K+M+R+L

[061113] Av Mattias Andersson
Unga FolkTeatern, premiär på Folkteatern, Lilla scenen, 10/11 2006
Regi: Margareta ”Maja” Olsson
Medverkande: Jerry Segerberg, Kristina Wejstål, Marcus Lilliecrona, Tina Forsberg.

Det måste vara en stor tillgång för en amatörensemble att få samarbeta så här intimt med en professionell teater. Det är som att vara farmarlaget, där kommande stjärnor trimmas för framtidens segrar.

Pjäsen som de spelar, om Kaj och Maj och Roger och Linda, fyra ungdomar som av olika tillfälligheter förs samman, är rolig och träffande. Jag såg den inte då den gick på Pustervik, i författarens egen uppsättning, men jag minns att kritikerna var lyriska. Och jag förstår dem, för det här måste vara Mattias Anderssons bästa pjäs. Den håller fortfarande, även om jag inte är rätt man att bedöma svordomarnas aktualitetsvärde.

En enkel uppsättning, fyra skrivbordsstolar, en bokhylla och fyra unga skådespelare och en minimalistisk text som bygger på ett enkelt, sökande och trevande språk. Ingen vill egentligen tillstå sina känslor, ändå uppstår det oemotståndliga blixtnedslaget.

Jag tyckte Kristina Wejstål var härlig i sin ängsliga tvärhet. Jerry Segerberg spelade övertygande den unge mannen med naturlig fallenhet för att klanta till det. Tina Forsberg gjorde väninnan, den erfarna som visste hur man blandar en välkomstdrink (två delar Explorer och en del päronsoda). Det är hon som sammanförs av ödet på Systembolaget (samma siffror på nummerlappen) med den ångestfyllde blivande barnafadern, Marcus Lilliecrona, som ser sin ungdom och frihet hotade.

En sympatisk och trevlig teaterföreställning av det lilla slaget som FolkTeatern har fått för vana att förse oss med, lite vid sidan av den mera maktpåliggande aktiviteten på stora scenen, som inte nödvändigtvis är bättre. När det gäller teater har storleken ingen betydelse.

/Åke S Pettersson

På Folkteaterns Lilla scen brukar det hända spännande saker. Inte bara modern dramatik som handlar om hur det är att vara ung nuförtiden. Men K+M+R+L är en sådan pjäs.

Den handlar om fyra figurer som vantrivs lite lagom i sina liv. En ung kvinna och en ung man som hela tiden råkar mötas utan att kunna mötas på allvar, eftersom de är så fruktansvärt ensamma och blyga att alla kontakter slår slint. Och så deras motparter: den unga kvinnans olycksförföljda äldre väninna som vet hur man skapar kontakter. Och den unge mannens öldrickarkompis som vågar sig på att umgås med kvinnor och därför, till sin förskräckelse, har råkat få en familj på halsen.

Deras möten med varandra blir som en radda löst hopfogade sketcher. Ibland ganska roliga. Men texten verkar ha högre ambitioner. Nästan för höga. Den låter ibland som något slags poesi. Full av dunkla outsagdheter. Klyschor upphöjda till existentialism. Ironi istället för ren humor. Och ironi är så tids och åldersbunden. Jag blir irriterad när jag inte fattar vad de snackar om!

Så blir pjäsen mycket mer ungdomspjäs än många ungdomspjäser. Och den slutar i en trött och äcklad suck – en sådan som man nog egentligen bara kan kosta på sig om man är riktigt ung och frisk, med hela livet framför sig…

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: