[070219] av Mats Kjelbye
Urpremiär på Folkteatern En Trappa Ner 16 februari 2007
Regi och musik: Lars-Eric Brossner
Scenografi och kostym: Sören Brunes
I rollerna: Sara Estling, Johan Friberg och Karin Sillberg
Spelas för barn mellan fem och tolv år.
Grus är en rolig omskrivning av bibelns skapelseberättelse. Den kvinnliga guden Gull glider fram i vita kläder och vill ha full kontroll över sin egen skapelse. Kexet och Kommatecknet är två harmlösa mänskliga varelser som håller henne sällskap och undergivet hjälper till att putsa hennes makapärer. De är så dumma att de inte ens förstår vilka de själva är. Ända tills deras inneboende och ohejdbara nyfikenhet får dem att stjäla upplysningens röda lampa. Då förstår de plötsligt hur världen är skapad, och blir genast fördrivna ur Gulls ödsliga paradis.
Det blir förstås rätt många blinkningar till de vuxna. För jag tror knappast publikens femåringar associerar till bibeln. Men de har roligt ändå. För dethär är ett snällt allkonstverk med många bottnar: Det är roligt med förvirrade och lite dumma vuxna som försöker springa upp till Gud med hjälp av sådana där sugproppar som man rensar avlopp med. Och det är trevligt när dom tillslut blir både kloka och snälla.
Och Sören Brunes scenografi är härlig: Där finns ett landskap som skall vara grus fast det är ett buckligt, vitt och svajande tygsjok som de agerande balanserar fram över. Och som de kryper ner under, för att hämta fram alla möjliga saker.
Och så finns det ett rum intill, där det ligger en massa spännande skräp som guden Gull har samlat. Och ännu ett rum, där det står fjorton finurliga makapärer på hjul. De liknar lådbilar – gjorda av kundkorgar, galgar, lampor, kannor, stänkskärmar och allt möjligt annat..
Fast det allra underbaraste är ändå att hela publiken sitter på en gradäng som vrider sig runt till de olika uppbyggda scenerna! Det känns speciellt och väldigt uppiggande – också för den som är vuxen, och stel och hopkrupen balanserar på en obekvämt liten stjärtlapp.
Skådespelarna Johan Friberg, Karin Sillberg och Sara Estling klarar av att möta den unga publiken och skapa trygghet, och samtidigt hålla tillräcklig distans för att spela sina lite galna roller helt och fullt.
Karin Sillbergs gud liknar en överlägsen, lite äldre lekkamrat som måste få bestämma allt. Annars är hon inte med – utan drar sig undan, och spionerar på de andra genom dörrspringan. Johan Friberg är en rundögd, barnslig pojke som försöker vara duktig. Och Sara Estling är fenomenal som den lättskrämda, nerviga flickan som plötsligt kan visa sig vara den påhittigaste och smartaste av alla.
Jag njöt av denhär välgjorda och roliga föreställningen och tittade inte på klockan en enda gång!
/ Kajsa Öberg Lindsten
Sören Brunes är ett geni. Det är inte bara jag som tycker så; han har fått mycket uppskattning för sina scenbyggen och därför är det lite förbluffande att det bara är på FolkTeaterns barnscen En trappa ner som man utnyttjar honom i Göteborg.
Det sker i en barnpjäs av Mats Kjelbye, Grus, som hade premiär i fredags, 2007-02-16, som var rolig att skåda även för en vuxen som endast med viss möda kan sitta så nära golvet som de små. Lite avundsjukt kan man fråga varför inte stora också kan få ha så här kul?
Detta var en fantasifull variant på syndafallet, två glada okunniga drabbas av kunskapens gissel som driver dem att börja ställa frågor, att upptäcka att de inte alltid är i centrum för världen. En skrämmande upptäckt som en gång drev Adam och Eva nakna ut ur Paradiset. Om barnen uppfattar parallellen mellan planeten Grus och planeten Jord i denna pekpinne-. och moralfria pjäs, låter jag vara osagt. Tids nog gör de säkert det. Än så länge är syndafallet i alla fall, såsom FolkTeatern spelar det, enbart roligt.
/Åke S Pettersson
