Idrott mellan sundhet och kultur – några välfärdspolitiska dilemman

[060615] Idrott är kultur, eller? I ett danskt och norskt perspektiv anges sambandet mellan idrott och kultur genom att idrotten ligger under kulturministeriet. Detta är dock ingen självklarhet när man ser sig om i det internationella samfundet. Idrott kan ligga under inrikesministeriet som i Tyskland, tillhöra ungdomspolitiken som i Frankrike, eller samordnas med konsumentskydd som i Österrike. Varje kombination ger en speciell politisk association.

Idrottens placering i det kulturella fältet är mer än en administrativ lösning. Det betyder att man ska tänka djupare på sambandet mellan idrott och kultur, hur man använder idrott i politisk praktik – eller att man ska hantera idrott som kulturell aktivitet i sig själv. Inte ”idrott och kultur”, utan ”idrott och annan kultur”.

Det danska sammanhanget mellan idrott och kultur är resultatet av bestämda traditioner. Det i internationell jämförelse mest utmärkande sammanhanget var den roll som böndernas demokratiska folkrörelse under 1800-talet har betytt för det moderna Danmark och dess folkliga idrottskultur – som folkhögskolorna, gruntvigianismens frisinnade, gymnastikrörelsen, församlingshus och kooperativ utvecklade sida vid sida. Sedan kom arbetarrörelsen och satte socialistisk kultur och idrott som välfärd inom ramen för ”Danmark för folket”. Men man ska heller inte undervärdera kulturradikalismen, som propagerade för nya sammanhang mellan funktionalism, idrott som estetisk modernitet, rationalitet och kulturkamp.

I det verkliga livet är sammanhanget mellan idrott och kultur emellertid ofta bara retoriskt. På ministernivå brister retoriken ofta i kulturell substans.

Å andra sidan har välfärdsstatens utveckling lett till en ökad statlig satsning på och engagemang i idrott. Denna tendens har inte hejdats under högerregeringens tillträde 2001 med dess konservativa kulturminister. Tvärtom har den stärkts.

Välfärdsstatens förkärlek för idrott har lett till ett brett panorama av idrottspolitiska mål och legitimeringar, som dels inbördes hänger samman men också är fulla av motsättningar och spänningar. De viktigaste är sundhet och social integration.

Sundhet
Sundhetsmässiga argument är idag centrala för att legitimera idrotten. De har alltid varit viktiga beståndsdelar för det offentliga stödet till idrott i Danmark, även om detta samband har varit mindre poängterat än i Norge. Där har honnörsordet ”folkesundhet” spelat en dominerande ideologisk roll sedan 1940-talet. Men tanken om idrottens hälsobefrämjande effekt har under de senaste tio åren vuxit i betydelse i takt med den ökade politiska omsorgen om överviktiga, försämrad folkhälsa, stigande vårdkostnader och speciellt ungas brist på fysiska aktiviteter.

Om idrotten idag bidrar till att lösa hälsoproblemen är emellertid en öppen fråga. I varje fall finns där en utmaning i paradoxen att befolkningens hälsoproblem växer i takt med att andelen barn och vuxna som utövar idrott också växer. Det är därför som folk i den hälsopolitiska debatten och forskningen alltmer gått från att tala om ”idrott” till begrepp som ”motion” och ”fysisk aktivitet” – medan den ”folkliga” idrottsorganisationen DGI [har ingen motsvarighet i Sverige], den olympiska DIF [motsvarar Riksidrottsförbundet] och företagsidrottens DFIF [motsvarar Korpen] alltmer ihärdigt argumenterar för hälsopolitiskt stöd till den egna formen av idrott.

Social integration
Jämsides med den hälsopolitiska legitimeringen har numera även ett ”andra ben” inom den välfärdspolitiska legitimeringen en stark ställning: idrottens socialt integrerande betydelse. Idrotten bidrar, som det heter, till att integrera olika samhällsgrupper tvärs över klass och etnicitet, och den motverkar kriminalitet. Men inte heller här är det kristallklart om idrotten de facto lever upp till önskade socialpolitiska målen.

Representation
I förhållande till nämnda välfärdspolitiska målsättningar har tidigare legitimeringar av nationalpolitiskt slag successivt minskat i betydelse, även om de inte helt försvunnit. När det offentliga under 1800-talet började stötta idrotten – då skytte och gymnastik – skedde detta för att främja nationell integration och militär potential. Medan de militära aspekterna senare blev marginaliserade, har det nationalpolitiska värdet fått ny betydelse i form av nationens internationella prestige: ”Danmark ska hamna på kartan”.

Önskan att höja Danmarks profil inom den olympiska familjen spelar en viktig roll för att försöka få internationella sportarrangemang till Danmark. Dessutom kan den borgerliga regeringens nya s.k kanon-politik (mer om detta i andra artiklar i Alba, red anm) ses ur detta perspektiv. Elitidrottens kanon skulle samla nationen kring framstående kultur- och idrottsprestationer och markera ”hur vi förmått att utveckla en dansk identitet, som inte är statisk och konserverande utan fortsätter att utvecklas”.

På senare tid har detta slag av representationsintressen emellertid spelat en växande roll för kommunpolitiska satsningar på elitidrott. Lokala borgmästare talar om idrottens strålglans och om att sätta den egna kommunen på kartan.

Arbetsmarknadspolitik och ekonomi
Satsningen på elitidrott har i takt med nyliberalismens nedtoning av statens prestige fått ny betydelse. Legitimeringen lutar sig nu närmare mot krav på ekonomisk tillväxt och samspel med näringslivet, alltså marknadens logik. Stora idrottsarrangemang som OS, som den danska kulturministern och DIF vill arrangera i Köpenhamn år 2020, liksom VM, World Cup osv med tillhörande investeringar i stora idrottsanläggningar och i elitklubbar ska ingå i en samlad eventkultur och upplevelseindustri.

Detta bäddar för ett närmare samarbete mellan kulturministeriet och handels- och ekonomiministeriet. Men om de ekonomiska förväntningarna kan infrias inom idrottens ekonomiska verklighet finns ännu inga belägg. Från Norges vinter-OS i Lillehammer finns belagt att spelen bara gav ekonomisk tillväxt under en kort tid, men inte på en nivå som svarar mot de stora investeringarna.

Miljöpolitik
I framtiden ser det ut som att idrottspolitik i högre grad kommer att förhålla sig till stadsplanering och gestaltningen av landskapet. Den danska ”Lokale- og Anlægsfonden”, en halvstatslig fond under kulturministeriet, har redan använts för renoveringsprojekt i storstaden. Men sagen angår även det öppna landskapet. Kulturministerns betänkande om idrotten och friluftslivet från 1974 kopplade ännu samman idrott med friluftsliv. Senare, exempelvis i 1980 års breddidrottsbetänkande, försvann friluftslivet ut från denna sammankoppling och idrott blev hanterad som en från naturen isolerad storhet.

Men under de senaste tio åren har man diskuterat nya samband mellan idrott och landskapsplanering. Lantbruket är i kris och braklægningen (en ny regel om mark som inte används för odling av matgrödor) förändrar landskapsbilden. Nya skogar ska planteras, och planer utvecklas på anläggande av nationalparker. Allt detta möjliggör nya koncept för vad man i Danmark kallar ”bruksnatur”, speciellt överväganden om hur man kan använda landskapet for stadsbefolkningens behov. Även ur ett miljöpolitiskt och sundhetspolitiskt perspektiv har man uppmärksammat idrottens och motionskulturens kopplingar till landskapet. Ökat politiskt fokus på naturens sårbarhet har emellertid också skapat motsättningar och konflikter mellan naturintressen och vissa yttringar av idrottsutövande.

Inre motsättningar
Mellan ovan nämnda målsättningar och politiska satsningar råder inte bara harmoni och samspel. Tvärtom, idrottens värdepolitik och prioriteringar är fylld av inre motsättningar. Det är särskilt påfallande i hur liten grad de kulturella och kulturpolitiska innehållsmässigt fyller den aktuella idrottspolitikens målsättningar.

Idrott var inte med från början i den danska kulturministerns kanonprojekt. Det dokumenterar att idrotten trots all retorik ändå inte betraktas som ett självklart kulturområde, som litteratur, bildkonst, musik och film. Idrott kom med i kanonprojektet först efter att elitidrottsorganisationen Team Danmark tog initiativ till detta. Idrottens kanon blev dessutom insnävad till elitidrott, trots att det är den breda folkliga idrotten som skiljer ut Danmark från många andra länder.

Denna obalans avspeglar ett mer grundläggande inre motsättningsförhållande mellan elit- och breddidrott. Den har präglat dansk idrottshistoria, men känns igen även från exempelvis norsk idrott. Mångsidigheten och spänningarna mellan dessa bägge dimensioner kom till uttryck när dansk idrott på 80-talet politiskt delades och dels hamnade under elitidrottsförordningen, dels under folkupplysningsförordningen. För att skapa harmoni och sammanhang mellan dessa bägge områden har idrottspolitiker på det nationella planet, men även lokalt, ofta hänvisat till trossatsen att elit skapar bredd, vilket även är en utbredd folklig myt. Både forskning och kulturministeriets betänkanden med grundliga beräkningar har upprepade gånger visat att detta inte stämmer.

Idrottspolitikens aktuella fokus på hälsoaspekter leder till frågan om det inte vore bättre att idrott hamnade under hälsoministeriet. Detta gäller inte minst på kommunal nivå. En sådan placering av idrott skulle emellertid vara svår att förena med politikens starka satsning på elitidrott.

Dessutom skulle en sådan placering under hälsopolitiken inte harmoniera med de täta förbindelser som på kommunal nivå råder mellan idrott och ”kamratskap”. Kommunalpolitikens kamaraderi får inte åter anta de spektakuläre former som exempelvis i Farum, en gång utpekad som mönsterkommun av den borgerliga regeringen. Nu står den liberale tidigare borgmästaren Peter Brixtofte inför rätta, anklagad för storskalig korruption och oegentliga penningtransaktioner mellan offentliga medel, lokala elitidrottsklubbar och privata pengar.

Orsaken till att folk utövar idrott är heller inte så starkt kopplad till friskvård att det motiverar att den flyttas till hälsoministeriet. Spänningen mellan idrottens ”hälsa” och ”kultur” och mellan hälsa och idrottens sociala kvaliteter hänvisar snarare till ett övergripande spänningsförhållande: Politiken tenderar att förhålla sig instrumentellt till idrotten – medan idrotten lever sitt eget liv som folkligt engagemang i det civila samhället.

Översättning: Christer Wigerfelt

Lästips
Bjarne Ibsen & Henning Eichberg:
Dansk idrætspolitik. Mellem frivillighed og statslig styring. København: IDAN 2006

Artikel:
Hvordan kan man analysere idrætspolitik?
Idrottsforum, uppdatering 52, 2. februar 2006.

▪ Henning Eichberg

Henning Eichberg

Henning Eichberg är dansk idrottshistoriker och kultursociolog.

Taggar
Dela den här artikeln: