VI GILLAR INTE COUNTRY OCH SER HELST ATT DU GÅR

[070408] av Martin Theorin
Premiär på Teater Pugilist, Blå Huset, Konstepidemien 3/3 2007 (spelas t o m 8/4)
Regi: Martin Theorin
Rekvisita och kostym: Martin Theorin och Lovisa Westerblom
Koreografi: Martin Theorin
Musik: Gods Country, från CD:n Still Country, Loretta Lynn
I rollen: Lovisa Westerblom

Teaterchefen, manusförfattaren och regissören Martin Theorin är en provokativ herre. Ibland når ett stråk av allvar fram genom hans vilda texter, ibland har man så roligt att man inte längre känner sig provocerad och ibland har han producerat alldeles fantastisk teater – farlig teater med strålande skådespelarprestationer. Därför är det alltid med förväntan jag går till den enkla salen i Blå Huset på Konstepidemin, för att se vad teater Pugilist skall visa denna gång.

Och denna gång blir JAG – som är så positiv och vidsynt! – ruskigt provocerad!!

En välbyggd, olycklig, folkilsken flicka med blont hår håller en rasande, snuskig och osammanhängande monolog med ständiga utfall mot den fåtaliga publiken. Ibland pratar hon med en konstig grumlig dialekt som gör att man inget hör, ibland skriker hon så att man har svårt att uppfatta vad hon säger. Men det handlar om sexuella provokationer, antifeminism, självdestruktion och teater.

Det sista är det värsta: genom att hela tiden tjöta om sig själv och relationen mellan författaren och skådespelaren slutar föreställningen att vara teater, eller vägrar att vara teater: Skådespelerskan vägrar att skapa en fiktion åt oss. Hon låtsasspelar bara. Alltsammans förvandlas till ett slags aggressivt fjäskande meta-teater-snack. Det låter roligare än det är. För det är pinsamt och tråkigt. Nästan outhärdligt. Med glädjelösa bögskämt, uddlösa utfall mot 70-talsvänstern – dit jag borde höra! – och kantstötta second hand-aktualiteter.

Långa stunder skapas ett slags klibbig, gränsöverskridande kontakt med publiken. Någon blir medskapande, med eller mot sin vilja, blygt leende, så man skäms. En annan får hela skådespelerskan hängande över ryggen, och sedan i knäet. Han ler, tigande, vi andra väntar på fortsättningen, utan att förstå vad detta betyder eller skall vara bra för.

Men när jag kommer hem tycker jag ändå att jag upplevt något. Ett djärvt sceniskt magplask, som är värdefullt på sitt alldeles egna sätt.. För utan Martin Theorin och Pugilist skulle Göteborgs teaterliv kännas mera rätlinjigt och inskränkt. Theorins djärvhet är tänkvärd. Den borde kunna smitta och uppmuntra i dessa njugga, hårda, fega tider.

/Kajsa Öberg Lindsten

Martin Theorin fortsätter sin aggressiva kritik av samtiden, där han har svårt att känna sig hemma. Hans klagan hittar sin ton ur ett infamt underklassperspektiv, pugilisten som kämpar med att hålla balansen medan han slår rundpallar i tomma intet. Verkligheten-motståndaren ändrar hela tiden skepnad och den kritik som en gång var effektiv fungerar inte längre. Även boxningen utvecklas.

Theorin har tidigare gått till angrepp mot publiken i skydd av Conny Hoberg, men nu låter han den unga Lovisa Westerblom ta smällarna. Hon har långt till Hobergs rutinerade fräckhet.
Det är inte utan att det nästan blir genant, en ung flicka som luras ut på tunn is av en rutinerad herre.

Men å andra sidan är vårt liv mycket rikare än att det kan sammanfattas på fyrtiofem minuter. Unga människor har alla möjligheter att komma igen. Kasta inte yxan i sjön därför att den slinter. Slipa verktyget och hugg på!

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: