FAUST

[070905] av Charles Gounod, Jules Barbier och Michel Carré
Operan, premiär 2007-09-01
Dirigent Pietro Rizzo
Regi Christof Loy
Scenografi Herbert Murnaur
Medverkande Johan Weigel, Anders Lorentzon, Malin Byström, Fredrik Zetterström, Ann-Kristin Jones, Helena Holmberg, Anders Lundmark
Göteborgsoperans Kör och Orkester

Till de stora sagorna i den västerländska bildningen hör Faust, historien om den lärde åldringen som köper sig ungdom genom att förskriva sin själ till djävulen. Väl fanns en tid för länge sedan då man kunde tro på möjligheten att köpslå med demonerna (t. ex. i Christopher Marlowes 1500-tal.) 200 år senare skapade Goethe sitt versdrama, det tyska nationaleposet. Den burleska berättelsen fördjupades och förandligades, transcendens och symbolism blekte den blodfulla historien. Den blev också föremål för flera operor. Mest känd bland dessa är Faust et Marguerite av den franske kompositören Charles Gounod från 1859, som hade premiär i Göteborg lördags. Opera är kanske det bästa språket när man vill umgås med makterna?

Tyskarna lär inte vara förtjusta i Gounods opera som koncentrerar sig på Fausts kärlekshistoria med Gretschen. Man har ibland spelat den under namnet ”Marguerite” på tyska scener. Och det är inte utan att man skulle ha kunnat använda det namnet också nu på Göteborgsoperan med tanke på det starka framförande som just den rollen får av Malin Byström. Verket handlar dessutom i hög grad om den olyckliga förförda kvinnan som mördar sitt barn, döms till döden och får sin själ räddad av änglarna.

Den här uppsättningen i regi av Christof Loy och med dekor av Herbert Murnauer framfördes första gången på operan i Frankfurt. Att vi får se den i Göteborg är ett resultat av samarbete med tyskarna som i utbyte fått Operans fjolårssuccé Arabella. Noterbart är att liksom Arabella bars upp av Nina Stemme i titelrollen, så bärs Faust av Malin Byström, två praktfulla sopraner i högform.

Anders Lorentzon spelade den ruinerade pappan i Arabella, i Faust är han Mefistofeles och får stor användning för sina betydande skådespelartalanger. Det är klart att det ligger Lorentzon i fatet att djävulen har moderniserats, även om han i vissa scener kastar av sig sin nutida dräkt till förmån för den traditionella slängkappan.

Faust, Johan Weigel, marginaliseras i jämförelse med dessa formidabla representanter för det Goda och det Onda. Han saknar tillräcklig auktoritet på scenen och verkar ibland osäker på hur han ska agera. Regissören har lämnat honom i sticket. Bäst är Weigel som den gamle Faust, medan han har svårare att gestalta den unge mannens livsaptit.

Ann-Kristin Jones var en vackert vemodig Siebel och Fredrik Zetterström agerade aggressivt som Marguerites bror Valentin.

Jag har svårt att förstå vitsen med att förlägga operan till vår tid, eller rättare sagt: en tid som ligger inte så långt från vår egen; man har talat om det f.d. Östtyskland. Men inte heller där fäktade man med värjor. Under den första aktens festande kom det in ett antal unga män i obestämda uniformer bärande på pilsnerbackar och för ett ögonblick tyckte jag att det var många ölutkörare på scenen.

Sjukhussängen i slutet, med droppställning och allt, känns som en av moderniseringen påtvingad onödighet. Ska Marguerite liksom de amerikanska dödsdömda avrättas med en giftinjektion?

Aldrig ljuder dock Malin Byströms sång så intensiv och rörande som just i den sista akten, på vägen mellan livet och den annalkande döden: Anges pure, anges radieux!/porter mon âme au sein des cieux! Ni rena och strålande änglar, för mig till himlens sköte!

(Faust framförs på originalspråket, i detta fall franska, men låt inte det avskräcka er från att se och höra den här föreställningen! Texttavlan över scenöppningen fungerar och det kan göra operan lättare att ta till sig än om man skulle ha sjungit på svenska.)

Jag känner mig som en äldre surögd Faust som gnäller över att man försöker skapa trovärdighet i den gamla fabeln. Jag tvivlar på att det är möjligt. Däremot föreställer jag mig att operapubliken är tillräckligt bildad för att kunna hänga med i 1800-talets romantiska bild av medeltiden. Den historiska kostymen är inte ett lika stort hinder för acceptansen som de krystade lösningar som moderniseringen innebär.

Och vem av oss tror på sagor? Fast de är ju på väg att bli verklighet. Med dagens medicinska utveckling kommer det säkert att bli möjligt att köpa sig ett längre liv, mer ungdom. Vi som lever i viagrans tidevarv har kanske närmare till Faust än vi tror?

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: