Folket som stal ett land

[060418] Förtryck kan vara subtilt men också medvetet. Susan Nathan hade bestämt sig för att flytta från Tel Aviv till den palestinska byn Tamra i Galiléen i norra Israel, i ett privat projekt att bygga broar mellan israeler och palestinier. Sådana projekt bedrivs lite varstans under olika former. Men det var inte lätt att hitta till Tamra. Andra betydligt mindre och judiska orter var det däremot enklare att hitta till. Förklaringen till den nästan obefintliga skyltningen till Tamra blev en insikt som långsamt började slå rot.

År 1947 bodde några tusen invånare i Tamra, idag bor 25.000 araber där, alla med israeliskt medborgarskap. Trots det liknar staden mest ett flyktingläger. Många av invånarna bodde tidigare i andra byar, som de inte längre kan återvända till. Över fyrahundra palestinska byar förstördes av den israeliska armén redan under kriget 1948. Många flydde till andra länder utan möjlighet att återvända, några hittade till Tamra som fick överleva bara därför att byn inte var av strategisk betydelse för Israels expansion. Senare har palestinierna vid tillfällen använts som billig arbetskraftsreserv. Den egna marken runtom staden kan de inte längre bruka, eftersom Israel har omdefinierat dem till s.k grönzoner. I andra fall har den odlingsbara marken helt enkelt exproprierats till förmån för judiska odlare.

Det måste vara en surrealistisk upplevelse för den som besöker Israel och är öppen för tolkningar av de syner som öppnar sig. Medan befolkningen i Tamra under kommande femton år förväntas att växa till över 40.000 invånare på en alltmer förtätad boendeyta, växer antalet rymliga lyxhus, ofta med simbassäng, på marker som en gång tillhörde Tamra. Att jämföra med Sydafrikas bantustans är väl det mest ”smickrande” man kan göra. Susan Nathan konstaterar att det ligger en bisarr ironi i att den judiska staten bekymrar sig så lite om det ghettoliv som de tvingar in landets egna palestinska medborgare i.

Genom att bosätta sig i Tamra fick Susan Nathan palestinska vänner och lärde sig att se på konflikten med deras ögon. I Israel förhärskar uppfattningen att de israeliska soldaterna uppför sig korrekt mot palestinierna på Västbanken och i Gaza. Men när hon tillsammans med sina nya vänner såg filmen Jenin Jenin på video, blev det omöjligt att inte ta ställning mot det israeliska förtrycket. Till slut kunde hon även förstå de känslor som kan driva unga människor att bli självmordsbombare. Att ta del av den palestinska berättelsen var en viktig del i befrielsen av författarens livslånga sionistiska fostran och som effektivt förtränger den palestinska historien som irrelevant.

Det systematiska förtrycket av araber med israeliskt medborgarskap visar sig på många plan. Det kan vara palestinier som överkontrolleras och missar flyget, det kan vara arabiska elever som kostar mindre än en fjärdedel av judiska elever. Många fler exempel redovisas i boken. Men några spår av sådant förtryck syns inte i myndighetens rapporter.

Susan Nathan återger en sedelärande historia om hur man bemöter sina medmänniskor. En rabbin gjorde tillsammans med sin dotter ett besök i Berlin, staden där han föddes men blev deporterad till England i en Kindertransport. Föräldrarna sändes till förintelselägret i Auschwitz. De sökte upp sin gamla bostad och blev inbjudna och nyfiket utfrågade om familjens öde. Tyskarna har ofta accepterat sitt ansvar för förintelsen och en villighet att sona förbrytelserna. Susan Nathan försökte tillsammans med en väninna göra samma besök i en by som övertagits av Israel. Där möttes de av aggressiva bybor. Israel har inte förmått sig att be fördrivna palestinier om ursäkt.

Susan Nathan hade helt enkelt upptäckt Israels blinda fläck. Ingen av hennes vänstersinnade vänner kunde förstå hur man kunde välja att bosätta sig bland ”de andra”. Genom att göra Israels arabiska befolkning osynlig, försöker man förtränga det sionistiska förtrycket av landets palestinier. Börjar man väl öppna ögonen för detta förhållande, riskerar hela projektet att haverera. Frasen ”ett land utan folk till ett folk utan land” framstår då som en förfärande cynism. De flesta judar i Israel vägrar därför att se detta. Inte ens den så kallade vänstern klarar att se det uppenbara, noterar Nathan.

Ett viktigt inslag i den sionistiska självbilden är att den judiska staten Israel måste bestå av en majoritet av judar. För att kunna säkra denna majoritet har Israel under många år medvetet arbetat för att locka judar i andra länder att flytta dit. Kulmen är väl nådd för överskådlig framtid med den stora inflyttningsvågen från Östeuropa. Demografiska undersökningar visar emellertid att palestinierna i Israel och på Västbanken och i Gazaremsan inom tio år kan bli fler än judarna. Det saknas därför för tillfället intresse att annektera hela området. Läget kan dock successivt ändas om man med trakasserierna gentemot palestinierna lyckas få dem att flytta till något annat land.

Susan Nathans resa handlade egentligen inte om att korsa någon skiljelinje utan om något betydligt svårare. Palestiniernas öde är bara en spegelbild av judarnas. Skiljelinjen är en illusion, precis som muren mellan folken. Byggd för att skydda judarna från sanningen. ”Det handlar inte om var vi lever utan om hur vi lever”. Judarna i Israel måste inse de begångna brotten, be om förlåtelse och sträcka ut sina välkomnande armar över skiljelinjen, skriver hon och avslutar boken med förhoppningen: För att omfamna den Andre, som egentligen är vi själva.

▪ Christer Wigerfelt

Bokomslag
Susan Nathan
Ett annat Israel
Övers Gunnar Sandin
Ordfront 2006

Taggar
Dela den här artikeln: