”Pojkar behöver pojkböcker”

[060907] Litteraturforskaren Lars Brink hävdar att välmenande lärares försök att få pojkar att läsa böcker om relationer och känslor, gör att de slutar läsa. Pojkar behöver få läsa traditionella pojkböcker för att bygga upp sin könsidentitet. Detta är särskilt viktigt i de lägre årskurserna, då skolan spelar en stor roll för pojkars utveckling av maskulinitet.

”Könad kunskap” är ett begrepp som forskare använder för att beskriva att det finns vissa ämnen inom skolan som anses kvinnliga och vissa som anses manliga. Svenskämnet är av tradition ett kvinnligt ämne – precis som matte förr var ett typiskt ”pojkämne”. Numera har könsskillnaderna när det gäller kunskapsnivå jämnats ut i ämnet matematik, till fördel för flickorna, som i Sverige numera är lika duktiga som pojkarna. I svenskan har könsglappet tvärtom ökat, till nackdel för pojkar i allmänhet och i synnerhet för invandrar- och arbetarklasspojkar.

Sedan den nya läroplanen kom 1994 så har litteraturläsande kommit att spela en allt större roll inom svenskundervisningen. Samtidigt tyder flera undersökningar den senaste tiden på att pojkar läser i allt lägre utsträckning, och att flickor läser mer än pojkar.

– Detta har man bland annat förklarat med att pojkar har svårare att lära sig läsa, men det tycker jag man har fokuserat för mycket på. Jag tror att det handlar mer om synen på läsning bland vuxna män och samhället i övrigt som en typiskt kvinnlig aktivitet, säger Lars Brink, universitetslektor i litteraturvetenskap vid Högskolan i Gävle.

Många forskare med honom – själv hänvisar han bland annat till brittiska forskare – har sett att pojkar tar avstånd från läsning av samma skäl som de tar avstånd från skolan: för att markera sin manlighet. Vissa menar att pojkar distanserar sig till modersmålsundervisningen för att den är ”inriktad på känslouttryck, är tydligt irrelevant i förhållande till mäns arbetsvärld, saknar fasta regler och rätta svar, allt i kontrast till genuina manliga områden, som till exempel sport”, som Lars Brink skriver i den nyutkomna boken Modig och stark – eller ligga lågt (Natur och Kultur), där han medverkar och skriver om just pojkars och flickors läsning i skolan.

– Skolan är en kvinnovärld. I de lägre klasserna finns det så gott som bara kvinnor. För många pojkar ingår det att vara avvisande till skolan för att markera det egna könet. Det kan till och med vara svårt för pojkar som är för skolpositiva, de kan drabbas hårt av grupptrycket från de andra pojkarna.

Det här markerandet kallar många forskare för border work eller gränsarbete. Eftersom könsrollerna blivit allt svårare att definiera, tror Lars Brink att barns behov av gränsarbete kan vara större i dag än förr. Särskilt behöver pojkar gränsarbeta och det får genomslag i deras attityder till skolan, svenskundervisningen och böcker. Vissa forskare hävdar också att skolans och lärarnas val av litteratur sammanfaller mer med flickornas läspreferenser än med pojkarnas.

Läsundersökningar visar att det egentligen inte finns några skillnader i pojkars och flickors vilja att läsa böcker. Problemet skulle vara att pojkar inte får utlopp för just sitt slags läsintresse. De böcker de gillar – humoristiska, roliga böcker, gärna med ett äventyr, men också gärna faktainriktade och realistiska – gillas inte av skolans kultur. Flickornas läspreferenser – böcker med mycket engagemang och en tydlig hjältinna – går hem bättre.

Särskilt de yngsta barnen är noga med att välja attribut, lekar och böcker som bekräftar deras könstillhörighet. Barn är tidigt medvetna om vilken könskategori de tillhör. Könsidentiteten tar däremot lång tid att bygga upp. Genom att plocka de mest typiskt schabloniserade manliga egenskaperna – styrka, mod, äventyr – kan pojkar långsamt bli allt tryggare och säkrare i sin manliga identitet.

– Är det så att en pojke inte själv ser vad som är mest typiskt manligt, så gör kompisarna det. I en trygg grupp blir detta mönster inte så starkt. Men i vissa grupper blir de flickaktiga pojkarna väldigt förtryckta och det här mönstret kan också förstärkas av etnicitet och klasstillhörighet, konstaterar Lars Brink.

Flickor däremot har en större arena att röra sig på. De kan vara kvinnliga och göra typiskt kvinnliga val, men de kan också vara pojkflickor och bli helt accepterade. I Storbritannien har forskare kommit fram till att trycket – eller kanske snarare förtrycket – från jämnåriga kamrater gör att skillnaden mellan pojkar och flickor när det gäller prestationer och läsning ökar alltmer genom årskurserna. Lars Brinks undersökning av svenska barns läsvanor och läspreferenser ger en mycket ljusare bild. Svenska pojkar och flickor gör mycket riktigt könsstereotypa val när de är små. Alltefter som de blir äldre blir de mer öppna. Redan i mellanstadiet blir barnen mer vidsynta i sitt val av litteratur.

De riktigt små barnen vill läsa om det egna könet och pojkarna vill ha hjältar och figurer i klassiska mansroller. De läser gärna böcker om förmänskligade djur, men då ska de vara tuffa och kaxiga. Flickor vill läsa om prinsessor och om kaniner, hästar och andra gosiga och mjuka djurfigurer.

Lars Brink följde barn i årskurserna ett till sex. Han såg att pojkarna var mer individualistiska i sina val än flickorna, som gärna läste samma böcker som tjejkompisarna. Pojkarna valde äventyrsböcker. I sin undersökning samtalade Lars Brink om Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta med barnen. De flesta av pojkarna identifierade sig med någon av de starka personerna i boken, som Jonatan. Flickorna var mer benägna att identifiera sig med Karl, Skorpan, som ju är bokens huvudperson, men en bitvis svag och känslig karaktär. Pojkarna tog ogärna fasta på de sorgliga aspekterna av historien, till skillnad från flickorna. De tog i stället till sig äventyret i historien. En del av pojkarna identifierade sig med skurkarna eller Katla, den ondskefulla draken.

– Det finns ett förakt för svaghet och en beundran för kraft och styrka i vårt samhälle och det gör att pojkar kan fascineras av figurer som Tengil eller Katla i Bröderna Lejonhjärta. Vissa forskare har hävdat att det tyder på psykiska problem om man identifierar sig med skurken i en bok, men det tror inte jag på. Det är nog mer en mognadsfråga.

Lars Brinks undersökning visar samtidigt att det fanns en stor variation när det gäller läspreferenser och sättet att uppfatta böckerna bland de låg- och mellanstadiebarn han observerade och intervjuade. Inte en enda av alla de böcker som barnen läste under sina första sex skolår gillades av samtliga flickor eller pojkar, eller av bara flickor eller pojkar. Många av pojkarna och flickorna bröt mot det typiska könsmönster som Lars Brink ändå tyckte sig kunna urskilja, kanske för att just dessa barn var förhållandevis trygga och socialt gynnade. Pojkarna var dominerande när klassen hade boksamtal. De pratade mest, vilket rimmar med andra undersökningar om flickor och pojkar i klassrumssituationer.

Redan i trean började flickorna blir mer öppna för att läsa om det motsatta könet och pojkarna följde efter i den utvecklingen bara något senare. I sexan var båda könen lika öppna. De hade lika stort utbyte av att läsa en bok som Anne Francks dagbok, till exempel, och pojkarna hade inga svårigheter att identifiera sig med Anne. Men när barnen skulle välja favoritbok blev det fortfarande gärna en bok med en person av det egna könet i huvudrollen.
Mycket tyder också på att pojkar ändå föredrar realistiska och historiska skildringar och gärna böcker med mycket humor, såsom böckerna om Sune och Bert av Sören Olsson och Anders Jacobsson. Böcker som inte alls gick hem hos pojkarna kunde vara en bok som Klassresan av Moni Nilsson-Brännström. Den handlar om kärlek, sex och vänskap i tidiga tonåren och flera av pojkarna i Lars Brinks undersökning vägrade att läsa eller prata om den.
För vissa pojkar blir läsning av äventyrsböcker och klassiska pojkböcker till och med ett skydd mot känsliga ämnen och ett sätt att stanna kvar i den så kallade latensen, de år som utvecklingsmässigt föregår puberteten. Lars Brink konstaterar att om en lärare tvingar på pojkarna böcker om relationer och samtal om böcker som handlar om relationer och kärlek, kommer de att uppleva läsning som något främmande.
– Jag har sett att en del lärare gör så i ren välmening, eftersom de tänker sig att pojkarna ska bli mer mogna av att läsa om och prata om relationer. Särskilt när det gäller de yngre barnen kan detta ha motsatt effekt. Pojkar behöver läsa pojkböcker och flickor behöver flickböckerna.
Det finns inte särskilt mycket mansforskning om de yngre pojkarna, enligt Lars Brink. Men andra forskare, i vars spår han går, har visat att skolan spelar en väldigt viktig roll för småpojkars utveckling av maskulinitet, även om den spelar en förhållandevis liten roll för tonårspojkars och mäns skapande av en manlig identitet.
– Skolan kan vara en kraft som utvecklar både genusjämlikhet och genusojämlikhet. Men det är slående hur lite vi vet om hur de tidiga skolåren formar pojkar, medan det gjorts mycket seriös mansforskning om äldre pojkars och mäns rättigheter och om män som offer och förlorare i dagens samhälle, säger Lars Brink.

En person som faktiskt forskat om just de minsta barnen är Lena Kåreland, professor i svenska vid Uppsala universitet, som samarbetat med bland andra Lars Brink i ett stort forskningsprojekt om genusperspektiv på barnlitteratur. Projektet har resulterat i boken Modig och stark – eller ligga lågt, som nämndes ovan, och Lena Kåreland är redaktör för den.
Hon har jämfört bilderböckerna om Malla och Benny. Malla handlar och Malla cyklar av Eva Eriksson, och Nämen Benny och Jamen Benny av Barbro Lindgren och Olof Landström, är välkända och rosade bilderböcker för barn i förskoleåldern. Genom att jämföra handlingen och hur de båda grisbarnen Malla och Benny och deras relation till vuxenvärlden gestaltas, har Lena Kåreland kunnat avtäcka två mycket könssterotypa sagovärldar. Malla är söt och till lags, med vippande kjol och trippande gång. Benny är tuff och busig och gör som han vill, även när han inte får. Malla är försiktig, lite ängslig, Benny rymmer utan att tänka efter med sin lillebrors napp i munnen, och får ta konsekvenserna ensam. Mallas mormor vakar över henne, mammans kontroll över pojken Benny är knapp. Bennys mamma vill helst städa, vilket är en vanlig kvinnoschablon i barnlitteraturen. Mallas mormor pratar mycket med Malla. De har en stor närhet och gemenskap.

– Studier av förskolans värld visar att det är exakt så vuxna samtalar och interagerar med barn. Flickorna pratar man mycket med, men kramar dem mer, man är nära och man låter dem gärna fungera som hjälpredor på förskolan. Pojkarna får korta instruktioner, som ”ta på dig”, ”sätt dig”, ”gå och tvätta dig”, och de får mycket fler tillsägelser, säger Lena Kåreland.

Finns det då inte en risk att själva barnboken – de traditionellt skildrade flickorna och pojkarna i bilderböckerna och de typiska pojk- och flickböckerna – hindrar barnen från att utveckla en könsidentitet som verkligen gagnar dem och ger dem bra förebilder i stället för att låsa in dem i traditionella könspositioner? Lena Kåreland tycker det. Problematiken har varit debatterad i decennier och hon menar att det finns en risk att barn lider en brist av positiva identifikationsobjekt även i många moderna barnböcker. Lars Brink konstaterar bara att ”vi vet inte”.

– Men jag tror inte att man ska ha några pekpinnar utan låta barnen hålla på ifred med det här gränsarbetet jag nämnde tidigare. Särskilt yngre pojkar tycks behöva detta. En lärare bör inte tvinga pojkar att läsa om flickor eller tvärtom, och inte heller hävda att kön inte spelar någon roll, men däremot hela tiden göra många olika slags texter tillgängliga för barnen. Min undersökning tyder på att pojkar som fått arbeta med sin könsidentitet genom att bland annat läsa om och prata om manliga hjältar i en tillåtande miljö, så småningom överskrider det som tidigare förefallit könsstereotypa fixeringar, säger Lars Brink.

▪ Anne-Charlotte Horgby
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: