Folkhemmets myter

[061207] ”Om man inte berättar en ny historia har man bara den gamla”. Så avslutar Maja Hagerman sin nya bok Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder.
Maja Hagerman är vetenskapsjournalisten som gjorde succé för tio år sedan genom att presentera den nya synen på Sveriges äldsta historia för den allmänhet som historikerna glömt bort att vända sig till.

Spåren av kungens män sammanfattade ett fortfarande ganska oklart forskningsläge på ett engagerat och spännande sätt, och vände upp och ned på många föråldrade föreställningar som ännu levde kvar i läroböcker och litteraturanvisningar. Den fick ett enormt genomslag, och inspirerade bl a den bild av Sveriges tidiga medeltid som Jan Guillou målar upp i sina historiska romaner. I Hagermans senaste bok går hon till rätta med det underliggande budskapet i den traditionella historiesyn hon bidragit till att punktera, och liksom så många andra ger hon Geijer och Götiska förbundet en nyckelroll i konstruktionen av svenskarnas historiska självbild. Det som är nytt och brännbart är att hela framställningen är vinklad som en skoningslös uppgörelse med rasismens rottrådar.

Boken utgår från en enkel men laddad fråga: Hur kom det sig att just Sverige blev ett ledande land inom rasforskningen på 1920-talet, och att riksdagen med bred politisk enighet tog beslut om att inrätta världens första rasbiologiska institut? Därifrån nystar hon upp trådarna bakåt i historien och visar hur en romersk propagandabild av de främlingar som Caesar och hans efterföljare misslyckades med att underkuva – ”germanerna” – så småningom kom att länkas samman med andra löst grundade vandringssägner (om goter, vikingar, odalbönder och arier). Under 1800-talet kommer romantiska drömmar om folksjälen och om ett ärorikt förflutet att ta avstamp i dessa berättelser och koppla ihop dem med kvasivetenskapliga idéer om ”folkmaterialet” som en naturresurs och om skallformen som ett mätbart objektivt kriterium på rastillhörighet.

Hennes huvudpoäng är att grunddragen i den idealbild av Sveriges förflutna som konstruerades under 1800-talet fortfarande ligger kvar som en outtalad självklarhet även om de vettlösa överdrifterna rensats bort. Även om vi inte längre grips av häftig sinnesrörelse vid besjungandet av mandom, mod och morske män och även om vi inte längre tror att ”vår folkstam” är av det mest oblandade ariska blod som står att finna, så är standardbilden av Sveriges historia märkvärdigt orubbad.

Att vårt land alltid haft en extremt homogen befolkning uppfattas fortfarande som en självklarhet, och därmed luras vi att överdriva kontrasten mellan dagens och gårdagens Sverige. Likaså tolkas böndernas ovanligt starka ställning i det äldre svenska samhället fortfarande ofta som en kvarleva från hednatiden, och på det sättet kommer Sveriges förhållandevis små sociala klyftor att te sig som ett hotat fädernesarv snarare än som resultatet av en framgångsrik politisk utveckling värd att försvara och vidareutveckla.

Ändå vet vi att svenskar och finnar varit invånare i samma rike i mer än ett halvt årtusende och att samerna funnits här minst lika länge som ”svenskarnas” förfäder (och vi har ju inte ens någon orsak att förutsätta att alla som talat svenska haft ett och samma ursprung). Vi vet också att städernas befolkning under medeltiden till stor del var tysktalande. Skåningar, hallänningar, blekingar och gotlänningar var danskar före 1658, och jämtar, härjedalingar och bohuslänningar var norrmän. Stormaktstidens bondearméer fylldes på med skotska, franska och baltiska legoknektar och järnbruken importerade vallonska specialarbetare.

Endast genom att definiera bort de ”främmande folkelementen” skulle man kunnat upprätthålla myten om ”svenskarnas” homogenitet, och detta var just vad rasbiologerna gjorde. De använde egentligen rena cirkelbevis: man plockar ut exempel på ”typiska svenskar” och visar att dessa liknar varandra. Sedan visar man att deras skallform liknar den som man finner i utvalda ”typiska” skelett från stenåldersgravar, och vips har man något som påstås vara vetenskapliga bevis för att Sveriges befolkning har varit märkvärdigt stabil och homogen under hela den tid människor bott i Sverige. De som inte ses som typiska (på stenåldern liksom runt sekelskiftet 1900) har redan plockats bort och kan inte störa jämförelsen.

Myten om den fäderneärvda jämlikheten är lika ihålig. Träldomen upphävdes inte förrän på 1300-talet, och som Maja Hagerman påpekar ger de arkeologiska fynden inte något stöd för drömbilden av fria och jämlika odalbönder. Här kan det vara på plats med en varning. Odalbondemyten är en ohållbar konstruktion, men det som den avsåg att förklara är inte helt och hållet en illusion. Bönder har faktiskt haft en starkare ställning i Sverige än i de flesta jämförbara länder.

Före franska revolutionen fanns inget annat europeiskt land med bonderepresentation på riksnivå, men detta hade inget med vikingatiden att göra. Det var snarare en konsekvens av de ständiga inbördeskrigen under senmedeltiden, där bönderna så småningom blev en politisk och militär resurs som inte kunde undvaras. Och att de ”självägande” bönderna skulle haft någon särställning på den tiden är bara en del av mytbildningen.

Det är först efter att det marknadsinriktade jordbruket börjar växa fram på 1700-talet som skattebönderna tränger undan andra bondekategorier. Geijers odalbonde och Selma Lagerlöfs Ingmarssöner är hemmansägare från 1800-talet, inte några överlevare från hednatiden. Min egen forskning kring dessa frågor tänker jag återkomma till i annat sammanhang, men när det gäller odalbondemyten håller jag helt med Maja Hagerman: det är hög tid att skrota den, och ännu viktigare att överge myten om det homogena folket. Särskilt idag, när drömbilderna av det gamla Sverige börjar få förnyad lockelse.

Den mest brännbara punkten i hennes bok – och samtidigt den mest diskutabla – är kopplingen mellan folkhemsidén och den rasistiska folkgemenskapstanken. Hagerman antyder att folkhemmets kollektiva ansvar förutsatte den inbillade rasgemenskap som band samman de ”riktiga” svenskarna men uteslöt ”folkfrämmande” element som samer, finnar, romer och ”tattare”. I så fall vore de steriliseringar som fortsatte ända in på 60-talet en naturlig följd av folkhemmets grundidé. Att se saken på detta sätt vore dock att slänga ut barnet med badvattnet och acceptera sverigedemokraterna som folkhemspolitikens rätta arvtagare.

Redan när Per-Albin Hansson snappar upp det konservativa slagordet ”folkhem” från högerpolitikern Rudolf Kjellén får ordet en motsägelsefull omladdning och kan hädanefter tolkas både åt höger och åt vänster. Att folkhemmet är förenligt med en rasistisk världsbild betyder inte att denna användning är den enda möjliga. När Per-Albin lanserade sin version av idén i sitt berömda folkhemstal liknade han det goda samhället vid ett hem där det inte fanns några åsidosatta styvbarn eller gynnade kelgrisar. Udden var tydligt riktad mot klassamhällets orättvisor, men samma retorik kan användas för att bekämpa rasdiskriminering. Om ”tattarna” också räknas till de styvbarn som förtjänar att få sin rättmätiga plats vid det gemensamma bordet så är vänsterpartiets folkhemsnostalgi en värdigare efterföljare till Per-Albin.

Nu är det naturligtvis inte så enkelt: begreppet var omstritt från början och kunde tolkas radikalt eller konservativt under mellankrigstiden liksom idag. I detta låg dess stora användbarhet, men samtidigt en allvarlig risk. Den skenbara enigheten kan ha dolt en glidning åt höger i grunduppfattningen och det slutna folkhem som bara var till för de äktfödda barnen kanske tog över i praktiken. I så fall skulle det ”reellt existerande folkhemmet” stämma väl överens med Maciej Zarembas kritiska bild av socialdemokratins Sverige – men är detta hela sanningen? Det fanns också en stark modernistisk sida av folkhemsdrömmen: att söka sin identitet i att vara i takt med tiden snarare än i drömmar om fornstora dar. Olof Palmes öppna folkhem innebar ännu en variant av idealen bakom välfärdssamhället och kampen om tolkningsföreträdet pågår fortfarande.

Boken är tjock, närmare 500 sidor, men driver sina teser grundligt och innehåller många spännande detaljer. Ett ganska häpnadsväckande inslag är kartläggningen av hur oerhört trånga de kretsar var som utvecklade den här rasteorin. Ett fåtal personer som var elever till varandra, åt frukost med varandra eller gifte in sig hos varandra, lyckades skapa en idealbild som sedan spreds genom utställningar, uppslagsverk och skolböcker till hela det svenska folk som man velat definiera och avgränsa. Samhällets styvbarn lämnades dock utanför, och representerades ofta genom polisfoton, som en lämplig kontrast till de renrasiga svenskarna. Dessa avbildades på ateljéfotografier av framstående samhällsmedborgare och ”välvårdade unga skolflickor med förtröstansfulla uttryck och milda leenden”.

Att svenska vetenskapsmän ibland visade obehagligt stor förståelse för den tyska nazismens ideal brukar ofta bortförklaras med tidsandan. Istället kan man säga med Maja Hagerman, att många av dem tog del i att skapa den tidsanda som gjorde rasistiska åsikter vanliga och respektabla. Hon visar övertygande vilken aktiv roll svenska historiker, författare och vetenskapsmän spelat i uppbygget av den europeiska rasismens världsbild, och vänder sig med kraft mot traditionen att se alla svenska uttryck för etniskt förakt som harmlösa. Världens första institut för rasbiologi kan inte viftas bort som en marginell företeelse, och om vi inte gör upp ordentligt med arvet från den svenska salongsrasismen kan nya främlingsfientliga rörelser lätt hitta en klangbotten i de traditionella föreställningar som vi knappt märker att vi fortfarande släpar på.

▪ Örjan Emilsson

bokomslag
Maja Hagerman
Det rena landet
Om konsten att uppfinna sina föräldrar
Prisma 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: