THE MENTAL STATES OF GOTHENBURG

[060929] Angereds Teater
Idé, regi, textredigering samt 13% av manus Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Musik Jean-Lois Huhta
Medverkande Kave Foladi, Mattias Lech, Julia Marko-Nord, Rantin Pavaneh, Sofia Pekkari, Sandra Stojljkovic, Ove Wolf

Jag blir inte klok på titeln till den nya pjäsen som från och med i går visas på Angeredsteatern.
Den flitige Mattias Andersson har låtit socialvetare djupintervjua tio slumpvis utvalda ungdomar i 20-årsåldern för att få kläm på Göteborgs mentala status? mentala ståndpunkt? ståndpunkter?

Frågor som tror du på Gud? har du upplevt något som du skulle vilja se spelat på teatern?
Intervjusituationer spelas upp i en fyndig och vacker dekor, ett kvadratiskt lilafärgat golv omgivet av på alla sidor av enkla rader av ljusa stolar på gult underlag. Som anhängare till theatre-in-the-round-idén kan jag inte annat än applådera Ulla Kassius’ scenografi.

Början var spännande. Skådespelarna satt bland publiken. Det dröjde dock inte många minuter innan man insåg att de spelade efter manus; ju ledigare de försökte vara, desto mer utstuderade blev de, fast Sofia Pekkari har förstås ett lätt naturligt tonfall. Den utmärkte Ove Wolf brottades med rollen som Laszlo, en ungersk zigenarpojke. Sandra Stojljkovic (ibland är man glad att man inte jobbar kvar på Radio Göteborg) spelade en tillknäppt flicka som ville vara anonym. Hon och Wolf tog sedan på sig boxhandskar och gick en rond mitt i pjäsen.

Enligt vad Mattias Andersson sa i högtalare i början av föreställningen hade han skrivit 13% av pjäsen, 81% kom från intervjuerna medan resterande 6% hade mer obestämt ursprung.
Jag misstänker att boxningen kommer från de här sista sex procenten liksom Kave Foladis inhopp. Han är ju inte längre i 20-årsåldern. Normalt är han en stor tillgång för Angeredsteatern, men var knappast något lyft i den här pjäsen där han berättar om hur han kom till Sverige och Angered.

Däremot är det väl inte fel att anta att den scen där Mattias Lech föreställer Mattias Andersson som skäller ut kanslipersonalen på Angeredsteatern för att någon har lämnat ut hans hemtelefonnummer hörde till författarens 13% ? (Frågetecknet fyller flera funktioner)

I slutet av sitter Sandra Stojljkovic , Julia Marko-Nord och Ramtin Parvaneh på var sin stol och berättar i munnen på varandra om våldtäkt, om anorexi och om en knäskål som krossats under fotbollsspel. Rösterna har förvrängts med ekoeffekter och halvdränkts i musik. Effekten får mig att tänka på Macbeths ord: Låter stort, betyder intet.

Det finns säkert en berättelse dold under dessa och alla de andra berättelserna som framförs i pjäsen, men det är lika svårt att hitta den som att förstå rubriken. Det är tråkigt. Den sympatiska Angeredsteatern behöver sina segrar. Det är nästan så att man tror att Mattias Andersson redan har flyttat till det nya chefsjobbet på Backa Teater.

/Åke S Pettersson

Det var himla tur att Angeredsteaterns nya pjäs The mental states of Gothenburg inte handlade om typiska kulturarbetarkärringar i övre medelåldern, och att det inte var min livshistoria som ingick i pjäsens dokumentära material. För då hade jag blivit förbannad och ledsen. Nu blev jag bara besviken och förbryllad.

Jag undrar så vem man egentligen vänder sig till med denna dokumentära ”ungdomspjäs”: Är det verkligen ungdomar i samma ålder som de intervjuade man vill nå? Jag antar det.
För det ligger ju i tiden: kulturinstitutionernas och mediernas förtvivlade jakt på en ungdomspublik som ”sviker”.

Men varför ägnar man sig då så förtvivlat åt att framställa klichéartade kopior av denna tänkta och efterlängtade publik – istället för att spela något intressant och välgjort som kanske skulle kunna locka dem till salongen ! Ungdomar är väl inte dumma i huvudet!! de har väl också kvalitetskrav!

Författarens ansvar är inte bara moraliskt, utan också konstnärligt – hur lite han än påstår sig ha bearbetat sitt dokumentära material.

På något konstigt vis förvandlas de välmenande (?) brottstyckena av uppriktiga (?) samtal till något som liknar karikatyrer istället för porträtt: Förortens invandrargrabb framstår som en okoncentrerad, neurotisk, vålds och -brottsbenägen looser… Tjejen från det välbärgade villaområdet som enbart bortskämd, naiv och tillgjord. Den duktiga, uppoffrande invandrartjejen som skall frälsa världen som lite konstig och hjälplös. Och den käcka och lättsårade sociologtjejen som utför intervjuerna är helt enkelt supertöntig. Och ingen av dem får vara en levande människa.

Är det diskretion eller är det brist på konstnärlig bearbetning som gör deras berättelser så ytliga och oklara. Eller – ve och fasa! – är det författarens brist på verkligt intresse för intervjuoffren och den utskickade sociologen?? Som om deras livshistorier inte räckte för en helkväll lägger han in lite metateater – med ”roliga ” förvecklingar mellan det excentriskt förföljelsemaniske författargeniet, teatern han arbetar för och pjäsens intervjuobjekt. (Tala om att vara självupptagen!!)

Det är synd om dem som avbildas. Det är synd om Angeredsteatern och dess skickliga skådespelare – som trots beundransvärda insatser inte har en chans att göra en bra föreställning. Och det är synd om premiärpubliken, som verkar ha så höga förväntningar, och hela tiden är beredd att bli glatt överraskad och utdela hjärtliga applåder. Jag var en av dem. Och jag gick ut förbluffad och sorgsen. Vart är Angeredsteatern påväg??

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: