Obevekligt mot slutet

[070514] I boken inledning tas vi till den viktigaste spelplatsen. Sommarhuset i Blekinge där vännerna brukar träffas. Och eftersom vi ännu inte fått veta vad som hänt så möter vi bara resultatet av berättelsens trådar. Det här är historien om fem vänner för livet som inte riktigt kan leva utan varandra men inte heller med.

Och på något underligt vis känns det som vi aldrig har funnits, som om vår tid aldrig har existerat, vi som älskade varandra.
Så tänker huvudpersonen Anders, misstänkt lik författaren själv. Blinkningen till Ettore Scola är tydlig, men Anders och hans vänner känns inte tillnärmelsevis så livfulla som Scolas filmvänner. De här romanfigurerna rör sig i slow motion även i livets mest dramatiska skeden.

Men visst har de funnits. De möttes tidigt i livet och levde sedan sina liv i varandras närhet. Huset i Blekinge köper Anders och det blir sedan en mötesplats för vännerna. En midsommar relativt tidigt i livet målar kretsens konstnär av dem i husets trädgård och målningen hänger sedan som ett fruset ögonblick kvar som en påminnelse om att tiden går. För det är precis vad den gör och allting verkar liksom ha kommit i otakt i de här människornas liv.

Allt har börjat med att de föddes vid fel tidpunkt. De stackars ”mellanbarnen”, födda på femtiotalet. ”För unga för studentrevolten och för gamla för punken” som Paulrud uttrycker det. Tajmingen är dålig i stort och smått och de får aldrig riktigt till det. Vilket får förödande konsekvenser för några av dem. Det är i dyningarna efter dessa konsekvenser, som man anar är katastrofala, boken börjar och slutar.

Anders Paulrud är kulturredaktör och skribent på Aftonbladet och det här Anders Paulruds sjätte bok om jag inte räknar fel: Det regnar i Wimbledon, Amamamor, Inbjudan till sorg, Ett ögonblicks verk och Kärleken till Sofia Karlsson. Några av de här böckerna är smärtsamt personliga och alla har de ett vemod och en intensiv närvaro som aldrig lämnat mig oberörd.

I alla finns en märkligt närvarande medvetenhet om att ett liv är kort och svårt att leva. Enda vägen ut är att dö. Den här senaste berättelsen är lite blekare än de andra eller så har mina förväntningar skruvats upp – jag har ju tyckt så mycket om de andra – för jag blev inte lika engagerad i de här fem vännerna som jag brukar bli i Paulruds gestalter. Istället för att nästan gråta blev jag mest irriterad. Gör någonting, säg någonting! Glid inte bara vidare. Så visst kom de mig lite nära ändå. För den man inte bryr sig om retar man sig inte heller på.

▪ Siri Reuterstrand

omslag
Anders Paulrud
Som vi älskade varandra
Albert Bonniers Förlag 2007

Taggar
Dela den här artikeln: