DÖDSDANSEN

[070813] av August Strindberg
Teater Aftonstjärnan i samarbete med FolkTeatern
Regi Erik Stålberg
Medverkande: Dag Malmberg, Sara Wikström, Lasse Brandeby
Scenografi Lolo Jakobsson

Teateråret inleddes för min del med Dödsdansen på Aftonstjärnan, den före detta biografen på Lindholmen. Den vänliga höstkänslan som brukar höra till årstiden när skolan börjar, dagarna blir kortare och det blir legitimt att krypa inomhus med en bok, hade dock svårt att infinna sig i lördags i åskvärmen under pärlspånten.

Desto roligare att konstatera av Strindbergs-känslan blev mycket påtaglig. Regissören Erik Stålberg har tidigare visat sig kunna handskas med titanen. Knepet förefaller vara att följa Strindbergs text utan att modernisera eller lägga till rätta, att spela pjäsen så som man tror att författaren skulle vilja se den spelad.

Dag Malmbergs Edgar borde ha fallit Strindberg i smaken: en tuffsig björn, illa tilltygad av sin oförmåga att leva upp till den för honom för stora rollen som officer, en skrävlare inför bleka dödens minut; dessutom en misslyckad äkta man som ska putsa upp ett 25 årigt äktenskap till silverbröllopsglans. I all sin ynklighet får han till sist mina sympatier.

Sara Wikström kämpar med uppgiften att levandegöra hans hustru Alice, ett strindbergskt nidporträtt. Hon fräser och spottar som en katt, men kan också vara smeksam och förföriskt om det lönar sig, som hon tror att det gör när hon prövar sina konster på att vinna över vännen Kurt på sin sida, han som ska döma mellan makarna.

Vännen Kurt spelas av Lasse Brandeby. Det är i det stora hela en övertygande prestation. Att Brandeby är en duktig skådespelare vet jag redan och jag tycker det är strongt av honom att sätta sig Kurtan- anseende på spel i en sådan här otacksam uppgift. När moment;teatern spelade pjäsen i våras på Pustervik hade man strukit rollen. Fullt så obetydlig är faktiskt inte figuren Kurt, och när man ser föreställningen på teater Aftonstjärnan inser man hur mycket pjäsen förlorar på ett sånt tilltag. När Brandeby blir varm i Kurts kläder kommer han att vara helt igenom bra.

Till sekelskiftesstämningen bidrar Lolo Jakobssons scenografi som väl utnyttjar den trånga scenen: en svängd schäslong, en centralt placerad fåtölj, det lilla bordet med lampan, den glasade väggen med dörr ut mot trädgården, den tickande telegrafen som i detta äktenskapshelvete fått ersätta telefonen eftersom ”tjänstefolket lyssnar på den”. (I själva verket är det ett av kaptenens sätt att isolera sin hustru som han tror inte behärskar konsten att telegrafera.) (Hon har naturligtvis lärt sig morsealfabetet bakom hans rygg.)

Jag tycker att det har blivit en högst sevärd föreställning som i programbladet betitlats ”svart komedi”, inte helt med orätt eftersom texten på hundra års avstånd har fått en (oavsiktlig) komisk färgläggning; en del spöken har försvunnit, andra förefaller inte längre så farliga och tagna på strindbergskt allvar blir de snarast roande, även om jag hörde en ur publiken säja att han tyckte det var mera svart än komedi.

Jag vill rekommendera Dödsdansen till alla som går och längtar efter något mer substantiellt än sommarkvitter och bondkomik att sätta tänderna i. Även om något tål att skrattas åt, är resten prima föda för själen. (Liksom för övrigt ett besök på Aftonstjärnan!)

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: