VD

[070510] av Stig Larsson
FolkTeatern
Regi Susan Taslimi
Scenografi & Kostym Lisa Hjertén
På scenen: Lars Magnus Larsson, Lisa Linnertorp, Erik Ståhlberg, Anders Granell, Lena B Nilsson

”En skruvad komedi om makt och sexualitet.” Så betecknas Stig Larssons VD i Folkteaterns programblad. Det är en intensiv föreställning på en och en halv timme utan paus. Och visst skrattar man. Men mest i början. Av förvåning över att få bevittna hur den absoluta snällheten möter den absoluta ondskan.

Pjäsen handlar om hur ett ungt par ur arbetarklassen – han industriarbetare, hon undersköterska – firar fredagskväll i soffan, med en lek som handlar om att kvinnan biktar sina hemligaste onda tankar, och mannen leker biktfader med makten att förlåta.

Men just när man börjar fundera på om kvällen skall sluta med sex eller med misshandel ringer det på dörren. In kommer mannens chef, VD:n på det företag där han arbetar. Han är en äldre, distingerad gentleman i elegant kostym, som med förförisk uppmärksamhet och artighet klampar in och börjar informera sig om deras privataste hemligheter. Han påstår att han brukar göra oanmälda hembesök hos sina anställda för att lära känna dem och ta reda på hur de egentligen har det. Den unga mannen kröker genast rygg och förvandlas till en ödmjuk underhuggare beredd att under kvällens lopp steg för steg acceptera chefens alltmer skamlösa förslag och alltmer abnorma uppträdande. Och hans unga fru blir ömsom häpen och chockerad över chefens skamlösa smicker, oförskämdhet och uppmärksamhet. För att motstå honom söker hon stöd i sin man. Men när hon ser att han redan förvandlats till ett viljelöst offer låter hon sig tillslut förföras av den gamle djävulen.

I ett hörn av scenen brinner under hela föreställningen en brasa – en hemtrevnad som förvandlas till helveteseld.

Men samspelet mellan skådespelarna liknar både realism och kärlek. Det unga paret, spelat av Erik Ståhlberg och Lisa Linnertorp, föreställer alldeles goda och hederliga människor. Nuförtiden skulle man kanske kunna kalla dem ”vanliga” eller ”enkla”. Förr skulle man kanske kallat dem ”hederlig arbetarklass”, eller ”rejäla”. De prioriterar familjeband och plikterna mot de närmaste framför karriären.

De är rörande vänliga och naturligt kärleksfulla mot den utslagne knarkarbrodern och hans nersupna kvinna – häftigt och rutinerat gestaltade av Lena B Nilsson och Anders Granell. När detta par brakar in mitt under chefens besök är det just denna naturliga kärleksfullhet som plötsligt bromsar chefens manipulationer. Han kan inte fortsätta förrän de avlägsnat sig. Det utslagna parets besök blir en komisk höjdpunkt, men också den enda scen i pjäsen där godheten kan segra över ondskan. Kortvarigt och våldsamt, men effektivt.

Lars Magnus Larssons VD är obehagligt trovärdig. Han kommer inte från Helvetet, utan från chefskurser. Han vet allt om relationer och makt. Och trots att han är både ömklig, pervers och sjuk kommer han säkert att fortsätta sin strålande karriär.

Kanske är det den insikten som gör pjäsen så fruktansvärt deprimerande. Skrattet hjälper inte. Jag kan inte se något lyckligt slut. För även om chefen tillslut jagas ut i natten på det mest förnedrande sätt kan man nog vara säker på att han kommer tillbaka. Och det unga paret kan aldrig bli några hjältar, trots all sin kärleksfulla godhet. För såväl VD:n som pjäsens författare har redan avslöjat hela deras hjälplösa svaghet. De framstår som ena riktiga loosers. Efter sin tid. Dumma och lättledda, inte som bärare av en egen stolt moral.

Som om det inte längre skulle kunna finnas varken några arbetarklassens hjältar eller någon arbetarklass.

Men Folkteaterns satsning på tema:Demokrati gillar jag helt och fullt. Den är befriande otidsenlig, och skulle förtjänat mycket större uppmärksamhet!! Vart tog skolbarnen, pensionärsföreningarna och den offentliga diskussionen vägen???

/ Kajsa Öberg Lindsten

VD av Stig Larsson såg jag senast för tio år sedan då Göteborgs TeaterVerkstad (var har den tagit vägen?) spelade pjäsen på kulturhuset Falken. Jag minns att jag upplevde den då som mycket obehaglig.

Chefen kommer hem till en av sina anställda på oanmält besök. Han lägger upp tusenlapparna och får den underordnade att dansa på bordet. Vart tar stoltheten vägen när det finns pengar med i bilden?

Innan dess har han med tre tusenlappar fått pojkens sambo att dra ner byxorna och visa stjärten. Med dagens groteska löner spelar pengar knappast någon roll för direktörerna. Och kanske inte heller för oss andra? Nu har något annat tillkommit sedan 1987 när Stig Larsson skrev sin pjäs: lusten av visa upp sig, att bli sedd. Priset för förnedringen har devalverats.

Lars Magnus Larsson är bra i direktörsrollen även om jag hade velat se mer av ett dolt förakt komma till ytan, ett förakt som visade att det inte enbart handlade om sexuell njutning när han förför flickan utan också om en sadistisk njutning att förödmjuka hennes pojkvän.

Lisa Linnertorp är tredjeårselev på Teaterhögskolan och lär höra tala om sig. Hon spelade sin roll med stor trovärdighet. Erik Ståhlberg gjorde en habil insats som pojken Hans.

Men de överträffas när pojkens bror och hans tjej, Anders Granell och Lena B Nilsson gör entré. Man har en känsla av att de båda skulle kunna spela skjortan av sina yngre kamrater. Det är roligt men det blir en obalans i föreställningen, som regissören Susan Taslimi nog kan känna sig ansvarig för. Men det måste å andra sidan vara svårt för henne att tona ner dessa figurer som gör den obehagliga pjäsen något lättare att uthärda.

Det är en intressant och sevärd föreställning i en spännande yttre ram signerad Lisa Hjertén.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson