Faktaböcker med mycket yta och lite innehåll på barnbokmässan i Bologna

[060802] En bok är en bok är en bok. Visst är det så? Och en bok köper man för att man vill läsa böcker. Eller? En tripp till barnbokmässan i Bologna har fått mig att tvivla på detta. Eller åtminstone inse att andra tvivlar.

Vad är det som gör att man köper en bok?
Vad är det som lockar?
Vad får oss sedan att öppna och läsa den köpta boken?
Jag funderade mycket på det när jag gick runt på den stora barnbokmässan i Bologna i slutet av mars.

Årets mässa var den 43:e i ordningen och där fanns förlag, agenter och tv- och radioproduktionsbolag från 64 länder representerade. Till skillnad från den svenska bokmässan i Göteborg är det här inte en mässa för bokläsare och –köpare. Här träffas människor som på olika sätt arbetar med böcker. Den är till för förlagen som köper och säljer rättigheter till varandra, illustratörer söker kontakt med författare och förlag och så vidare. Ingen som inte på något vis sätt arbetar med barnböcker kommer ens in på det enorma mässområdet.

Man försöker alltså inte på vanligt vis prångla ut böcker till köpare här. Men det känns ändå som att vandra i en jättelik barnavdelning i bokhandeln. En överdos av böcker i alla färger och former. Seriösa och oseriösa. Fakta, fiktion och allt däremellan. För pyttebarn och för stora.

Eftersom det var omöjligt att ta till sig allt valde jag att särskilt titta på faktaböcker. Det fanns mängder. Och alla gör allt för att dra uppmärksamheten till sig. I år som så många andra år är det ludd, glitter och rosa som gäller. Små blanka påklistrade applikationer föreställande fjärilar eller annat gulligt. Luddiga, klappvänliga sidor. Inte bara för små, små barn utan även för större. Grälla, glada färger. Det är som om innehållen i böckerna inte förväntas räcka till. Läsarna måste lockas med annat. Som om en bra historia och viktiga väl valda fakta inte är bra nog. Eller så finns det ibland kanske bara en yta så glänsande att ingenting annat ändå syns.

Lockar inte ytan tillräckligt så kan man sälja böckerna med hjälp av leksaker. Vanligast är gosedjur eller dockor, men klippark, byggmodeller och annat förekommer också. Eller bilar. Det fanns mängder av böcker om och med bilar. Ofta undrade jag vem som var målgrupp. Vem skall till exempel köpa en bok som ser ut som en pekbok, med stora tydliga bilder av olika lastbilar på ena sidan och så massor av detaljerad text om respektive lastbils specifikationer på motstående sida? Där berättas vilken sorts motor, hur många cylindrar bilen har etc etc. Vill barnen veta det? Eller barnens pappor?
Man undrar.

Det brukar sägas att det inte är barnen som köper barnböcker utan deras mormödrar, men kanske är det pappor, mammor och en och annan vetgirig morbror eller dylik också. Uppenbart är att förlagen inte alltid förväntar sig att det skall vara föräldrarna. Föräldrar kan nog antas veta ungefär hur mycket och vilken sorts text till exempel en treåring kan ta till sig. Men en morbror Stig som bara sett barn på vykort kanske tycker att en bok med plastade sidor och exakt avbildade motorfordon är en bra present till en treåring? Eller att en bok som ser ut som en småbarnsbok men som innehåller massor av avancerad text passar bra till samma stackars barn?

Förlagen verkar som sagt inte alls lita på sina ämnen, att de skulle vara goda, intressanta nog. Så kan man lura ungarna att läsa böckerna på något vis är det alltid bra. Man vädjar till deras nyfikenhet med titlar som ”Saker du helst inte vill veta om….” I den serien fanns böcker om mumier, fyllda med äckliga beskrivningar av hur mumifiering gick till. Till detta serveras glättiga teckningar i mycket gult och rött. I samma äckelserie fanns ”Varför du inte vill bli romersk soldat” och andra käcka titlar.

Annars var det de vanliga ämnena som gällde. Bilar som sagt, dinosaurier förstås, andra djur, kroppen och dess olika funktioner med specialavdelningen ”hur en bebis blir till” (bäst i den genren var faktiskt vad jag hann att se den svenska ”Hälften har pinne”), väder och naturfenomen. För flickor finns också böcker om utseende, smink och kläder och för pojkarna sport. Överlag är böckerna ofta ”könsmärkta”. Det märks i ämnesval, men mest i böckernas utseenden. Rosa och glitter för tjejer och mörka tunga layouter för pojkar.

Fanns det ingenting som var bra då? Jo, det fanns böcker med fantastiska bilder, många av dem kom från Japan eller Tyskland. Det fanns faktiskt också böcker som vågade ta sitt ämne och sina läsare på allvar. Många förlag hade tjocka fina volymer om olika historiska personer. Det var målare som Da Vinci, Michelangelo och Veermer. Upptäcktsresanden och musiker, filosofer och andra stora tänkare. Nu kunde man ju inte köpa böckerna, så jag har inte läst dem. Men om innehållen var hälften så genomtänkta och seriösa som deras omslag lovade så var de riktigt bra. Om nu inte det också bara var yta?

▪ Siri Reuterstrand