Myt och verklighet – om Maria och Artur

[060504] Vad gör myten med människan och vad gör människan med myten? Artur Lundkvist omgavs av en rad myter – outsidermyten, uppbrottsmyten, självständighetsmyten, hjältemyten, framgångsmyten och Pygmalionmyten – liksom Maria Wine – övergivenhetsmyten, prinsmyten, hemkomstmyten, transformationsmyten och skönhetsmyten. Även som par omgavs de av myter, framförallt den om den fria kärleken. Jan Arnald utforskar sin fantasi kring Maria och Arturs kärleksförhållande, som trots allt höll livet igenom, hur dessa myter spirar och gror men framförallt vad de egentligen gör med Artur och Maria och huruvida de egentligen stämde överens med verkligheten.

Arnald skriver, mot slutet av boken om Maria och Artur, att ”det är när myterna blir till, när de formas, när de bryts mot något mer autentiskt, vitalt oberoende som det är som mest intressant. Inte när myterna är färdigmodellerade och bara skapar strålglans”. Och jag håller med; det här är intressant och fantasieggande, det här är fiktion och realiteter i den saliga blandningen av fakta och fantasi, i det här fallet Arnalds fantasier. Som känns trovärdiga och äkta. Som man vill tro på därför att de ger ett slags mening åt det som emellanåt kan tyckas meningslöst i både Arturs och Marias liv – det ständiga kringflackandet och sökandet, oroligheterna och tomheten, ensamheten och övergivenheten.

Maria och Artur handlar inledningsvis mest om Artur Lundkvist och halvvägs in i boken är det fortfarande mestadels Arturs liv och författande som presenterats. Och det stör mig något. Maria Wine, som då fortfarande var Karla Petersen – Maria Wine kom senare, efter att hon träffat Artur och påbörjat sitt eget skrivande – var är Maria? Hur ser hennes väg fram till mötet med Artur ut? Det får vi inte veta lika mycket om, mer än att hon är ett övergivet barnhemsbarn vilket hon ständigt lider av och tampas med. Övergivenheten. Jag hade velat veta mer om henne. Även då det blir mer om henne och hennes skrivande i bokens andra del så är Arturs författarskap i fokus medan Marias hamnar lite mer i skymundan. Hon publicerade ändå 36 böcker under sin levnadstid, varav Arnald nämner en bråkdel medan flera av Artur Lundkvists böcker ges en djupare granskning. Samtidigt förefaller det mig inte vidare konstigt, Arnald disputerade ju faktiskt med en avhandling om just Artur Lundkvist (Genrernas tyranni, 1995). Och av denna skevhet vad det gäller framställningen av de respektive författarbanorna blir det till slut inte den kritik jag först tänkte mig, av ojämställdhet och orättvis fokusering. Bitarna faller liksom på plats ändå, bitarna som bildar en bild av hur Maria och Arturs relation såg ut. Och det är deras kärleksförhållande boken handlar om, enligt bokomslaget. Men för mig handlar den lika mycket om såväl existentiella villkor som skrivandets glädje och lidelser. Som när Arnald skriver ”Det finns saker som det rationella inte når. Så ser insikten ut. Inte mer, inte mindre. Han känner, utan att riktigt veta det, att han försvarar sig mot sitt sanna jag. Att hela hans livsinriktning bara är ett försvar” om Artur. Då skymtar man som läsare Artur Lundkvist bakom de där myterna, men man anar också det som många fler än Artur kämpat och kämpar med, som kanske alla människor kämpar med mer eller mindre – den egna äktheten och uppriktigheten gentemot sig själv och andra, blivandet, eller icke-blivandet, av ett ”sant” jag.

Maria och Artur är på många sätt en intressant bok. Och en spännande bok, det är svårt att släppa taget om den när kärleksförhållandet tagit fart och man undrar hur detta ska gå, hur de någonsin ska kunna hålla ihop, Artur och Maria. Men de håller ihop trots allt, de följs åt hela livet igenom, men inte utan svårigheter. Vissa av svårigheterna tas upp i boken, somliga mer djupgående, andra mer i förbifarten. Bitvis tycker jag att lite väl mycket utelämnas, att vissa dimensioner och tidsperioder av deras liv tillsammans lämnas outforskade. Samtidigt är det mycket som finns med, både av deras förhållande till varandra och till sig själva, deras gemensamma liv och de perioder då de är ifrån varandra. De problematiseras åt båda håll; vad kände egentligen Maria när Artur gav sig ut på resa efter resa och lämnade henne hemma? Och vad var det egentligen Artur ville komma bort ifrån, eller komma till? Arnald använder sig dels av fakta – parets självbiografier, den forskning som låg till grund för hans egen avhandling och de samtal han hade med Maria och Artur i slutet av åttiotalet – och dels av sin egen fantasi. Och här dyker frågorna kring verklighet och fantasi upp; hur långt kan man gå i fantasin när det handlar om verkliga personer och vad händer egentligen med dessa personer när deras liv blir till en halvt om halvt fiktiv historia? Vad är tillåtet och inte? Liknande böcker – fantasier kring verkliga personer – är på tapeten just ju, som exempelvis Stridsbergs Drömfakulteten eller Ahndorils Birgitta och Katarina. Författarens egna förhållande till huvudpersonerna hamnar ofrånkomligen i fokus eftersom man som läsare frågar sig själv vad som är sanning och vad som är fantasi, vad som har hänt i verkligheten och vad som enbart har hänt i författarens huvud. Arnald förhåller sig så till detta att han finns med i boken om Maria och Artur som sig själv, som ett jag, där han öppet redogör respektive fantiserar kring deras liv. Och det tycker jag är bra, det ger trovärdighet åt boken och det skapar ännu en dimension av detta att förhålla sig till en person, som inte själv kan förklara eller försvara sig. Arnald frågar sig, i början av boken, vad som är sant, var gränserna går, om fakta och sanning är samma sak och om litteraturen har en egen sanning. Frågorna ges inga raka svar, men de ställs och det är det viktigaste. De tål att funderas på – Arnald gör det och som läsare gör man det.

Oavsett vad som är sanning och vad som är fantasi i den här boken så är den välskriven och intressant, bitvis spännande och på många sätt väldigt poetiskt skriven. Det gillar jag. Den väcker frågor och den visar på fantasins möjligheter, i det här fallet är det fantasin som binder ihop alltsammans, som ger hela historien konturer och sammanhang. Kanske har litteraturen sin egen sanning. Men är den sanningen i så fall mindre sann? Jag tycker inte det, inte efter att ha läst boken om Maria och Artur.

▪ Rebecca Liedman

bokomslag
Jan Arnald
Maria och Artur
En nittonhundratalsroman
Albert Bonniers förlag 2006

Taggar
Dela den här artikeln: