SOCKERSYNDROMET

[061004] av Lucy Prebble
FolkTeatern, Lilla scenen, premiär 30/9 2006
Regi: Sanna Hultman
Medverkande: Rakel Wärmländer, Henrik Danielsson, Elisabeth Göransson, Tjellvar Eriksson
Översättning: Kim Lantz
Scenografi och kostym Lisa Hjertén

Rakel Wärmländer gör en remarkabel prestation. Jag får gå tillbaka i minnet till Maria Lundqvist i Knäckebröd och hovmästarsås för att hitta något liknande. Jag såg visserligen Rakel Wärmländer i monologen Igen och igen i slutet av sommaren men det som hon visar nu är rikhaltigare och mer omfattande.

Framför allt är det en roll i en pjäs av gammalt hederligt slag, klart definierade situationer helt utan blinkningar åt publiken, inte teater i teater, en gestaltning som får bryta sig mot andra skådespelares prestationer. Samspel, om ordet känns igen.

Det börjar med att den sjuttonåriga tjejen Dani stämmer träff på datan med en okänd kille, Lewis spelad av Henrik Danielsson, som hon raskt suger av. Modernt så det förslår. Men inte nymodigare än att det blir inledning till ett gammaldags förhållande med ägandekrav och svartsjuka i släptåg.

Betydligt mer spännande är nästa kille Tim, Tjellvar Eriksson, som har suttit inne för pedofili. Han är rolig och han ställer inga sexuella anspråk på flickan. Tvärtom är det hon som vill ”rädda” honom till ett normalt liv.

I bakgrunden finns morsan, Elisabeth Göransson, på glid ut från vuxenlivets ungdomstillvaro när hon blir övergiven av den ständigt frånvarande fadern. Han redigerar en fin tidskrift, flickan går i en fin skola, det hela utspelas i en borgerlig överklassmiljö.

Rakel Wärmländer är en mycket fysisk skådespelare. Hon är hela tiden i rörelse och hon förstår att variera sina uttrycksmedel så att hon övertygar fullt ut. Det finns inga glapp i hennes gestaltning.

Tjellvar Eriksson imponerar med sitt lite nervösa spel. Hans figur är gåtfull så till vida som att man aldrig blir riktigt säker på var man har honom, något som också avslöjas i slutscenen.

Henrik Danielsson, som är praktikant från scenskolan, har fått den otacksamma rollen som den mest normale i pjäsen. Det är väl inte onormalt att vara oskuld och allmänt tafflig och nybörjare på kärlekens ocean, hoppas jag? Han gör en precis insats, underordnad den dynamiska Wärmländskan.

Det är alltid roligt att se Elisabeth Göransson. Den en gång så spröda violen är nu en övertygande mamma i det besvärliga spelet med en brådmogen dottern som hon till slut tvingas erkänna att hon ibland hatar.

Sanna Hultman har regisserat och som rutinerad skådespelerska bör uppgiften ha passat henne väl. Pjäsen är komplicerad, många trådar finns i väven och bland dem också anorexia som titeln anspelar på. Sockersyndromet berättade mamman fanns i England under kriget när folk snabbt åt upp sina sockerransoner därför att det gjorde dem glada. På den punkten övertygar mig dock varken pjäs eller föreställning.

/Åke S Pettersson

Den unga framgångsrika engelska dramatikern Lucy Prebble har skrivit Sockersyndromet, som spelas på Lilla Scenen på Folkteatern. Jag tycker det är årets bästa ungdomspjäs i Göteborg!

En prasslande och pratande tonårspublik blir blixtsnabbt dödstyst när spelet kommer igång. Och det gör det snabbt. Tonårsflickan Dannie intar scenen. Hon tjattar med okända karlar, och har den oförnuftiga vanan att också stämma träff med dem. För hon är en framåt tjej som inte tycker om sig själv. Självdestruktiv, brukar man säga. Men jag vet inte om det är sant . För på något sätt har hon också mycket friskt och starkt i sig. Det är hon som har kontrollen, oftast. Och karlarna hon träffar blir genast förtjusta i henne – och ingen av dem vill göra henne illa.

Fast de är ju bara två: den sjuttonårige okysste tjockisen som jobbar som telefonförsäljare men drömmer om att bli musikjournalist blir allvarligt förälskad i henne. Och han är ju rar. Fast den bildade pedofilen, som varit lärare i klassiska språk, tills han blev insydd och fick yrkesförbud, han är faktiskt ännu gulligare mot henne.

Man blir förvirrad. Det är bra. Måste en pedofil vara alltigenom ond? Måste en anorektiker vara smal och svag? Fördomarna får sig en knäck i denna djupt medmänskliga och kärleksfulla pjäs om fyra olyckliga och osäkra människor som får lite värme och tröst av varandra. Den fjärde är Dannies mamma – jättefint spelad av Elisabeth Göransson. Hon är en osäker kvinna som försöker gaska upp sig, för att kanske på så sätt kunna nå fram till sin tuffa tonårstös, som hon egentligen är rädd för. Egentligen är det nog bara katten hon orkar med. Och dottern ömsom hatar henne och liksom tar hand om henne.

Rakel Wärmländer spelar flickan Dannie två dryga timmar (med paus). Hon är intensiv. Hon släpper aldrig greppet – varesig hon dansar, kräks eller pratar. Hon är en övergiven liten flicka och en djävulskt sexig, intelligent och bitsk ung kvinna. Hon är tragisk, Hon är rolig. Hennes repliker är sådär blixtsnabba som på en privatteater. Och ändå förlorar hon aldrig allvaret i gestaltningen. Från fniss, till anklagelser mot föräldrarna, övergivenhet, rakbladsvassa elakheter mot de stackars männen, och så bulimiska orgier i kaksmetsätande, med efterföljande anorektikerkräkande i kaksmetsbunken…

Tjellvar Eriksson och Henrik Danielsson spelar de två männen. De är också mycket bra. I sin blandning av utsatthet och vanlighet och konstighet.

Ja, hela föreställningen är helt enkelt himla bra. Varm, spännande, allvarlig och rolig utan att göra rollgestalterna till karikatyrer. Den känns helt enkelt sann. Bara lite, lite bättre än verkligheten, kanske.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: