Rydberg erbjuder ingen nåd

[060827] I floden av lättsmälta romaner, storsäljande pocketdeckare och populärpsykologiska självhjälpsböcker sticker Carina Rydbergs nya bok, Den som vässar vargars tänder, ut ordentligt. Redan vad det gäller titeln finns där något som fastnar och det samma gäller hela romanen; det är omöjligt att värja sig mot en berättelse av det här slaget, så full av ondska och grymheter, men utan att hemfalla åt överdrivet psykologiserande eller visa på någon egentlig bot mot den sjukliga ondskan.

Romanen tar sin början där berättelsen slutar, med ett lik, en mördad flicka, drivandes bland isflaken, och rör sig sedan både bakåt i tiden, till huvudpersonernas barndom och längre ändå, och framåt, då bakgrunden till mordet målas upp. Jannis och Sonya, ett tvillingpar förbundna till varandra inte bara genom sina namn utan framförallt genom den traumatiska uppväxten, flyttar till en liten by vid havet där de öppnar ett kafé. När Jannis en dag räddar den mobbade flickan Mariana undan skolkamraternas slag inleds de snåriga relationerna mellan tvillingparet, flickan och henne mamma, Lena. Sonya och Mariana utvecklar en sorts vänskapsrelation, men det är en underlig sådan; Sonya äger överhuvudtaget inte förmåga att känna sådant som omtanke eller kärlek. Istället slavar hon under Rösten – den mansröst hon hört sedan hon var elva år och försökte ta sitt liv, och som talar om för henne att hon är den Utvalda och att hon kan bli fri genom de mest bestialiska handlingar, men bara då.

Det är kring detta Rydberg kretsar, ondskan och grymheten, de sargade själarna – i tvillingarnas hem var sexuella övergrepp en del av vardagen – och banden människor emellan. Jannis är hårt bunden till Sonya, som tycks veta allt om vad han gör, vill, tänker och känner. Hans försök till separation genom ett kärleksförhållande slutade med att flickvännen Anya tog livet av sig – om hon nu gjorde det?

Rydberg ömkar inte med vare sig Sonya eller Jannis och deras traumatiska minnen – för Jannis del de flesta bortträngda, för Sonyas del i allra högsta grad närvarande – eller ens med Mariana, ännu ett barn, svårt mobbad och dessutom utsatt i förhållande till modern, som bland annat vill låta plastikoperera dottern. Nej, det går inte att tycka synd om de här personerna, hur man än försöker, men det går inte riktigt att avsky dem heller; hela tiden får man röra sig mellan att vilja förstå och att vilja förkasta, ibland både och på samma gång. Och just detta känns storslaget, hur Rydberg får en att vilja kasta boken omedelbart samtidigt som man helt enkelt måste läsa vidare. Storslaget är även sättet hon skriver på, Carina Rydberg, den väldiga intensitet som skapas genom uteslutna transportsträckor och inkännande förklaringar. Det är väl därför man omöjligt kan värja sig mot det fasansfulla, hur gärna man än vill, vilket gör att den här boken möjligtvis är viktig i en tid då frågor kring ondska och psykiskt sjuka som begår våldsdåd diskuteras titt som tätt. Som läsare tvingas man att ta in Sonya och Jannis, deras hemska bakgrundshistoria liksom deras kommande sadistiska upptåg, men precis som att Sonya, Jannis, Mariana eller Lena inte ges någon nåd får man inte heller som läsare någon.

Storslaget som sagt, men blir det inte lite väl storslaget ändå? Jag tycker nästan det när jag närmar mig slutet, att all masochism, utsatthet och ren grymhet får en något avtrubbande effekt, så som tv-våldet stundtals blir omöjligt att ta in, att det obegripliga blir väl obegripligt.

Det är en otroligt välskriven roman, den är modig skulle jag vilja påstå – modig på ett helt annat sätt än Rydbergs två senaste självutlämnande romaner, Den högsta kasten och Djävulsformeln – genom den vågade ansatsen att skildra ondskan, naken och brutal. Läsningen känns emellanåt nästan monoton, som om berättelsen är en maskin vilken författaren driver framåt med ett högt men jämnt tempo. Ändå är just detta slående bra, eller kanske just därför; som en mycket välknådad lerklump utan minsta oönskade luftbubbla. Dock kan jag under läsningens gång ibland erfara samma känsla som inför våldet och sadismen, att det blir lite väl mycket. Rydberg är skicklig vad det gäller romankonsten, det måste jag tillstå, ändå är det som om något saknas, det hela känns väl instrumentellt. Kanske är det tanken på att något sådant här skulle kunna hända – att liknande saker faktiskt händer – i verkligheten som ter sig så motbjudande att jag omedvetet söker något litet ljus, kanske inte. För oavsett hur skicklig Carina Rydberg är så fördjupas inte riktigt förståelsen av ondskan genom läsningen av Den som vässar vargars tänder, och kanske är det inte heller meningen, men vad är meningen i så fall? En välskriven, rätt så enastående roman som är ganska ensam i sitt slag, långt bortom de klichéer man förknippar med ”psykologisk thriller”, som Rydberg själv kallar den här boken. Ändå räcker det inte riktigt ända fram, når inte riktigt ända in, utan stannar mer vid att vara just skickligt och mycket bra, vilket väl egentligen är mer än nog, men utan att bli vare sig en för mig given favorit eller ett riktigt mästerverk.

▪ Rebecca Liedman

bokomslag
Carina Rydberg
Den som vässar vargars tänder
Albert Bonniers förlag 2006

Taggar
Dela den här artikeln: