en terroristorganisation som man inte kan förhandla med. Enbart om Hamas avsäger sig allt våldsanvändande och samtidigt erkänner Israels rätt att existera kan Israels hållning ändras. Hamas å sin sida har sagt att man har vidhållit vapenvilan sedan ett drygt år och är beredda att fortsätt ge en långsiktig sådan under förutsättning att Israel erkänner palestiniernas rättmätiga nationella krav. Man har också sagt sig vara villiga att diskutera den av USA, Ryssland, FN och EU initierade färdplanen som ämnar leda fram till en palestinsk statsbildning på Västbanken och i Gaza remsan.

Däremot vägrar Hamas erkänna Israels rätt att existera. USA och EU har intagit en liknande position som Israel. Ryssland har i likhet med Arabvärlden och Iran inlett en dialog med Hamas. Således finns en risk att en globaliserad polarisering kring Hamas legitimitet intensifieras. Den skandinaviska tidigare medlande rösten mellan polariserade internationella positioner riskerar också att hamna i bakvatten främst pga. den negativa inverkan i Mellanöstern som den danska Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer har haft på allt som kommer från Norden.

Här ligger en uppenbar låsning i konflikten liknande den som fanns mellan Israel och PLO innan Osloavtalet slöts 1993. Om Israel inte tänker förhandla med Hamas kommer de att ensidigt genomföra sina utrymningsplaner på Västbanken. Hamas kan då utropa ett Palestina men med ett mycket begränsat, uppdelat och fragmenterat palestinskt territorium.

Utropas staten kommer Israel omedelbart att fastställa de då rådande gränserna som slutgiltiga. Om Hamas väljer att istället avstå från att utropa staten Palestina kommer detta betraktas som belägg för att Hamas inte nöjer sig med mindre än att Israel utplånas och dess territorium införlivas med Palestina. Dessutom riskerar man framstå som svag inför palestinska folket men även andra palestinska rörelser och partier och övriga arabvärlden. Palestinska grupper såsom Islamic Jihad och Al-Aqsa martyrerna har dessutom inte accepterat vapenvilan och försöker fortfarande genomföra attacker mot israeliska mål (militära som civila) vilket skapar ytterligare ett dilemma för Hamas. Om Hamas inte arbetar på att stoppa dessa gruppers agerande kommer Israel liksom USA och EU ta detta som intäkt för att de uppmuntrar terrorism. Väljer Hamas att stoppa dessa grupper kommer de framstå som koopterade och splittrande och i palestinierns ögon.

Vilken politisk möjlighet kan då Hamas ha för att förhandla med Israel? Har de en vilja att överhuvudtaget acceptera Israel som förhandlingspartner? Det finns ett scenario där Hamas åtminstone indirekt accepterar Israels rätt att leva i fred och säkerhet. Hamas relation till PLO kommer att bli en av de viktigaste frågorna under den närmsta framtiden.

Hamas kan välja att stå utanför PLO och därmed ta på sig rollen som en islamsk nationell palestinsk representant för det palestinska folket. Även om de delvis de facto har utgjort ett alternativ till PLO så verkar det snarare som om Hamas överväger möjligheten att bli en del av PLO. Informella samtal om detta sker och det kan tänkas att PLO inom en snar framtid väljer in Hamas. Det skulle innebära att PLO får en förstärkt position som palestiniernas enda legitima representanter.

Framförallt PLO i exilen har upplevt att PA med Fatah och Arafat i ledningen har haft en alltför dominerande roll och lämnat PLO i skuggan. Genom att närma sig Hamas kan initiativet tas tillbaka av PLO. Hamas skulle bli som en stark kraft inom PLO samtidigt som de framstår som en enande kraft i palestiniers ögon. Dessutom innebär det att man slipper explicit erkänna Israels rättigheter. PLO var ju de som skrev under Oslo avtalet 1993 där Israel rätt att existera accepterades samt att FNs säkerhetsresolutioner 242 och 338 var utgångspunkten för förhandlingar där alla parter har rätt att leva i fred och säkerhet. Frågan som måste ställas är om detta i så fall indirekta sätt av Hamas att erkänna Israel kommer att räcka i USAs och EUs samt framförallt Israels ögon?

Som vanligt finns det ett antal dilemman som är inbyggda i konfliktdynamiken. Det har alltför många gånger tidigare i konflikten bidragit till att till synes nya möjliga förhandlingslägen snarare rinner ur det möjligas bägare. Trots att möjliga vägar finns där Hamas och Israel skulle kunna närma sig varandra ser det på kort sikt snarare ut som om det finns för många låsningar. Snarare kommer risken för en eskalation vara överhängande. Misstänksamhet och oviljan att läsa in ”den goda viljan” hos den andre samt alla ”historiska oförrätter ” man råkat ut för skapar inte utrymme för modiga beslut som kan leda till fred. Detta i takt med att muren på Västbanken byggs ut av Israel och separationen av folken ökar.

Detta minskar kontaktytor mellan vanliga israeler och palestinier. En separation som bara riskerar att spä på stereotyper och fiendebilder av varandra vilket försvårar att skapa förtroende och nya relationer mellan parterna. Dessa relationer behövs i varje ansträngning till att skapa en hållbar och för folken en lösning de kan leva med. I förhandlingarna i Camp David år 2000 och sannolikt i ännu högre grad i Taba 2001 fanns förslag på bordet där parterna låg närmare en lösning de båda sidorna kunde leva med.

Vid dessa två tillfällen diskuterades för första gången i historien på toppledarnivå de stora tvistefrågorna i konflikten, dvs Jerusalem, de israeliska bosättningarn i ockuperade områdena, de palestinska flyktingarnas framtid och den palestinska enhetens framtida status. Redan då saknades ett riktigt folkligt tryck och stöd för att ledarna skulle våga lotsa fram ett slutgiltigt fredsavtal. Avstånden mellan folken har sedan dess bara ökat. Det visar dock att det finns politiska alternativ till våldet som dominerat konflikten och sannolikt kommer att följa konfliktutvecklingen den närmaste framtiden. I dagsläget kan man bara hoppas att folken hittar vägar till att våga kräva att deras ledare hittar en politisk lösning.

Israelerna och palestinierna måste se varandra som parter igen och återta förhandlingarna så snart som möjligt för att förhindra att ytterligare oskyldigt blod ska flyta. I en omvärld där USA och EU låst sina positioner bakom Israels hårda isoleringsstrategi gentemot Hamas samtidigt som Hamas vägrar erkänna Israels rätt att existera ser det inte ut som att detta kommer att ske i en snar framtid. Tyvärr!

▪ Michael Schulz

Michael Schulz är freds- och utvecklingsforskare vid Göteborgs universitet

Taggar
Dela den här artikeln: