BUENOS AIRES POP

[070515] av och med David Sperling
premiär på Teater Aktör 12/5 2007
Musik: Luis Alberto Spinetta
Musiker: Nadina Pundins, Patrik Ehrnborg, Henrik Wartel, Karin Johansson, David Sperling
Scenografi: Linda Wallgren
Film: Anders Thorén
Ljus: Madeleine Strandberg
Foto: Lasse Stenman
På scenen: David Sperling

En ensam barfota medelålders man i ett spartanskt inrett rum hälsar oss välkomna på spanskbruten svenska. Nu är det 1991. Han är en argentinsk busschaufför som för femton år sedan bestämde sig för att han inte stod ut med 1970-talets argentinska militärregim och därför konstruerade en egen rymdraket för att en tidig morgon stillsamt skjuta upp sig själv i rymden.

Nu har han varit påväg i femton år. En kringirrande rymdfarare i Aniaras efterföljd. Egensinnig och smågalen beskriver han sitt liv, med morotsodlingar i medföljande växthuset, hembyggd ”automatisk” toalett, som liknar en vanlig köksstol, och besök på obebodda planeter. Hans enda sällskap är foton av sina hjältar – den förste månfararen Armstrong och hans kollegor.

Ju mer han berättar och förevisar sina rutiner desto mer övertygade blir vi om hans galenskap. Men samtidigt: tack vare teaterns underbara möjligheter till överenskommelser mellan skådespelare och publik kan vi också välja att följa med honom i hans fantasterier. Då och då plockar han fram en mikrofon med extra lång sladd och sjunger sånger på mjuk spanska ner mot den jord han övergivit. Allvaret smälter ihop med den galna löjligheten till något vackert och nästan hållbart…

Fast när föreställningen slutar i en svit av vackra ljusfenomen förstår vi att det inte är oss den ensamme galningen spelat för. Kanske hör han våra applåder, men han bugar för en alldeles osynlig fantasipublik som sitter i de svarta väggarna.

En djärv och inspirerande föreställning. Obegripligt begriplig. Jag tycker man skall passa på att se den, om man hinner innan den tar slut. Den lär spelas några gånger till.

/Kajsa Öberg Lindsten

David Sperling bjuder på enmansshow igen. Förra året var han pianisten Bengt-Erik Olsson som svävade upp i himlen dragen av det sönderplockade pianots gjutjärnram. Pjäsen hette The true Story of Bengt-Erik Olssons sista konsert.

I år har han lånat identitet av en argentinsk busschaufför i föreställningen Buenos Aires Pop som hade premiär i lördags den tolfte maj på Teater AkTör på Masthuggsterassen, dit jag rekommenderar alla teatersugna att vallfärda.

Då får ni följa med på en resa i den hemmabyggda rymdraketen, som likt en kusin till Aniara kretsar kring i rymden utan att finna en bebyggd planet. Den sortens jakt räknar ju de mest hängivna sience-fiction-författarna som en kommande realitet.

Den medelålders bussföraren som omvandlat sig till astronaut är på gott humör, en lagom tjock vänlig man som berättar om sitt stillsamma liv i rymdkapseln. Det är en både komisk och smått rörande skildring med ena foten i absurdismen och den andra i klassisk komik.

David Sperling (Bolander) är elev till teaterinspiratören Sören Larsson och föreställningen är omsorgsfullt genomförd i hans anda. Den exakta upprepningen av rörelsemönster, de precisa gesterna hör till clownernas uttrycksmedel. Den lugna rytmen likaså, som får galenskapen att hela tiden stiga mot nya höjder. Föreställningen var just så lång att den aldrig kändes lång, 1timme och tretti minuter.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson