Hon gör det okomplicerade sofistikerat

[060524] Hur kan hon? Det är min allra första tanke efter att ha läst Djur. Hur kan så mycket få plats i en så liten bok? Spänningen växer från första sidan till att bli nästan outhärdlig. Den fortsätter också efter läsningen.

Ett litet konstverk har Joyce Carol Oates skapat. Målat med grova penslar och däremellan (ofta i kursiv) små nyanseringar som till synes inte betyder så mycket men som senare visar sig vara avgörande.

Själva storyn är enkel. Andre Harrow är litteraturprofessor vid ett amerikanskt college för flickor i sjuttitalets mitt. Den 20-åriga Gillan Brauer fascineras alltmer av professorns utläggningar, inte minst hans reciteringar av D.H Lawrences dikter. Lärarens hustru gör honom än mer gåtfull. Dorca är mystiskt lockande. Ett artistnamn, men så är hon konstnär också; kraftfull och mogen, helt olik Gillans och hennes vänners smäckra flickgestalter. Dorca snidar trästyer, stora, nakna, utmanande kvinnokroppar som väcker både avsky och lust hos betraktaren.

Vi är inget annat än djur, menar André Harrow. Vi måste lära oss leva, känna, våga vara erotiska, våga blotta våra strupar.
Som så ofta hos Oates handlar det om en gradvis förändring av en människas varseblivning. Subtila påverkningar som bit för bit förvandlar objektet till ett offer varvid en nästan ödesbestämd utveckling tar sin början.

Gillian vet att paret Harrow brukar bjuda in utvalda flickor till sitt hem. Det sker i hemlighet, som en ynnest, och inget som blivit inbjuden berättar det för någon. Om det inte var för detta med bränderna. De dyker upp och skrämmer. Flickor försvinner plötsligt från elevhemmet, vissa till sjukhus, andra hörs aldrig mera av. Inom Gillan växer det oemotståndliga. Kärlek, kanske, i varje fall något som hon inte kan styra, något som drar henne allt närmare Andre Harrow och hans Dorca. En dag ger hon efter för sina drifter…

Ganska okomplicerat, kan man tycka, men då känner man inte sin Oates rätt. Hon vet att inget är så sammansatt som människan. Här är varken ont eller gott, och i det till synes svaga kan det finnas en kärna som inte visar sin styrka förrän allt det yttre skalats av. Det är ett långt livs erfarenheter som talar, som flödar i en outsinlig källa av empati. Alltså låter Oates sin story gå ett varv till, låter den bita sig själv i svansen för att ta loven av de sidor hon oss som förblindar och låter oss utnyttja andra för egen vinnings skull. En kall och cynisk lek som i Oates text vänds i sin motsats; vapnet vrids ur fiendens hand. Tillfälligheter är aldrig tillfälliga, och människan förmåga bara till en liten del medveten.

Många kvinnor delar och har delat Gillian Brauers utsatta situation, blivit leksaker för andras lustar eller vinning. Men djur blir de aldrig, inte sina lustars slavar fullt ut. Det finns en styrka som skiljer djur från människa, ett omedvetet medvetande – kanske själ – som gör att även de mest förhärdade aldrig kan vara säkra på att nästa offer är ett offer…

Joyce Carol Oates sviker aldrig. Dagen blir alltid litet ljusare, och livet litet mer uthärdligt efter att ha läst ”Djur”.

▪ Uno Nilsson

Bokomslag
Joyce Carol Oates
Djur>Bonniers 2006>

Taggar
Dela den här artikeln: