Svenskt 60-tal ur landsortsperspektiv

[070720] Absurditeten i denna debutroman är mer tragisk än komisk.
Men vissa partier skulle passa som radioteater.

Huvudpersonen Erik hävdar att han är John Lennons bror. Att han blev bortadopterad till ett par i Eksjö i Småland efter födelsen 1950. Han menar att John och han har samma mamma: Julia Lennon. Och att hon skulle ha haft ett kort sexuellt möte med Freddie Lennon, Johns biologiska pappa, trots att hon redan var skild från honom och snart flyttade ihop med en annan man som hon fick två döttrar med. Innan det hade hon fött en dotter som faktiskt bortadopterades vid tiden för krigsslutet 1945.

Eric, som kräver att hans namn ska uttalas brittiskt och stavas med c, framhärdar i sin övertygelse.
På mentalsjukhuset, där han vaknar upp i nutid efter 26 års tvångsvård, argumenterar han emot psykiatrikern Lennart som hela tiden försöker spränga hål på Eriks fantasipsykos.
”- Men Freddie Lennon försvann ju ur Julias och Johns värld. Han gick visst till sjöss igen.
– Förtala inte min biologiska far. Han ville lappa ihop sitt äktenskap med min mor Julia, trots att hon varit otrogen. Men det blev skilsmässa och John valde att bo hos vår mor.
– Vid tiden för din tillkomst satt Freddie Lennon i fängelse och träffade aldrig Julia. Hur kan du då påstå att Julia och Freddie är dina föräldrar, förlåt biologiska föräldrar?
– Julia måste ha träffat Freddie under en permission…”

Bengt Nyman debuterar med denna lite udda saga. Han är född 1952 i just Eksjö i Småland och har här fått skriva en 60-talsroman med hjälp av sin stora idol, tar jag mig friheten att gissa, som säljaffisch. Och inget fel med det. Men historien hade nog kunnat berättas ändå, utan John och den psykotiske romanfiguren Erik.

För mest intressant tycker jag nog att de längre passagerna om 1960-talets ungdomskultur är.
Sommartoppen 1964, Eksjö sommaren 1965, Sydafrikademonstrationen i Nässjö samma år, liftresan till Köpenham, ungdomsrevolt i Eksjö, insamlingen av underskrifter mot Vietnamkriget 1972 i samma stad, som ”(Eksjö) har allt en förljugen småborgerlig håla kan tänkas ha, eller rättare sagt inte ha…”
Det är väl i och för sig inga jätteunika avvikelser som Erik och hans vän Fisken har i sina personligheter. Ja, det ska i så fall vara Eriks övertygelse om vem som är hans bror då – som i och för sig inte har slagit igenom som en psykisk mani i det långhåriga 60-talet ännu – och Fiskens förvandling i den revolutionära kommunismen med färdiga floskler för allt – men mycket av behållningen i denna roman är att man får läsa om 60-talet och dess fortskridande och inverkan på ungdomarna i en småstad. Hittills har vi fått veta i stort sett allt om hur det gick till i storstäderna, men från ett landsortsperspektiv har det saknats berättelser.
Men det får vi alltså här. Även om Per Oscarssons kalsongkupp i Hylands hörna finns med som igenkänningsfaktor, men sedd ur en arbetarfamiljs utblick ”på bystan” som de säger i huvudstan.

Karaktärerna – det vill säga: Eriks ungdomskamrater – tycker jag saknar fördjupning. De är lite för mycket arketyper ur hippiegenerationen. Huvudpersonen Erik har sin djupa sida via psykosen han befinner sig i. Psykosen han helt gick in i efter mordet på John Lennon i december 1980.

Hans systrar har idiotförklarat honom, föräldrarna har försökt förklara att hans pubertet gjorde detta med honom, men Erik insisterar. Psykiatrikern Lennart försöker snärja honom gång på gång med intrikata frågor om beatleshistoria och beatlesdetaljer, men Erik har rätta svar på allt!! Till och med hur det såg ut hemma i John och Yokos lägenhet i dakotahuset i New York stämmer till punkt och pricka. Och han visar upp saker han säger sig ha fått av sin berömda bror, signerade med personliga hälsningar. Till och med en pjäs de skulle ha skrivit tillsammans, för självklart träffades John och Eric. Psykiatrikern Lennart har fått en mycket svår patient.
Det slår mig när jag skriver detta att dialogerna från mentalsjukhuset kan fungera som ett drama. Varför inte radioteater, om en skicklig regissör får bearbeta manuset?!
Det listiga i berättelsen är att en person som Erik faktiskt skulle kunna klara sig undan rätt bra med en historia av detta slag med tanke på att så gott som alla berörda personer i biologisk närhet sedan länge är döda.

Boken är fylld med utdrag ur Beatles- och Lennons låttexter. Författaren fick fråga Yoko Ono om lov att använda sig av dem, läste jag i en intervju med honom.
Men ska man citera, ska man citera korrekt! Tyvärr har det slarvats; ibland saknas ord och ibland är orden felaktiga och ibland i fel tempusform. Skandal att dessa felaktigheter inte har korrekturrättats. Och varför reagerade inte Yoko Ono?

Absurditeten är mer tragisk än komisk, skrev jag inledningsvis. Och med det menar jag att jag mött ett flertal människor genom åren som sagt sig ha någon form av psykisk eller andlig kontakt med John Lennon. I synnerhet efter mordet.
Och vi vet ju vad sådana saker kan leda till, ytterst…
I en passsage mot slutet avhandlas det i inre monologform om vem Lennons mördare egentligen var. ”Hur fan kunde Mark Chapman få det till att min bror skulle vara en symbol för världens maktfullkomliga pampar och myglare?” Och Chapman hävdade ju också att han hade fått ett budskap att utföra mordet när han läste boken ”Räddaren i nöden.”
Vad jag menar är att det möjligen riskerar att trigga igång saker hos människor med inte alltför sunda uppfattningar i dagens värld.

I romanen tas också upp att FBI hade lejt Chapman för mordet och att Lennon hade klarat sig om han hade fått hjälp på platsen där han blev skjuten istället för att föras därifrån till ett sjukhus.

Det är ett oändligt ämne detta med John Lennon, hans öde, Beatles och 60-talseran. Det är ingen tvekan om att författaren har varit med, är påläst och behärskar många detaljer. Synd bara att han har slarvat med sångtexterna.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Bengt Nyman
John Lennon var min bror, jag svär!
Premium Publishing 2007

Taggar
Dela den här artikeln: