ARABELLA

[061201] opera av Richard Strauss
text: Hugo von Hofmannsthal
Premiär på Göteborgsoperan 25/11 2006
Regi: Christer Loy
Dirigent: Olaf Henzold
Scenografi, kostym: Herbert Murauer
Ljus: Reinhard Traub

Medverkande: Anders Lorentzson, Helena Holmberg, Nina Stemme, Kristina hansson, Anders Larsson, Johan Weigel, Ingemar Anderson, Harald Tjelle, Markus Schwartz, Eir Inderhaug, Ulrika Tenstam, Iwar Bergkwist, Joel Rosenlund, Erik Enqvist, Marcus Liljedahl, Patrik Stinzing, Per-Anders Hedlund, Jonas Landström
GöteborgsOperans Orkester och Kör samt Statister.

Arabella är en österrikisk opera från 1932, om familjerelationer, kärlek, erotik, degradering och skam bland ruinerade och demoraliserade grevar i 1860-talets Wien.

Ämnet är mossigt, men föreställningen är ändå förförisk. Det beror förstås på den sugande, vackra musiken, och på sångarna. Framförallt Nina Stemme, den världsberömda svenska sångerskan som får publikens hjärtan att smälta. Lyrisk och varm och ändå starkare än alla andra skjuter hennes röst som en silverpil genom orkestermusiken.

Handlingen är följande:

Arabella är en vacker och omsvärmad ung kvinna som av sina utfattiga grevliga föräldrar pressas att illa snabbt gifta sig med någon som är rik. Fadern är en notorisk spelare och modern är en sentimental despot som anlitar spåkvinnor för att få ännu mer kontroll över dotterns framtid. I familjen finns också en yngre dotter som har klätts ut till pojke, eftersom föräldrarna varken har råd eller tid att rigga upp och gifta bort ännu en flicka.

Nu är familjen pank och kan inte betala hotellnotan, men på en sista bal skall Arabella välja vilken av sina tre barnsliga kavaljerer hon skall gifta sig med. Hon är butter, dyster, inte kär i någon. Men plötsligt uppenbarar sig en främmande ädling… lantlig, blyg, rik som ett troll och med bankande hjärta. Arabella blir blixtförälskad, men hennes familj ställer till en massa trassel…särskilt den hjälpsamma lillasystern i pojkkläder.

Operan Arabella kallas för en ”lyrisk komedi”. Så man förstår redan från början att allt skall sluta bra, trots alla olyckliga komplikationer. Och trots allt finns det också något slags modernitet och psykologi i handlingen. Arabella låter sig inte hunsas av sin rika friare, hur kär hon än är. Och hon försvarar sin lillasysters rätt till erotik och kärlek i en cyniskt dekadent och dubbelmoralistiskt trångsynt miljö. Även om hennes orubbliga omutbarhet snabbt suddas till och sockras sönder i de avslutande scenernas orgier i ädelhet och försoning.

Scenografin är härligt uppfinningsrik och rolig att titta på: En rörlig vägg glider åt sidan och avslöjar de hemliga bakre rummen, för att sedan sluta sig igen och lämna de sjungande huvudpersonerna alldeles ensamma i en kal, vit låda längst fram på scenen. Och balscenen består inte av några enformigt virvlande krinoliner. Istället är den en dekorativ tablå med dyngraka salongsalkisar i mer eller mindre utstuderade positioner.

Arabella är inte en påkostad flickbok. Snarare ett påkostat stycke salongserotik, med förfinade slapsticks och underskön musik. Jag låter mig förföras, i sällskap med alla andra femtio-plussare i den fullsatta salongen.

/Kajsa Öberg Lindsten

Lillasyster Zdenka, den välsjungande Kristina Hansson, av ekonomiska skäl förklädd till pojke, lurar en av systern Arabellas, den fantastiska Nina Stemmes, kavaljerer Matteo, Johan Wiegel, ner i sin säng genom att utge sig för att vara Arabella. Knepet lyckas i nattmörkret efter balen – förmodligen använde systrarna samma parfym. Hjälpsamheten som håller på att stjälpa Arabellas affär med älskaren med det märkliga namnet Mandyka, imponerande skönsjungande Anders Larsson, räddar enligt programmet den här operan när herrarna Hoffmansthal och Strauss hade kört fast.

Das läss sich tief blicken. Det inte är för den trovärdiga berättelsens skull som jag går på operan utan för den svindlande vackra musiken som gestaltas så bedövande. Dessutom är dekoren utmärkt i sin enkelhet. Den ruinerade familjen äger knappt en möbel, men som Gösta Ekman d.ä. brukar sjunga på en knastrig grammofonskiva, huvudsaken är att man har sin frack.

Även sjuttioplussarna lägger sig platt!

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: