HUNDARNAS RIKE

[070519] av Christofer Bocker
Teater Smuts i GATs lokal i, Gamlestadens Folkets Hus
Urpremiär 16/5 2007 spelas t o m 26/5
Regi Kristina Wejstål
På scenen: Jerry Segerberg, Malin Nygren, Peter Grahl, Samuel Sjunnesson, Patrik Grahn, Oskar Ekstrand, Åsa Gustafsson, Jonas Lundberg.
Scenografi Johan Dahlkvist, Lisa Smith, Anne Norén.
Musik Jonas Lundberg
Musiker Rasmus Blanck, Kristin Göran.

Handlingen tilldrar sig i en nära framtid. Som vanligt är utopin en dystopi. Det som väntar är hotfullt. Utvecklingen går mot det sämre (i motsatts till verkligheten, enligt vad statistiken visar). Kanske speglar detta den upplevelse av att stå inför ett ovisst öde som man känner när man som ung är på väg ut i livet?

Sådana här gammelmanstankar grips jag av när jag sitter i GAT:s lokal i Gamlestaden och bevittnar premiären på Hundarnas rike. Det är konventionell uppsättning i tre klart åtskilda delar: en våldsbenägen med soldater, en lätt trasig familj, ett kärlekspar.

Skådespelarna var förbluffande säkra i sina roller. Jag har en känsla av att de fria grupperna, här alltså Teater Smuts, har blivit bättre på att agera. Jerry Segerberg kände jag igen från Unga Folkan, medan hans moatjé Malin Nygren var en trevlig ny bekantskap.

Oskar Ekstrand och Patrik Grahn karikerar vällustig den värnplikt de förmodligen slipper (sluppit) göra. Åsa Gustafsson spelar vilsamt mjukt som den ena parten i kärleksparet, för att bara orättvist nämna några av de deltagande framför andra.

/Åke S Pettersson

I den nyskrivna pjäsen Hundarnas rike har inbördeskriget kommit till Sverige. Mot en osynlig bakgrund av lynchningar och gatustrider utspelar sig tre parallella pjäser i ett slutet rum som skulle kunna vara tre lägenheter i ett hyreshus, eller en kollektivlägenhet vars invånare slutat att se varandra.

Där finns det ängsligt auktoritetstrogna arbetarparet som får besök av sin vuxna son som de misstror och bjuder på sprit och snubbor. Eftersom han vägrar att se världen – eller snarare: blunda för världen – med deras ögon. En ömsom fjompig och stark mamma. En ömsom mesig och auktoritär pappa, och så en son som vill bli konstnär och tror att världen kan påverkas till att bli bättre.

Intill dem lever ett annat par: de självupptagna konsumenterna. Gripna av kärlek till sig själva och varandra, ständigt upptagna med att förbättra självbilden genom att skaffa sig något nytt: ett barn, en hund, ett nytt liv…

Tillslut har vi två unga soldater, som satts att bevaka en bunden fiende i en säck. Den ene är pacifist och den andre är ett sadistiskt nervvrak. Med jämna melllanrum stövlar deras överordnade officer in och skriker åt dem, eller manar soldaterna att tortera varandra och offret. Och allt sker precis intill de bägge paren, som inte reagerar med en min.

Det är alltså en skrämmande pjäs. Men till känslofullt ackompanjemang av cello och kontrabas – de utmärkta musikerna finns också med på ett hörn av scenen.

Och förutom tortyrscenerna är det allra otäckaste nog den iskalla humorn i de schablonartade familjescenerna.

Det är skickligt. Men jag mår illa efteråt. Och jag undrar: Vad är meningen med alltihopa? Vill man bara berätta att världen är en otäck plats, eller döljer sig här något mer?? En maning att handla???

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson