Statlig eller regional kultur?

[060426] Västra Götalandsregionen bildades 1998 och har sedan dess start sökt finna en egen form för att bedriva såväl sjukvård som annan verksamhet med regional anknytning. Redan från början beslöts i stor politisk enighet att kulturområdet skulle vara et av regionens kännetecken och utåt framstå som en vital del av hela regionens liv. Anslagen till kultursektorn har under åren ökat i snabbare takt än den totala ekonomin samtidigt som det kulturpolitiska området givits en mycket bred ram.

Jag har från första stund varit ordförande i kulturnämnden och ytterst ansvarig politiskt för vad som gjorts och inte gjorts. Arbetet har varit mycket inspirerande men samtidigt inte helt lätt att klara av då det funnits många stridiga viljor och åsikter.

I ett perspektiv har frågorna gällt vad som skall göras på lokal d.v.s. kommunal nivå och vad som är regionala frågor. I stort har denna frågeställning kunnat lösas i samförstånd med och där det efter hand vuxit fram en naturlig arbetsfördelning som varit av praktisk karaktär. Kulturpolitikens innehåll och målsättningar har däremot inte givit anledning till några met omfattande diskussioner utan har t.ex regionens kulturpolitiska program tagits fram i samförstånd med de olika kommunerna.

Däremot har relationen mellan en regional kulturpolitik och en statlig sådan givit upphov till en del diskussion. I grunden har denna diskussion handlat om vad en offentlig kulturpolitik skall handla om och vilka begränsningar som bör iaktagas. Den statliga kulturpolitiken går tillbaka till övervägande och beslut i början av 1970-talet och har knappast ändrats sedan dess. Dess grundläggande principer är alla medborgares delaktivitet och att vara et motvärn mot de kommersiella krafter som har ett stort inflytande på hela kultursektorn. För att klara dessa uppgifter är det viktigt med nationella organ som tryggar kulturarvet och utvecklar dessa. Samtidigt måste det finnas regionala instanser som kan närma den nationella kulturpolitiken till landets olika delar. Det var bl a detta som låg bakom bildandet av länsmuseer och länsteatrar osv vilka bland annat fick statliga bidrag.

I denna konstruktion ligger inbyggt en potentiell motsättning som sammanhänger med att staten ger vissa bidrag och regioner eller landsting i regel de största bidragen och dessutom utser majoriteten i styrelserna. Denna regionala makt kan ju tänkas fatta beslut som inte alltid helt sammanhänger med ett nationellt synsätt. Inte ovanligt är att söka spegla regionala frågor på ett brett sätt där kulturen kommer in som en faktor som skapar en god livsmiljö. Medan den statliga kulturpolitiken söker trygga kulturens egenvärde och betydelse i relation till andra samhällsområden kan det regionala perspektivet mer vara att se kulturföreteelser som en del av samhället på ett integrerat sätt. Detta senare synsätt kallas ibland för kulturens institutionalisering och dess kritiker menar att kultursektorn i dessa sammanhang är den svagare parten och lätt blir överkörd av bl.a starka ekonomiska krafter.

I vår region har denna diskussion varit mycket livaktiv i media och bland kulturarbetare. Jag har själv deltagit i flera sådana diskussioner och hävdat att till viss del bygger motsättningarna på missförstånd. Ges kultursektorn goda resurser och stor självständighet finns det ingen anledning att frukta att andra tar över makten och innehållet. Däremot finns sådana risker om kulturen sätts under ständiga nedskärningar och är ifrågasatt. Västra Götaland har som nämnts inte behövt minska några anslag till kultursektorn och haft förmånen dessutom att ha starka kulturpersonligheter som chefer för flera av våra viktiga institutioner. Dessa har slagit vakt om sin självständighet samtidigt som de på olika sätt medverkat med verksamheter i hela det regionala strukturarbetet. Ett mycket bra exempel härpå är att såväl Göteborgsoperan som Symfonikerna till stor del spelar ute i hela regionen och inta bara på sina Göteborgsscener. Detta är en viktig kulturpolitisk insats men också viktigt för att få regionen i dess olika delar att fungera på ett bra sätt och minska de regionala olikheterna.

Kultursektorn har dessutom flera andra egenskaper än att ge upplevelser och eget utövande. En bra kulturell verksamhet skapar sin egen arbetsmarknad och kan ge utkomst för många. Sannolikt ligger en del av lösningen när det gäller Sveriges möjligheter att skapa sysselsättning åt alla i att stimulera människor att arbeta inom denna sektor. Skulle så bli fallet kommer kultursektorn att medverka till att andra nationella mål uppnås tex de näringspolitiska men knappast de snävt nationella kulturpolitiska. För den regionala politiken är alla arbeten värdefulla och gärna om de finns inom kulturområdet som ju i hög grad attraherar ungdomar. Vi är därför stolta över att kultursektorn i regionen varje år expanderar med många arbetstillfällen och nu uppgår till över 22.000 personer. Denna expansion har skett utan att ge avkall på några kulturpolitiska ambitioner. Samtidigt har expansionen underlätta argumenteringen för ökade anslag till de institutioner och verksamheter som inte skulle klara sig utan offentligt stöd.

Jag ser således i praktiken liten anledning att skapa motsättningar mellan en nationell och en regional kulturpolitik. Båda behövs och det är viktigt med en dialog och förståelse. Samtidigt är debatten också viktig kan kanske ske utifrån andra problemställningar. För mig är nog fråga om en liten nations möjligheter att hävda sig i en global värld mer svårbesvarad och näraliggande än den om nivåerna i Sverige. Detta kräver dock en annan artikel.

▪ Lars Nordström

Lars Nordström

Lars Nordström är ordförande i Västra Götalands kulturnämnd.

Taggar
Dela den här artikeln: