[070208] Jag har blivit med vovve på äldre dar. Som outbränd senior vägrar jag att sitta på torget och mata duvor. Istället går jag i privat skola, med min hund som magister. Min fyrbente lärare är en trefärgad Jack Russel-terrier med irländskt temperament och ena örat upp och det andra ner.
Namnet är Charlie Brown. Fast det lystrar han sällan till. När han stirrar blint på mig – och det gör han nästan alltid – så ser det ut som om han har på sig ett par bruna motorcykelglasögon som hamnat lite på sniskan. På ryggen tronar två runda, svarta pälsteckningar. För övrigt är han kritvit – när han inte jagat grannarnas katter i lervälling förstås.
Jag har med åren insett att hundar har många mänskliga drag. Även i deras liv är det bonusar som gäller. För att få något så när pli på mitt fyrbenta vilddjur gör jag som alla tvåbenta s.k. hundexperter säger: Jag har fickorna fyllda av kladdiga charkuterivaror som kan förföra en liten hundnos. Men inte räcker det med det! Min lille jycke är inte lättlurad. Han har avslöjat mitt försåt och kräver ständigt mer och mer för samma prestation. ”Annars kan du fanimej sitta vackert själv”, verkar han mena och slår föraktfullt en drill på sin mattes älsklingspelargon ute i trädgården.
Det enda som kan förmå Charlie att inte omedelbart rusa iväg i rakt motsatt riktning när jag ropar ”hit” är bollar av olika slag. Sådana kräver emellertid betydligt större plats än vad mina fickor medger. Därför kan jag bara använda detta lockbete i tillfälliga anfall av total uppgivenhet, när vi inte är hemma på den egna tomten. Vovven är alltså bolloman. Han älskar studsande föremål över allt annat på jorden. Det finns inte en barnunge i grannskapet som längre har en hel boll i sin ägo. Vår gräsmatta är full av plast- och gummilik. Och det står mig dyrt.
Mina närmsta grannar har en tennisbana där amatörer drämmer iväg bollar i alla väderstreck, över skyddsnäten och långt ut i Guds fria natur. Charlie gillar sådana udda mänskliga ”hitte-pån”.
Så fort han får syn på en hjulbent tvåbening med pannband, kortbyxor och något vilt i blicken intar han ”stand-by”-ställning i buskagen. Det brukar nämligen inte dröja länge förrän den första bollen dimper ner. Då sliter han snabbt av dess gula, luddiga päls. Och när han sätter tänderna i det svarta innanmätet, hör ett dovt kluckande och ser gummiföremålet i två delar – ja då får han något religiöst i sin nattsvarta blick. Sedan hukar han sig igen och väntar på nästa allmosa från den vita sportens utövare. Såvida inte jag lockar med ett märgben eller ett grisöra, förstås. Det är minsann många bollar som räddats med rester från mänsklighetens arma slaktdjur!
Några hysteriska personer i min bekantskapskrets tycker att jag borde ha bättre pli på hunden. Men det skulle aldrig falla mig in att försöka förändra Charlies instinkter och göra honom till ett offer för tvåbenta förväntningar. Både han och jag hatar kadaverdisciplin. Vi respekterar varandra. Och det mår vi bägge utmärkt av. Även för en akademiskt hjärntvättad senior kan alltså en levnadsglad och otämjd liten jycke vara ett livselixir – långt bättre än vad läkemedelsindustrin någonsin kan prestera. Och det står jag för.
