Demokratisyn från utpost i Vittsjö

[061009] När Gustav Fridolin var nitton år gammal blev han ledamot av Sveriges riksdag i valet 2002. Inför årets val deklarerade han att han hade för avsikt att lämna riksdagen och alltså inte kandiderade för omval. I sin bok Från Vittsjö till världen skriver han en del om vilken fara som ryms i att människor i åratal, kanske decennier, tillhör samhällets politiska elit med alla de förmåner det innebär, och som mer och mer skiljer ut dem från de väljare de ska representera och företräda. Han skildrar på så sätt också en kris för demokratin, där partierna upphör att vara organisationer för likar och blir teknokratiska apparater som vid valtillfällena erbjuder medborgarna mer eller mindre tilltalande löftespaket men däremot i allt mindre utsträckning delaktighet, ansvar och medverkan.

Detta innebär inte alls att Fridolin står för någon slags skepsis eller uppgivenhet med avseende på demokratins möjligheter och betydelse, tvärtom, han pläderar med glöd och övertygelse för mer men framför allt bättre demokrati, demokrati som verkligen bygger på vars och ens medverkan. Han pekar på de fiaskoartade valen till EU-parlamentet som illustrativa exempel, han menar att medborgarna ser klart att dessa val inte är demokratiska i den meningen att de verkligen betyder något för unionens politiska hållning och för hur makten utövas inom den. Och däri har han ju rätt, det demokratiska underskottet i unionen måste ju också dess varmaste anhängare betrakta som ett stort problem. Frågan är hur utbredd viljan att ändra på detta är inom EU:s elitära politiska och ekonomiska skikt.

Fridolin företräder fullt ut miljöpartiets EU-skepsis, i vilken partiet ju skiljer sig från gröna partier i andra europeiska länder. Här brukar det ju ibland sägas att de gröna på kontinenten har närmare till andra världskriget och därför har en annan syn än det svenska systerpartiet på vikten av europeisk gemenskap. Samtidigt påverkas de förstås av det sammanhang de ingår i, och det påverkar också deras trovärdighet i de frågor där de särskiljer sig som miljöfrågorna.

Ta en person som Joschka Fischer, hur grön är han egentligen, och i vilken mån bekymrar det honom att det är sådana våldsamma klyftor mellan människor i de vanligaste inkomstlägena och eliterna? Inte så värst som det ser ut. Och för Fridolin är EU ett omöjligt projekt som egentligen inte är möjligt att rädda, det inrymmer inte strukturellt några möjligheter till en fungerande demokratisk styrning, och därmed kan unionen aldrig få tillräcklig legitimitet bland folken menar han, och förespråkar andra samarbetsformer baserade på de nationella demokratiska systemen.

Det finns ett återkommande motiv eller genomgående tema i Fridolins bok, och det är murar. Murar mellan människor, folk, religioner, murar som funnits länge och tycks i det närmaste omöjliga att riva, som mellan romer och ”inhemsk” befolkning i de mellaneuropeiska länder där det bor många romer, eller murar som byggs nu, som mellan israeler och palestinier. Alla murar är inte synliga som upprättstående väggar i landskapet, men som den mellan folk och elit finns de där ändå, och markeras av skillnader i makt, resurser och frihetsgrader.

Från Vittsjö till världen är genremässigt en blandning av reseberättelse, reportage och ideologisk predikan om demokratins vikt och betydelse. Man kan göra reflektionen att våra riksdagsmän tycks ha mer tid än som verkar rimligt att lägga på resor runt världen, men man får ändå medge att om tiden används så som Fridolin gör det är det inte alldeles fel. Jag tror faktiskt också att han är mycket mer representativ för hur många yngre människor ser på världen än vad vissa uppgivna figurer, t.ex massmediechefer som Christina Jutterström och Peter Örn, tycks inbilla sig när de försöker anpassa utbudet till vad de bedömer vara unga människors intresseområden. Det enkla förhållandet att yngre människor ibland ödslar med den tid de kan tycka att de har gott om på massmedial skit innebär inte att de är ointresserade av ödesfrågor som miljöförstöring eller för den delen hur landets politiska ledning utövas.

Det väckte uppmärksamhet när Gustav Fridolin hånkades av den israeliska polisen i samband med en demonstration mot bygget av den famösa muren mot palestinierna. Det väckte olust hos en del av hans riksdagskolleger när han vid ett besök på den amerikanska ambassaden påpekade det rättsvidriga i att hålla fångar på det sätt som sker på Guantanamo, det väckte intresse hos många när han i sitt första uttalande som riksdagsman kritiserade riksdagsledamöternas löneläge och krävde att arvodena skulle sänkas.

Det här är ju inga våldsamt kontroversiella ställningstaganden, men att de kan betraktas som sådana säger mycket om hur en dominerande diskurs om samhället i dag ser ut. Som ytterligare ett exempel på vilken fara som ligger i att sådana dominanta diskurser inte alls utmanas på ett sätt som vore rimligt och intellektuellt värdigt ett utvecklat samhälle tycker jag att man kan nämna den verklighetsbeskrivning som de borgerliga vann valet på, där alla människor som inte har ett arbete beskrivs som ”i utanförskap”. Precis som om en sjukskriven eller en pensionär skulle vara helt utanför samhället, och därmed i förlängningen tänkbart asocial – ett potentiellt hot mot de anställdas och egenföretagandes välordnade värld.

Jag skulle vilja se en genomgripande och klargörande diskussion om den människosyn som ligger bakom denna diskursiva politiska strategi. Fridolin tar inte det här exemplet, men han har det med i den meningen att det ryms i hans tes om demokratins och deltagandets betydelse. En utgångspunkt är hur zulufolket i Natal i Sydafrika hälsar på varandra med orden ”saku bona”, vilket betyder jag ser dig, på vilket det rätta svaret är ”sikhona”, jag är här. Det är just nödvändigheten av ett sådant ömsesidigt seende och erkännande av den gemensamma närvaron som Fridolin vill framhålla som regulator för det politiska livet. Nu, menar han, är det bara alltför vanligt att de som styr och bestämmer inte ser och inte upplever närvaron av dem som ska följa det som beslutas. I sin tur göder det ett alltmer brutalt elitärt egenintresse, och detta sker även i en demokrati som vår. Det finns rader med lägenhetsaffärer, arvodesfiffel, överträdelser av anförtrodda rättigheter osv att dra fram som exempel, inte minst från det socialdemokratiska toppskikt som tycks ha skaffat sig en självbild byggd bl.a på föreställningen om någon slags såväl politisk som administrativ och juridisk osårbarhet.

Från Vittsjö till världen är i mina ögon alltså en oändligt sympatisk bok driven av ett rättvisepatos och ett engagemang för demokratin som verkligen är lika glädjande som väl förankrat i de erfarenheter boken redovisar. Den är kanske något för mångordig, det finns lite för mycket förklaringsvilja ibland, en del sägs som läsaren måste kunna förmodas känna till.

Det finns dock ett och annat som jag tycker kunde ha fått en mer kritisk behandling. Fridolin skriver t.ex en del om konflikter mellan miljöpartiet och den socialdemokratiska regering som partiet utgjort stöd till under mandatperioden. En stor fråga var den flyktingamnesti som miljöpartiet ville ha och som socialdemokraterna motsatte sig vilket innebar att regeringsmakten stod på spel. Till slut vek sig socialdemokraterna och miljöpartisterna kunde triumfera. Men de fortsatte att stödja en regering med en ytterst restriktiv flyktingpolitik, en regering som dessutom samordnade denna flyktingpolitik med den enligt miljöpartiet helt förkastliga EU-politiken på området. Jag menar alltså att Fridolin avstår från möjligheten att kritisera sitt eget partis förhållningssätt till ett moraliskt predikament som inneburit att det stött en politik det tar avstånd ifrån och diskutera vad detta kan innebära för dess anseende i väljarnas ögon.

Till sist: några dagar innan valet meddelade TV4 att man anställt Gustav Fridolin för att syssla med undersökande journalistik. Det är ju vanligt idag att medieföretag anställer folk för att göra journalistiska uppgifter utan att besväras av att det finns många arbetslösa journalister, en del med betydande erfarenhet av undersökande journalistik. Visst är Gustav Fridolin en duktig person, men om han inte varit känd (alltså i betydelsen kändis) hur hade det då blivit med jobbet? Eller om han hade varit 53 år och kvinna? Och för Gustav Fridolin kommer detta att innebära att han förväntas göra program som kanalen kan sälja reklamtid på, direkt eller indirekt. Vad den reklamen kommer att handla om, vilken ideologisk innebörd den kan ha eller vilken samhällsdiskurs den ingår i har inte Gustav Fridolin något inflytande över.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Gustav Fridolin
Från Vittsjö till världen
Ordfront 2006

Taggar
Dela den här artikeln: